VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Gör om systemet

Av Tommy Möller

Regeringsbildningen visade inte att demokratin fungerade. Tvärtom. Nu måste en översyn av regelverket ske.

Ett naturligt avstamp för den som vill förstå resultatet av den segdragna process som ledde fram till en ny regering är valkvällen. När det står klart att de röd-gröna partierna har ett mandat mer än de partier som på den tiden var en allians framträder Stefan Löfven på sitt partis valvaka. Han håller han ett ideologiskt laddat tal. Vikten av att stå upp för demokratin betonas. Partiet med nazistiska rötter måste hållas borta från inflytande.

Vad han gjorde var att tala direkt till centerledaren Annie Lööf. Under valrörelsen hade Socialdemokraterna talat tyst om Sverigedemokraternas nazistiska rötter och ord som fascism och rasism användes sparsmakat. Partiledningen hade nämligen upptäckt att sådana argument inte imponerade på de LO-medlemmar som gått till Sverigedemokraterna eller var på väg att göra det. Men nu när den andra ronden började i kampen om regeringsmakten skulle det visa sig att argumentet fungerade. När Lööf och Liberalernas ledare Jan Björklund den 14 november avgav sina röstförklaringar till varför man inte kunde släppa fram Ulf Kristersson förstod nog de flesta hur det skulle sluta. Vad det handlade om var ingenting mindre än att rädda demokratin, klargjordes det. Hur backar man från ett sådant argument?

Därefter handlade det egentligen bara om prislappen för att släppa fram Löfvén. Vad kunde Socialdemokraterna erbjuda? En hel del, visade sig till slut.

Visst, beskrivningen bär måhända drag av efterhandskonstruktion, och utgången var ju fortsatt oviss ända fram till slutet eftersom det inom Centerpartiet och Liberalerna fanns delade meningar om vägvalet. Icke desto mindre är dessa båda partiers djupt rotade aversion mot Sverigedemokraterna huvudförklaringen till att det slutade som det gjorde. Moderaterna förstod nog aldrig den vidare innebörden av denna så kallade ”värderingskamp”.

Det har sagts att den process som slutligen resulterade i en ny regering visade att det politiska systemet – det konstitutionella regelverket, partierna et cetera – fungerade väl. Vi fick ju trots allt en regering, demokrati tar tid, och måste få göra det. Regeringsbildningen ses som ett bevis på att svensk demokrati står stark.

Processen tog dock väldigt lång tid. Fyra månader med övergångsregering gjorde att en lång rad ärenden blev liggande och att beslut av varierande dignitet sköts upp. Partiernas fastlåsta positioner i regeringsfrågan bidrog tillsammans med regelverket – en obligatorisk statsministeromröstning och möjlighet att hålla inte mindre än fyra statsministeromröstningar – att det parlamentariska systemet imploderade. Att karakterisera regeringsbildningen som lyckad är att beträda gränslandet till intellektuell kollaps.

Hade talmannen kunnat forcera processen? Vi kan konstatera att sonderingsuppdragen gavs frikostigt med tid. Det finns en logik i det. När moderaten Andreas Norlén först gav sin egen partiledare Ulf Kristersson två veckor på sig för att få ihop alliansen var han för att framstå som politiskt neutral tvungen att visa sig lika generös mot Stefan Löfven. Men varför Annie Lööf utsågs att sondera möjligheterna till en regeringslösning som alla förstod var fullständigt orealistisk är svårare att förstå.

Förvisso krävdes det tid till intern förankring inom Centerpartiet och Liberalerna när ett så stort beslut som att bryta upp från alliansen stod för dörren. Men borde inte partierna långt tidigare ha kunnat mejsla ut en preferensstruktur i regeringsfrågan: Vad var plan B om en alliansregering inte var möjlig?

Rimligen sker nu en översyn av regelverket. Sverige är det enda land med negativ parlamentarism som har en obligatorisk statsministeromröstning efter ett val. Är det verkligen en bra idé eftersom det – som i detta fall – kan saknas en alternativ regeringsbildare som kan träda till? Två statsministeromröstningar vars utgång var givna på förhand genomfördes. Vad var det om inte politisk teater? Om det bara fanns två omröstningar innan extraval utlyses skulle det omedelbart innebära ett skarpt läge, partierna skulle sättas under press. Samma effekt skulle en bortre tidsgräns för när en ny regering ska vara på plats få.

Vidare: vi har alltså fått en regering som ska bedriva en helt annan politik än den gick till val på. Visst behövs kompromisser i politiken, och visst kan förutsättningarna förändras. Men även om det nästan är underhållande att höra det ena statsrådet efter det andra ge uttryck för sin entusiasm att nu genomföra den politik de bekrigat i valrörelsen, är det svårt att frigöra sig från farhågan att Socialdemokraternas eftergifter kan resultera i ökad cynism bland väljarna.

Regeringen backas alltså upp av två partier som gått till val med löftet att den ska avsättas och ingå i en regering ledd av Ulf Kristersson. Det finns följaktligen anledning att utifrån ett demokratiskt perspektiv ställa bekymrade frågor: många väljare har anledning att känna sig svikna, och mätningar bekräftar att så också är fallet. Till den nytillträdda demokratiministern Amanda Lind, som är en av dem som gjort gällande att processen visade att demokratin fungerar, dristar jag mig att framföra att vi nog inte har bevittnat den svenska demokratins finaste stund.

