VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Värna även det moderna arvet

Av Sebastian Andersson

Det behövs mer eftertanke när Stockholms city och dess unika arkitektur nu omdanas.

I Stockholms city håller något viktigt just nu på att hända. Klarakvarteren, som utsattes för ett av Europas mest enhetliga och omfattande saneringsprojekt under efterkrigstiden, håller än en gång på att förändras i stor skala.

Det är i grunden något positivt. City är Stockholms bultande hjärta och behöver vara levande och tillgängligt för stockholmarna. Det kan inte vara statiskt, utan måste utvecklas och anpassas i takt med tiden. Det måste bli mer humant och både spegla och möjliggöra stadens växande miljömedvetande och förändringarna i hur vi rör oss. Stora trafikartärer måste minimeras och kanske täckas över. Det måste byggas fler bostäder, skapas mer gröna ytor.

City, mer än någon annan stadsdel i Stockholm, byggdes med bilismen som sin vägledande princip. Det var navet där stadens transportnät slöts samman och där kontrasterna mellan olika principer om stadsbyggande ställdes på sin spets. Mycket har skrivits om rivningarna och omdaningarna i Klarakvarteren – allt från nostalgiska berättelser från dem som såg både det som fanns innan och det som kom att bli det nya, till en typ av debatterande historisk skildring där Klarakvarterens öde blir själva sinnebilden för allt som är fel med modernismen. Det är inte konstruktivt att debattera utifrån vad som kunde varit. Istället borde diskussionen utgå från vad stadsdelen är idag – och framförallt vad vi bör göra med den, och hur vi borde tänka kring dess bevarande och det arv som den innesluter och representerar.

Modernismens grundtanke är att formgivning är underordnat funktion. Begreppet ”form följer funktion” myntades 1896 av den amerikanske arkitekten Louis Sullivan, och de 30 följande åren kom att bli epokgörande vad gäller både arkitektur och stadsplanering. Det var dock framförallt Le Corbusiers idéer, där arkitektur och stadsplanering formade ett unisont uttryck som fick stort genomslag, inte minst i Stockholms city. Idag är det allmänt accepterat att dessa principer inte ledde till vad vi skulle anse vara en levande stad.

Det faktum att city byggdes på basis av funktioner som inte längre är centrala innebär dock inte att en del av dess form – dess arkitektur – inte representerar ett kulturhistoriskt värde. Det betyder heller inte att vi med eftertanke och uppfinningsrikedom inte kan anpassa dess miljöer – den andra komponenten av dess form – efter nya behov. Det finns kanske också värden i det stadsrum city är som vi inte än har dragit nytta av, på samma sätt som stenstadens planering idag känns mer relevant än någonsin i fotspåren av bilismens fall i den urbana kontexten. Vem vet vad bilismens tomma rum kan komma att användas till i framtiden?

Stockholm är en stad med en slående skönhet. Staden är också hem för en lång rad byggnader av utmärkt arkitektonisk kvalitet varav en stor del faller in under kategorierna modernism, postmodernism eller dess varianter. Att värna om vårt arkitektoniska arv borde betyda att vi ska värna lika mycket om det modernistiska arvet som andra. Folk får tycka vad de vill om Klararivningarna: city ingår i stadens arv i lika hög grad som Söders höjder. Vi måste komma ihåg att folklig opinion om vad som är fin arkitektur inte heller är statisk eller unison. Det finns inget likhetstecken mellan vad folk i gemen tycker är fint för stunden och vad som bör bevaras för att det är en del av ett gemensamt arkitektoniskt arv – just för att det säger något om sin tid och om vår stads historia. Att en byggnad anses vara ful är ingen basis för rivning eller taktlösa modifieringar om det finns ett arkitektoniskt värde att ta hänsyn till. City har en unik arkitektur för Stockholm och med den kommer ett betydande kulturhistoriskt värde. Det är dags för eftertanke kring stadsdelens omdaning – vi har nämligen nått en punkt där instanser som bedömer just det arkitektoniska värdet av byggnader i Stockholm körs över. Vi måste omvärdera vad som utgör vårt arv och varför vi borde bry oss om det.

