VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Intresset som aldrig ljuger

Av Carl Rudbeck

En gång för länge, länge sedan skulle den goda människan vara dygdig, ett ord som numera känns mer än lovligt gammaldags för att inte säga löjligt.

Det var länge sedan jag hörde en människa prisas för sin dygd och aldrig har jag i någon tidning sett rankningslistor över de mest dygdiga bland människor. Och att tillskriva någon ”virtue signaling” är sällan menat som beröm. Däremot vimlar det av listor över vilka som är mäktigast och rikast.

Men i nästan 2 000 år stod dygden högt i kurs bland moralens väktare. Moralen grundades i grekisk filosofi, främst då Aristoteles, och i kristen religion. En människa skulle vara god, måttfull, generös, storsint, from, barmhärtig, förlåtande och väl en hel del annat också. I den goda, fullödiga människan var dessa dygder för alltid inpräntade i hennes själ eller sinne, det var inget som ett oblitt öde kunde beröva henne, tvärtom så var de ett skydd och ett vapen som gjorde det lättare att uthärda ödets ofta grymma växlingar. Det fanns ett högsta goda – summumbonum – men livets egentliga och slutgiltiga mål och mening låg på andra sidan graven, det eviga livet. Kristendomen var, för att än en gång missbruka ett redan ofta missbrukat ord, det moraliska paradigmet.

Visst finns det fortfarande vrakspillror kvar av den världen. Vi tar fram dem vid högtidliga tillfällen när vi vill visa oss på den moraliska styva linan, men i stort sett har detta antika moraliska universum gått under för att i praktiken, i det verkliga livet, ersättas av en annan moral. Denna nya moral är inte längre centrerad kring antika dygder, utan kring mera handfasta och sekulära värden – eller vad man nu ska kalla dem. Det är i alla fall den bärande tanken David Woottons Power, Pleasure, and Profit, som är en lika tankeväckande som underhållande bok. Wootton skriver ofta med glimten i ögat.

Bakom denna moraliska revolution stod många numera troligen glömda namn, men också några av Västerlandets mest betydande och inflytelserika tänkare. Wootton, som är professor vid University of York, lyfter speciellt fram tre av dem: Niccolò Machiavelli, Thomas Hobbes och Adam Smith; men också ett antal mindre kända. Utmärkande är att han citerar åtminstone de anglofona texterna i originalversion, precis så som de skrevs och stavades på 1600- och 1700-talen. Resultatet blir ett slags filosofisk Verfremdungseffekt som förankrar dem i deras egen tid och gör dem mera avlägsna vår egen; Hobbes var en 1600-talsmänniska, inte vår samtida.

I början av sin bok beskriver författaren sitt projekt: efter Machiavelli och Hobbes ”blev moralfilosofin – så som det projektet dittills hade förståtts – en omöjlighet. I världen efter Hobbes var det som då ibland kallades dygd bara en uppsättning strategier för att främja nöje, njutning och egenintresse”. Wootton visar vad det innebär att leva ”efter dygden”.

Han är inte den första att utnämna Machiavelli till den moderna politiska vetenskapens upphovsman eller åtminstone till den moderna realpolitikens upphovsman. Machiavelli kan läsas på många vis (böckerna om honom kommer i en aldrig sinande ström), men de flesta kommentatorer är överens om att det handlar om makt: hur fursten eller i vissa fall folket tillskansar sig den, behåller eller förlorar den. Bör en furste sträva efter att bli fruktad eller älskad? I det långa loppet kan det nog vara bättre att älskas av folket, men vad Machiavelli inte ville veta av var halvmesyrer. När en prins en gång hade erövrat makten stod han ett inför ett val hur han skulle behandla de besegrade, förlorarna. Han kunde antingen försöka vinna deras sympati och tillit, eller så kunde han slå ihjäl dem. Det första var vanligen att föredra, men om det inte fungerade så återstod bara stupstocken för förlorarna.

Vad fursten absolut inte fick göra var att så där lite halvhjärtat hunsa och förtrycka de tidigare härskarna. Det skulle ge dem tillfälle att smida ränker för att vid lämpligt tillfälle ta en gruvlig hämnd. Som få andra var vår florentinske vän medveten om att den politiska lyckan kommer och går. Makt var något flyktigt som alltid måste försvaras och helst hela tiden förmeras för annars var risken överhängande att den skulle gå förlorad. På så sätt var den en aldrig tillfredsställd aptit eftersom den alltid var hotad och alltid kunde utvidgas.

Utan att ge sig in det akademiska getingbo som den rätta tolkningen av Machiavelli numera utgör, undersöker Wootton hur han lästes och tillämpades på 1500-talet av bland andra Edmund Spenser, som i litterära kretsar är mest känd som författaren till eposet The FairieQueene, men som också var en hårdhänt administratör av Irland. Woottons Spenser låter som en föregångare till Stalin, Mao och andra folkmördare: ”Spensers vision av vad som måste följa är förfärlig: resultatet av irländskt motstånd kommer att bli utbredd hungersnöd, ett enormt antal döda och till slut villkorslös kapitulation.”

Spenser förespråkade att ursprungsbefolkningen skulle förflyttas. Den skulle tvingas att ändra sina namn, sina kläder, sina frisyrer, vanor och språk. En sådan grymhet, det insåg Spenser, var ohygglig i det korta perspektivet men i det längre skulle det resultera i ett välordnat, fredligt och välmående samhälle, eller som han själv uttryckte det till synes utan ironi: ”sweet civility”. Inte att undra på att den irländska frågan så länge har varit ett öppet sår. Att framkalla hungersnöd och med våld förflytta hela folk är alltså inget nytt påfund och det kan uppenbarligen förespråkas av fint bildade humanister.

