VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

En fråga om kultur

Av Lennart Berntson

Varför har Sverige och Danmark gått skilda politiska och kulturella vägar? Förklaringen ligger i ländernas olikartade historia och i de olika mentaliteter den har gett upphov till.

Det finns en paradoxal likhet mellan dagens Danmark och Sverige. På båda sidor framhålls det andra landet som ett avskräckande exempel. Företrädare för det politiska Danmark hörs av och till varna för en svensk utveckling i landet – med massinvandring och okontrollerbar kriminalitet. Flera etablerade politiker i Sverige ser i Danmark ett land som låter invandringspolitiken styras av främlingsfientlighet och rasism. ”I Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg”, fastslog Stefan Löfven i regeringsdeklarationen i januari 2019 – att Danmark ingår bland de länder Löfven lägger distans till kan ingen betvivla.

Så kylslaget har det inte alltid varit. När jag började arbeta i Danmark på 1970-talet framstod Sverige som modernitetens framtidsland och bland svenskarna fanns en nostalgisk beundran för det exotiska och mer frihetliga broderlandet i syd med sin ”hyggelige” atmosfär. Klichéerna började emellertid krackelera på 1990-talet och den ömsesidiga attraktionskraften hade nog i realiteten ebbat ut samtidigt med att bron över Öresund öppnades år 2000. För båda länderna var redan EU och kontinenten av större intresse än tillhörigheten till Norden.

Utländska iakttagare framhåller ofta likheterna mellan Danmark och Sverige. Båda ses som stabila demokratier, präglade av en socialdemokratiskt färgad välfärdspolitik. I båda länderna är arbetslösheten låg och det materiella välståndet högt. Språken ligger nära varandra och det organiserade samarbetet inom till exempel handel, transporter, forskning och utbildning, är väl utbyggt sedan årtionden tillbaka. Vari består då skillnaderna? Varför har, till synes, det kulturella och politiska klimatet gått så skilda vägar de senaste tjugo trettio åren?

Först och främst är det viktigt att framhålla ett undantag från divergensen. Det gäller universiteten och de etablerade kulturella institutionerna. Här råder som i Sverige, i varje fall i stora drag, den politiska korrekthetens outtalade normer. Boken Multikulturalismens fælder, med undertiteln, ”Mørklægning og Moralisme i Medier, Forskning og Politik” ( 2016) ger en bild av diskussionen inom akademi och centrala medier som likaväl kunde vara hämtad från Sverige. En av artiklarna i boken handlar om reaktionerna på den dansk-palestinske författaren Yahya Hassans diktsamling, utgiven 2013.

Hassan skildrade här sin uppväxt i en invandrad förortsfamilj med stark social kontroll, med mycket våld och tvång i uppfostran och med uttalat främlingskap inför det danska samhället. Han lade emellertid inte skulden på ”systemet” eller ”rasismen”, utan pekade istället på den egna familjens och släktens religion och kultur som främsta hindret för ett friare liv. Diktsamlingen fick stor uppmärksamhet – den sålde i cirka 100 000 exemplar – men Hassan kritiserades för att vara illojal med den egna gruppen och för att gå högernationalismens och Dansk Folkepartis (DF) ärende. Vidare anklagades han, av både invandrare och etniska danskar, för att vara ”kulturell avhoppare” och för att ha övertagit den rasistiska, vita danska offentlighetens diskriminerande syn på invandrarna. Boken lyfter också fram reaktionerna på mordförsöket på Lars Vilks (och mordet på en judisk person som vaktade stadens synagoga) i Köpenhamn 2015. Naturligtvis fördömdes våldshandlingarna, men flera debattörer menade att ansvaret kunde tillskrivas den främlingsfientliga högerflygeln som i årtionden ansågs ha sökt konfrontation med i synnerhet de muslimska invandrarna.

Andra uppmärksammade exempel som känns igen från svensk debatt rör studenter i Köpenhamn som anser sig diskriminerade av forskare vilka redovisat statistik uppdelad på enbart manligt och kvinnligt kön – men inget tredje eller fjärde, eller som känt sig kränkta av den traditionella sången Den danske sang er en ung blond pige, eller som ansett sig nedvärderade av spex där de agerande burit mexikanska sombreros. De officiella reaktionerna från lärosätena har varierat, men rektorn vid Köpenhamns universitet anser sakerna så allvarliga att han nu påkallat en skärpning av universitetets riktlinjer angående ”krænkende adfærd”.

