VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

När politiken styr konsten

Av Anne Schumacher

I sin uppmärksammade roman Sju nätter beskriver Simon Strauss en generation som lever bekvämt och aldrig har utmanats på allvar.

Simon Strauss lovprisade debutroman Sieben Nächte (2017) utkom nyligen på svenska under titeln Sju nätter (Lindelöws bokförlag). Boken handlar om en ung man som kommer till insikt om att man inte bara kan leva urbant eller lantligt, vegetarianskt eller inte, utan framförallt falskt. Han har känslan av att snart fylla 30 år och inte ha levt, inte ha fått kämpa, bara ha drivit med i postmodernitetens eviga (över)flöde. Hur ska han, som endast har dekonstruerat men aldrig skapat, kunna besegra den ångest som likt maran i Johann Heinrich Füsslis konstverk Mardrömmen berövar honom andrummet?

Det är mot denna fond som den unge antihjälten via en främling erbjuds att delta i ett experiment: sju gånger ska han synda om kvällarna, njuta till fullo av varje dödssynd. Efter varje kväll ska han sedan skriva: sju sidor under sju kvällar; så ser den pakt ut vilken han sluter med denna främling, och varmed äventyret tar sin början.

Synderna väntar i varje hörn, man måste bara hänge sig åt dem. En köttmåltid förtärs ivrigt, varefter protagonisten med stolthet bär fettfläckar på sina byxor. På ett universitetsbibliotek drömmer han sig tillbaka till gamla tider, avundas föräldragenerationen som fortfarande hade mål, ideal och tillräckligt med vrede för att kämpa för dessa. Framför tv:n kontemplerar han sin egen och hela sin generations lättja och brist på ambition att förändra samtiden; på en maskerad i slutet sällskap konfronteras han med den lockande vällusten. Det står emellertid snart klart att han i alla sina passionerade försök att genom synden övervinna sig själv inte verkar lyckas med mycket mer än att desavouera sig själv: hoppa Bungyjump räcker för att utlösa känslor av högmod. På hästkapplöpningen satsar han 20 euro. Det är ingen stor summa, ingen insats för någon som skriker högt efter äventyr och känsla. Just denna oförmåga verkar reflektera ett generationsproblem som Strauss roman beskriver: en generation som har vuxit in i ett liv av bekvämligheter som kvävt den vrede som kan utlösa förändring; som inte har lärt känna faran och aldrig överstigit gränser.

Redan i artikeln ”Ich sehne mich nach Streit” (Jag längtar efter strid) i FrankfurterAllgemeine Zeitung 2015 beskriver Strauss en vision, låt oss säga en dröm. Den handlar om en baktrappa som den som tar hissen för ofta, som lever för bekvämt, aldrig når. Baktrappan leder till ett rum där människor samlas för att diskutera, för att strida. Det handlar inte om ett exklusivt rum, såsom hos de många intressegrupper som dominerar det samtida samtalet. Dörren står öppen för den som längtar, inte efter en bättre värld utan efter mer intensitet, mer sensualitet. Via diskussioner – otämjda av konsensussamhällets eviga mellanväg och intressegruppernas paralyserande konformism – drömmer Strauss om individer som konfronterar varandras innerlighet utan ledstänger.

Tematiken återkommer och blir mer konkret i Sju nätter. Rummet vid trappans slut har nu omvandlats till en plats utan gränser och väggar. På denna plats måste man inte bara kunna tala om sina känslor – man måste vilja ge sig tillkänna, vilja framträda. Det är först härigenom man kan nå erkännande; och det är just genom den inre dialog som protagonisten själv praktiserar och ger sig tillkänna inför läsaren som romanen övertygar.