Den utdragna regeringsbildningsprocessen och dess utfall kommer med stor sannolikhet att vara formerande för svensk politik för lång tid framåt. I ett ”formativt moment” uppkommer ett handlingsutrymme för politiska aktörer. Det sker i anslutning till kriser när de politiska institutionerna visar sig vara dysfunktionella. Så vad väntar? Hur ser det nya politiska landskapet ut?

Till att börja med är i praktiken den blockpolitik som varit utmärkande för svensk politik i ett halvt århundrade avskaffad i och med 73-punktsprogrammet. Det finns en inbyggd logik som kan framtvinga ett betydligt närmare samarbete mellan regeringen och de båda borgerliga stödpartierna jämfört med hur det var för Vänsterpartiet under förra mandatperioden. Det fanns inget parti till vänster som kunde kritisera Vänsterpartiet för att det inte fick ut tillräckligt mycket av samarbetet. Tvärtom klagade ju Vänsterpartiets egna företrädare på att regeringen inte gick tillräckligt långt i viktiga frågor. Men så kan knappast Centern och Liberalerna göra ostraffat. Det skulle ju visa just det som Moderater och Kristdemokrater varnat för: att det inte går att bedriva borgerlig politik med Socialdemokraterna. Stödpartierna har således behov av att få – och framförallt visa upp – politiska framgångar. Det innebär att de är kringskurna som oppositionspartier, som de själva gör anspråk på att fortfarande vara.

Vad betyder det att blockpolitiken är upphävd? Det är viktigt att påpeka att den ordning som gällt sedan enkammarriksdagens införande, med två regeringsalternativ som alternerat vid makten, har varit demokratiskt betydelsefull. Det har nämligen inneburit att väljarna har haft inflytande över regeringsbildningen.

Hur blir det med den saken nu? Och hur kommer ansvarsutkrävandet att fungera i vad som i värsta fall riskerar att vara en parlamentarisk kökkenmödding? Vilket ansvar för den förda politiken kommer att kunna utkrävas av de båda stödpartierna i nästa val? Av regeringspartierna, som tvingas bedriva en politik som de inte tror på? Av Vänsterpartiet som släppte fram en regering som bedriver högerpolitik?

Det finns skäl att befara att biskop Brasks ande kommer att vila tungt över nästa valrörelse. Det som vi statsvetare kallar för the politics of blame avoidance kommer, befarar jag, att anta proportioner som vi tidigare ej kunnat skåda.

Det är naturligtvis inte självklart så att demokratin per se försvagas när nu blockpolitiken av allt att döma är förpassad till historiens museum. Men det är ett ofta återkommande argument i den statsvetenskapliga litteraturen att demokratin gagnas av en tydlig dualism inom partiväsendet. Inte bara så att ansvarsutkrävandet underlättas. Enligt den franske statsvetaren Maurice Duverger kan i ett sådant system väljarna bestämma vem som ska regera, vilket anses avsevärt viktigare än att det finns ett stort antal partier att välja emellan. Duverger skiljer mellan åsikts- och viljerepresentativitet och ställer la république des députés mot la république des citoyens: i ett mångpartisystem kan väljarna lättare hitta ett parti att identifiera sig med, men makten över regeringsbildningen ligger i parlamentsledamöternas (det vill säga partiernas) händer. Finns två huvudalternativ minskar utrymmet för nyanser, men väljarna får bättre möjligheter att bestämma den politiska färdriktningen.

avslutningsvis en löslig men realistisk förutsägelse: det kommer förmodligen att ske opinionsförskjutningar under mandatperioden som förändrar maktrelationerna mellan partierna. Det politiska landskapet kan i så fall se helt annorlunda ut efter valet 2022. Ponera det fullt tänkbara scenariot att de tre oppositionspartierna stöds av en majoritet i mätningarna inför nästa val. Hur kommer det att inverka på Moderaternas problematiska och hittills oförlösta förhållningssätt till Sverigedemokraterna?

Överlever samarbetet mellan de fyra partierna i regeringsunderlaget mandatperioden omfattande opinionsrörelser som är till något eller några av dessa partiers nackdel? Kan Socialdemokraterna bli något annat än ett implementeringsinstrument för borgerlig politik? Vad händer i så fall på den interna partiarenan? Var finns berättelsen bortom argumenten ”ansvar-för-landet” och ”stå-upp-för-demokratin-och-människovärdet”?

Ingen kan säga annat än att det är spännande att leva i omvälvningens tid.

Mest lästa just nu

1) Akademisk frihet på riktigt av PJ Anders Linder

2) Sårbar okunskap av Annika Borg

3) Beröringsskräcken är borta av Christian Abrahamsson

4) En ocean av nonsens av Margareta Melén

5) Tro inte på spöken av Håkan Lindgren

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Låt oss lära av Danmark av Magnus Ranstorp

2) Varken svart eller vit av Carl Rudbeck

3) Terrorn kommer till tals av Eli Göndör

4) Utan skygglappar av Svante Nordin

5) En ocean av nonsens av Margareta Melén

NR 2 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...