Frågan hur belysande och representativa dessa exempel är kan alltid diskuteras, men mitt samlade intryck efter att ha följt utvecklingen inom dansk universitetsvärld under 35 år är att såväl den politiska korrektheten som det postmoderna och multikulturella tänkandet har en i det närmaste lika stark ställning som i Sverige. Vad angår de tongivande medierna är bilden dock mer splittrad. Dagbladet Politiken som är Danmarks mest respekterade opinionsorgan intar samma hållning till Dansk Folkeparti som DN och Sydsvenskan gör till Sverigedemokraterna. På den andra sidan finns sedan länge i tidningar som Weekendavisen, Kristeligt Dagblad, Jyllandsposten och delvis även Information en större öppenhet för en kritisk men anständig diskussion av invandringen och islam, men också av Dansk Folkeparti. Ett undantag jämfört med Sverige är Ekstra Bladet (Expressens motsvarighet) som ofta ger en, vad som i Sverige skulle uppfattas som, grov och vulgär bild av invandringens effekter på det danska samhället.

Om nu det akademiska och kulturella etablissemanget i Danmark, liksom för övrigt också näringslivets företrädare, omfattar i stort sett samma liberalt universalistiska värden som i Sverige, varför har då invandrardebatten glidit dem ur händerna? Jag tror förklaringen skall sökas i ländernas olikartade historia och i de skilda mentaliteter den har gett upphov till.

Precis som Sverige 1809 krympte det danska riket abrupt 1814, när Norge kom under svensk överhöghet. Det verkliga traumat – det som svarar till Sveriges förlust av Finland – inträffade emellertid 1864 när Danmark efter det tysk-danska kriget förlorade inte bara hertigdömena Holstein och Lauenburg, utan dessutom hela Slesvig upp till Kongeån, en ungefärlig linje mellan dagens Esbjerg och Kolding. Efter förlusterna 1658, 1814 och 1864 hade landet reducerats till en småstat i norra utkanten av det nordeuropeiska slättlandskapet. Hoppet att kunna återvinna de förlorade områdena stäcktes definitivt med enandet av Tyskland under preussisk ledning 1871. Den tyska expansionen under Bismarck kastade en mörk skugga över småstaten i norr.

Hade Danmark en framtid som självständig nation eller riskerade det att slukas av den alltmer militaristiska och självhävdande stormakten i syd? Årtiondena efter 1864 präglades hållningen av uppgivenhet och pessimism om nationens kommande öde. Efterhand blev hörnstenarna i dansk utrikespolitik precis som i övriga Norden neutralitet och folkrätt. Från första världskriget och i realiteten fram till den tyska ockupationen 1940 kom det försvarsnihilistiska Radikale Venstre genom sin samverkan med socialdemokratin att bestämma dansk utrikes- och säkerhetspolitik. Politiken utgick från uppfattningen att Danmark i relation till Tyskland befann sig i en trängd och sårbar geopolitisk position, att det var ”et lille og magtesløs land”, omöjligt och meningslöst att försvara. De ledande företrädarna för Radikale Venstre – Erik Scavenius och Peter Munch – drev linjen att Danmark hellre borde beveka tyskarna genom eftergifter, än provocera dem med motstånd. Vid ett eventuellt tyskt angrepp, menade Munch som var utrikesminister mellan 1929 och 1940, att danskarna inte borde sätta sig till motvärn, utan välja en så ”fredlig besættelse” som möjligt.

Föreställningen av att leva i ett litet och sårbart land är en lika självklar del av dansk mentalitet som svenskarnas känsla av att leva i ett skyddat och privilegierat föregångsland. Den danska upplevelsen av utsatthet har samtidigt utgjort grogrund för en betydligt starkare känsla av nationell samhörighet än i Sverige. Till skillnad från den svenska nationalismen som i hög grad hade sin upprinnelse i den oscarianska ämbetsstaten, har den danska sitt ursprung i 1800-talets grundtvigianska ”højskoler”, i de folkliga ”forsamlingshusene” och i den liberalt orienterade ”andelsbevægelsen”, vilken i sin tur var nära knuten till ”højskolernes” framväxt.

I både Danmark och Sverige har tolkningen av politiken under andra världskriget spelat en viktig roll för att forma dagens nationella medvetande. Men medan debatten om kriget i Sverige, i varje fall från 1970-talet och framåt, har skapat bilden av ett svekfullt, tyskvänligt och antisemitiskt Sverige, har den i Danmark, om än under viss kritik, bekräftat uppfattningen av ett folkligt motstånd mot tyskt förtryck, må vara med en eftergiven regering. I Danmark har protesterna mot den accelererande invandringen burits upp av en efter hand bred folklig reaktion, vilken uppfattat invandringen som ett hot mot välfärdspolitiken och den nationella identiteten. I Sverige har den upplevda skulden för krigsårens restriktioner fjättrat de politiska partierna vid en gränslös öppenhet till invandringen – ”öppna era hjärtan”. Varje avståndstagande från den liberala politiken har setts i ljuset av krigsårens påstått skamfyllda handlingar – dagens svenska politiker har därför övertrumfat varandra i löften om att aldrig igen – symboliskt sett – gå ondskans ärende. De olika synsätten har lett till dramatiska skillnader vad gäller invandrarnas andel av respektive lands befolkningen. Mellan år 2000 och 2017 ökade första och andra generationens invandrare i Sverige från 14, 5 till 23, 2 procent, medan motsvarande tal i Danmark var 7,1 respektive 12,9.