Sju nätter visar härvidlag tydliga beröringspunkter med den tyska romantiken. Idén om lekens betydelse, om homo ludens, som Friedrich Schillers utvecklar i bland annat Estetiska brev, genljuder genom romanen. Via lekfulla praktiker – med ett avsiktligt spelande på tyskans mångtydiga spiel (spel) – tänker sig Schiller att friheten genom det verbala duellerandets konkurrens ska framträda. Leken kontrasterar Schiller mot det rena nyttighetstänkandet, inkluderande det politiska, och fungerar som ett medel för människan att skaffa distans till det dominerande instrumentella förnuftet. Det är inget upprop mot upplysningen i sig, eller mot det politiska; den är väsensskild från den kontemplativa strömning som vi också finner i den romantiska traditionen. Leka gör man inte för sig själv; det gör man i gemenskap.

Simon Strauss, som är son till den omdebatterade författaren Botho Strauss, har kritiserats för att spela högerpopulismen i händerna. Han har också blivit angripen, framförallt i TAZ och Spiegel, för att han har bjudit in Götz Kubitschek, medgrundare av den nya högertankesmedjan Institut für Staatspolitik, till en diskussionssalong som han tillsammans med några vänner drev i Berlin. Han har även kritiserats för uttalanden om att AFD:s inträde i Bundestag skulle kunna bidra till ett mer dynamiskt diskussionsklimat i tyskt politiskt liv. Strauss debutverk läses här som ett politiskt manifest och analyseras inte i första hand som ett estetiskt verk. På dessa grunder har författaren anklagats för att ha en ansvarslös politisk hållning.

Debatten som rör det estetiska respektive det politiska påminner om de diskussioner som Thomas Manns En opolitisk mans betraktelser utlöste för hundra år sedan. I sin bok ställde Mann den estetiska kulturen, som är absolut opolitisk, mot den rent politiska civilisationslitteraturen, som han avskydde. Texten författades under första världskriget och ledde till att Thomas och hans bror Heinrich under en tid bröt med varandra. Det var även att en text som Mann senare bittert skulle ångra att han hade skrivit. Efter nazisternas maktövertagande förstod han att det var omöjligt att så radikalt skilja konst från politik. Efter att ha erfarit hur nazismens proganda spreds via bland annat den politiserade konsten insåg Mann, sent omsider, att drömmen om l’art pour l’art ignorerar en realitet som riskerar att sätta förödande krafter i rörelse. En tanke som inte präglade bara Mann, utan även den efterföljande generationen av unga författare.

Idag tycks det omvända råda, då idén om konst för konstens egen skull ter sig som en alltmer marginaliserad position: litteratur, film, teater är mer än ofta både anpassade och tolkade i ljuset av aktuella politiska kontexter. Paradoxalt nog visar därför den kritik som riktats mot Strauss bok, vilken mer eller mindre uteslutande kretsar kring hans eventuella politiska positioner, just på hur allvarlig den samtida situationen ser ut och bekräftar bara ytterligare hur han lyckats slå huvudet på spiken. Det politiska har förträngt det estetiska i det samtida offentliga samtalet. I sin artikel ”Künstler, emanzipiert euch” (Konstnärer emancipera er), publicerad i december i Frankfurter Allgemeine Zeitung, visar Strauss på vilket sätt konsten underkastar sig politiken idag: hur vi har uppnått den diametrala motsatsen till konst för konstens egen skull, hur folk letar efter budskap istället för att betrakta de estetiska konstuttrycken och hur de blir belönade, hur konst framförallt har blivit ett politiskt medium.

Varken i Sju nätter eller i sina tidningsartiklar är Strauss opolitisk i Thomas Manns mening. Vad han tycks vilja göra är istället att uppnå en balans mellan det politiska och det opolitiska. Idén synes vara att konsten måste vilja sig själv först. Därefter kan den – oavsiktligt – också tjäna samhället.

Mest lästa just nu

1) En kapitulation av Mats Bergstrand

2) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

3) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

4) Helt oromantiskt av Anders Mathlein

5) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Allt svagare i tron av Fredrik Haage

NR 2 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...