Också när det gäller Hobbes tvistar de lärde. Att han bröt mot den gamla moral som var grundad i antika och kristna dygder är ovedersägligt, men var han en egoist som bara tänkte på sig själv? Hur man rätt tolkar Hobbes beror lite på vilket verk man citerar, men om man söker sig bortom det mest kända, det vill säga: Leviathan, och till De corpore politico, Or, The Elements ofLaw, Moral and Politick från 1652, hittar men åtminstone ett påstående som skingrar många tvivel i denna fråga ”by necessity of Nature, every man doth in all his voluntary Actions intend some good unto Himself”. Människan handlar alltid utifrån egenintresset, att öka det egna välbefinnandet finns alltid med som motiv.

Det berättas att Hobbes vid åsynen av en fattig och eländig åldring gav denne en allmosa. Det måste väl ända anses var en from och Gudi behaglig gärning? Alls inte. Det gjorde mig ont att se gamlingens miserabla tillstånd, sade Hobbes: ”Min allmosa ger honom lite tröst men det får också mig själv att känna mig bättre till mods.” Som sagt: egenintresset ljuger aldrig i denna nya moraliska värld. Men om inget görs, så hamnar vi snart i ett allas krig mot alla – i det naturtillstånd där livet i Hobbes berömda ord är solitary, poor, nasty, brutish, and short. I den världen vill ingen eller i alla fall väldigt få leva, och alltså måste vi ge upp litet av vår egenmakt och lämna över den till en härskare vars främsta uppgift blir att garantera att vi kan leva i någorlunda säkerhet och trygghet.

Machiavelli och Hobbes har fått stå som sinnebilder för makt och njutning. Adam Smith intar samma ställning när det handlar om profit, vinst och rikedom. Också här är bilden kluven eftersom Smith är författare till två storverk. Det första – The Theoryof Moral Sentiments – från 1759 tycks argumentera för medkänsla och för att det var en kristen människas plikt att hjälpa fattiga och sjuka, medan han i sitt andra och senare storverk The Wealthof Nations (1776) verkar anta att människor har enbart själviska vinstmotiv för sina handlingar. Smith beskriver här, så menar många, den ekonomiska människan som varje morgon går ut på marknadsplatsen för att där maximera sin profit.

Den osynliga handen såg till att marknaden alltid fungerade optimalt; den rättade sig själv. Staten fick aldrig ingripa för om den gjorde det skulle den bara förvärra situationen.

I Woottons för många kontroversiella och stränga läsning var Smith så förblindad av den fria marknadens stora och ovedersägliga förtjänster och förmåga att sprida välstånd till nya grupper att han inte kunde eller ville inse dess brister. När hunger drabbade de svältande massorna ville Smith låta den osynliga handen, inte statliga interventioner, lösa problemen. Förr eller senare kanske den gjorde det, men frågan är bara hur många som hinner svälta ihjäl innan denna hand ingriper. Smith vill ogärna inse att hungersnöd oftast uppstår, då som nu, inte på grund av brist på mat utan för att fattigt folk inte har pengar att köpa mat. Om Smith hade velat på denna punkt och förespråkat statliga ingripanden i den fria marknadens mekanismer, skulle han ha underminerat ”the providential scheme which undepins the whole argument of the The Wealth of Nations. Smith couldn’t face the fact that a benevolent God would not have designed the world in which we find ourselves.”

Woottons studie mynnar ut i den amerikanska själständighetsförklaringen, som räknar upp ett antal påstått självklara sanningar och, speciellt i detta sammanhang, rätten till the pursuitofhappiness, rätten att sträva efter lycka. Den mänskliga lyckan – men nu på denna sida om graven – blev det högsta målet och livets mening. Vi har kommit en lång väg bort från den kristna hinsides tanken och nått fram till upplysningen. Både den vetenskapliga revolutionen, som Wootton har ägnat en tidigare bok, och de förödande religionskrigen hade drivit religionen på reträtt. Det begynnande kommersiella samhället undergrävde tidigare inte bara kristna utan även aristokratiska värden och ersatte dessa med makt, njutning och rikedom som alla kan sträva efter utan gräns. Man kan aldrig få för mycket makt, för mycket njutning eller bli för rik. Följaktligen blir vi aldrig riktigt nöjda i denna nya upplysta värld.

Visst kan man invända att Wootton hårdrar. Det fanns gott om giriga och njutningslystna under antiken, och även i vår tid finns det dygdiga människor som offrar den egna lyckan och välbefinnandet för att hjälpa andra. Ändå är det lätt att hålla med författaren när han sammanfattar sin boks 386 sidor och beskriver hur dygderna har trängts undan för jakten på makt, njutning och rikedom. Den jakten kan vi dock aldrig slutgiltigt tillfredsställa. Eller som Wootton parafraserar Mick Jaggers och Keith Richards formulering av vår tids djupaste moraliska sanning; Wecan’t get no satisfaction.

Mest lästa just nu

1) Allt svagare i tron av Fredrik Haage

2) Fri invandring ingen vinstaffär av Tino Sanandaji

3) Tillbaka till framtiden? av Widar Andersson

4) Leta rätt på konservatismen av Jenny Sonesson

5) Imperiernas myter av Christopher Coker

NR 1 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...