Det finns emellertid också andra drag i Danmarks politiska kultur som skiljer den från Sverige. Maktbalansen mellan arbetarrörelsen och det borgerliga Danmark har alltid varit jämnare än i Sverige. Socialdemokratin (SD) har visserligen satt sin prägel på välfärdsstaten, men aldrig varit hegemonisk som i Sverige – inte heller har det borgerliga Danmark lika reservationslöst underordnat sig vänsterns syn på jämställdhet och jämlikhet, som fallet är i Sverige. Från krigsslutet 1945 och fram till 1982 (37 år) satt SD vid makten i 27 år, men bara med direkt eller indirekt stöd av Radikale Venstre – ett kulturradikalt och i ekonomisk politik liberalt parti. Under de 37 åren därefter har landet haft borgerliga koalitionsregeringar i 25 år. Regeringarna i Danmark har skiftat långt mer än i Sverige, men politiken har hela tiden vilat på en stabil och pragmatisk kompromiss- och förhandlingskultur och aldrig uppvisat den ideologiska polarisering och de låsningar som kännetecknat Sverige under efterkrigstiden – arbetarrörelsens angrepp på det privata ägandet, SAP:s långvariga ovilja mot EG/EU, hela vänsterns aversion mot Nato och numera också frågan om invandringen. Jag tror inte man ska underskatta betydelsen av att Danmark sedan tidig efterkrigstid varit långt mer integrerat i den västliga gemenskapen, något som också tvingat de etablerade partierna till ett större mått av ömsesidiga hänsynstaganden.

Det uppmärksammas sällan i Sverige, men högerpopulismen i Danmark debuterade redan i valet 1973 och hade inget med invandring att göra. Istället handlade det om en reaktion på kraftiga skattehöjningar för att finansiera en snabb utbyggnad av välfärdsstatens och på 68-vänsterns inflytande inom kultur och medier. Det så kallade jordskredsvalet detta år innebar en dramatisk tillbakagång för de fyra gamla partierna – mest dock för socialdemokratin – och en motsvarande framgång för två helt nya partibildningar, Fremskridtspartiet (Mogens Glistrup) och Centrum-Demokraterne. Först vid mitten av 1990-talet framträdde Dansk Folkeparti som en utbrytning ur Framskridtspartiet. Under ledning av Pia Kjærsgaards invandrarkritiska budskap nådde det snabbt över 10 procent, i valet 2015 hela 21 procent. Naturligtvis stämplades det tidigt i den svenska debatten som rasistiskt och högerextremt, men i motsats till Sverigedemokraterna saknar nynazistiskt förflutet. Dansk Folkeparti kan bäst karakteriseras som ett högernationalistiskt, anti-liberalt och anti-globalistiskt välfärdsparti.

Partiet fick sitt avgörande genombrott när Venstreledaren Anders Fogh Rasmussen år 2001 bildade en borgerlig regering efter förhandlingar med Pia Kjærsgaard om Dansk Folkepartis stöd. Bortsett från åren 2011–2015 har partiet sedan spelat samma nyckelroll i dansk politik som Radikale Venstre tidigare gjorde. Naturligtvis har dess inflytande över flyktingpolitik och integration därmed vuxit. Gradvis har först Venstre och sedan ett par år också socialdemokratin närmat sig – och i betydande grad även övertagit – Dansk Folkepartis linje i invandrarpolitiken. Den främsta anledningen är inte partitaktik utan det faktum att den folkliga opinion som Dansk Folkeparti tidigt ställde sig i spetsen för har vuxit kraftigt och framtvingat positionsförflyttningar också bland de gamla partierna. En bidragande faktor härvidlag är, som jag ser det, att avståndet mellan väljarna och deras representanter är mindre i Danmark än i Sverige. Folkliga opinionsyttringar har under efterkrigstiden ofta fått, må vara ganska perifera och kortvariga, genomslag i dansk politik. Ingen folklig opinion i landet har emellertid haft den långvarighet och omfattning som den invandrarkritiska kan uppvisa.

Sverige befinner sig idag i en pre-dansk situation. De etablerade partierna söker till varje pris hålla Sverigedemokraterna utanför inflytande. Även i Danmark försökte i det längsta de gamla partierna isolera Dansk Folkeparti. Det misslyckades helt, partiet ansågs plötsligt rumsrent och istället blev det ”isolationisterna” som drog det kortaste strået. Huruvida samma utveckling kommer att äga rum i Sverige är naturligtvis en öppen frågan. Finns någon erfarenhet att dra av det danska exemplet är det att i ett krisartat läge styr inte partierna (och medierna) folkopinionen, utan tvärtom: det är opinionen som styr partierna.

Lennart Berntson är lektor i statsvetenskap vid Roskilde universitet.

Mest lästa just nu

1) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

2) En kapitulation av Mats Bergstrand

3) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

4) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

5) Tecken i tiden? av Svante Nordin

NR 2 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...