Ett exempel: 2009 sätter Statens fastighetsverk igång en ombyggnad av Kvarteret Loen i regeringskvarteren, hem till näringsdepartementets hus. Byggnaden har två år tidigare blivit blåklassad av Stadsmuseet som en del av deras Norrmalmsinventering – vilket betyder att bebyggelsen är av ”synnerligen högt kulturhistoriskt värde”. Kvarteret är i behov av modernisering och det finns en övergripande strategi att skapa fler arbetsplatser i city.

Så långt allt väl. Påbyggnaden som sätts ovanpå huset underminerar dock det som gör det unikt – en sinnrikt utformad betongfasad och fönsterutformning som gränsar till tidig postmodernism – och tillför inte heller något nytt av noterbar arkitektonisk höjd. Lådan som läggs på huset håller lika hög klass som en kommunalt upphandlad påbyggnad på en lågstadieskola. Inte bara Stadsmuseet blev överkört i frågan. Kulturförvaltningen menade i sin remiss till detaljplanen att ”på samma sätt som man respekterar egenvärdet hos äldre bebyggelse bör man ta hänsyn till modernismens byggnader”. Förslaget gick ändå igenom.

På samma sätt sker nu eller planeras modifieringar av flera andra byggnader i city i en rasande takt. Swedbanks gamla huvudkontor på Brunkebergstorg har fått en ansiktslyftning och påbyggnad som både respekterar ursprungshuset och blickar framåt. SEB:s gamla huvudkontor vid Sergels torg och kringliggande byggnader håller däremot på att byggas om till oigenkännlighet. Passagenhuset, ett grönklassat hus bakom NK från tidigt 1970-tal, ska ge plats åt ett nymodernistiskt palats som doftar överhettad fastighetsbubbla lång väg. På Kungsholmen ska det blåklassade Trygg-Hansa-huset – ett utomordentligt exempel på svensk senmodernism – bli krönt med en glimrande påbyggnad som både stör ursprungsarkitekturen och förstör områdets samlade karaktär.

Argumentet här är inte att vi inte ska förändra Stockholm – tvärtom. Stockholm måste förändras snabbare, bli större, vildare, mindre förutsägbart och mer uppseendeväckande. Om vi i den processen bygger om 60- och 70-talsbyggnader till nymodernistiska kopior av sig själva, vad har vi då uppnått i fråga om verklig förändring? Om vi också börjar ignorera de instanser som finns till för att bevara något slags arkitektonisk röd tråd i historien om Stockholm – kan vi fortfarande säga att vi värnar om dess arv?

För att gå tillbaka till argumentationen kring arkitektur och folkligt bifall –hade det varit sekelskifteshus som var i fråga för rivning på Norrmalm hade tongångarna garanterat varit mycket annorlunda. Det faktum att modernistisk arkitektur inte rör upp lika starka känslor som byggnader i nyklassicism eller nyrenässans innebär inte att begreppet verkshöjd inte skulle vara tillämpbart eller att en diskussion om dess kulturarv är mindre relevant.

Det krävs en konstruktiv debatt kring hur vi ska förhålla oss till det samlade modernistiska arvet i kontexten av ett Stockholm i förändring. På samma sätt krävs det en diskussion kring hur vi bygger i innerstaden. Stockholm är Europas snabbast växande stad, och med detta kommer krav på såväl stadsliv som miljö och trafik. Stadshuset måste dock bestämma sig – ska vi fortsätta att inkräkta på kulturhistoriskt värdefulla modernistiska miljöer på ett sätt som urholkar och ignorerar deras roll i historien om vår stad och oss själva, eller finns det ett sätt att förvalta dem på ett sätt som är förenligt med dagens behov? Jag är övertygad om det. Det är dags att överge tanken om ett selektivt arv.

Sebastian Andersson är frilansande skribent och kommunikatör bosatt i Paris.

 

Mest lästa just nu

1) En kapitulation av Mats Bergstrand

2) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

3) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

4) Helt oromantiskt av Anders Mathlein

5) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

2) Det hänger på karaktären av Susanna Birgersson

3) Funktionalismens ideolog av Lars Anders Johansson

NR 2 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...