Vem? Gandhi förstås. Om någon 1900-talsledare kan göra anspråk på global helgonstatus, så är det han. ”Det luktar gott om Gandhi”, skrev den brittiske författaren George Orwell. Mohandas Karamchand Gandhi, med epitetet Mahatma, ”stor själ”, har inspirerat människor världen över, från bonderörelser i Himalaya till antiapartheidrörelsen i Sydafrika och den amerikanska medborgarrättsrörelsen. I tre decennier ledde han miljoner indier i kampen för frigörelse från det brittiska imperiet. Gandhi förvandlade sitt parti, Kongresspartiet, från en petitionsskrivande diskussionsklubb till en massrörelse, med kapillärkärl ut i hela det indiska samhället. Han blev symbolen: en diminutiv man i dhoti, höftskynke, som med spinnrock och fastor utmanade världens mäktigaste kolonialvälde.

Gandhis aura, och det som gjorde honom till en svår motståndare för ett imperium som såg sig som civiliserat och humant, byggde på vägran att använda våld. Hans metod, satyagraha, var mer än politisk taktik. I botten fanns en radikal moralfilosofi, inspirerad av tänkare som Leo Tolstoj och Henry David Thoreau. Gandhi trodde bergfast att människan i grunden var god. Även den mest förhärdade motståndares samvete kunde väckas och omvändas.

Satyagraha betyder bokstavligen ”sökande efter sanning”. Sanning och ickevåld var för Gandhi samma sak. Våld var en orenhet. En utövare av metoden, en satyagrahi, skulle med sin egen varelse ta spjärn mot orätten. Oftast handlade det om aktioner för att provokativt och offentligt bryta mot en lag. Ett berömt exempel är den så kallade saltmarschen 1930, då tusentals människor ledda av Gandhi vandrade till havet och utvann salt i protest mot kolonialmaktens saltmonopol.

I metoden ingick att villigt ta sitt straff. Det var det självpåtagna lidandet som skulle väcka motparten till insikt. Det kunde ta tid – Gandhi och kongressledarna tillbringade åratal i brittiska fängelser. Men stödet ökade. Och ”man kan inte sätta ett helt folk i finkan”, som en frustrerad brittisk kolonialtjänsteman uttryckte saken. Gandhis yttersta övertalningsmedel i pressade situationer var fastorna. Syftet var alltid tydligt deklarerat och offentligheten maximal. Motparten gav sig oftast, eller kompromissade. Ingen, vare sig britterna eller Gandhis indiska motståndare, ville ha ansvaret för mahatmans död.

Politisk självständighet, swaraj, för Indien var bara ett av Gandhis mål. Han beskrev själv sitt program som ”en säng stadigt stående på fyra ben”. Ett andra mål var swadeshi, ekonomisk självtillit. Symbolen var spinnrocken. Gandhi spann själv varje dag. Att bära hemspunnet tyg, khadi, var en protest mot den koloniala handelspolitiken som hade slagit ut Indiens textilproduktion. Ett tredje mål var harmonisk samexistens för Indiens många religioner. Gandhi var själv hindu, men att sätta likhetstecken mellan hinduism och Indien som nation var honom djupt främmande. Gandhi läste och citerade gärna Bibeln och Koranen vid sidan av hinduismens stora diktverk, Bhagavad Gita. Ett skäl för västerlänningar att vallfärda till hans ashram (kommunitet) var den uppenbara parallellen mellan hans budskap och Jesus. Det fjärde målet slutligen var utrotande av oberörbarhet (kastlöshet) ur det hinduiska kastsystemet.

Vilken plats har Gandhi i Indien idag? Författaren Arundhati Roy har sagt att när någon ställer frågan ”Vem är den störste indiern?” så görs det alltid med kvalifikationen ”efter Gandhi”. Men intrycket är att han nu har förpassats till en girlangprydd piedestal. Indiens ledare efter självständigheten 1947 har alla satsat på modernisering, storskalig industrialisering och tillväxt enligt västerländsk modell, långt från Gandhis vision: lågteknologisk, småskalig, resurssnål utveckling med den indiska byn i centrum.

Ickevåldsapostelns hemland har idag kärnvapen. Kongresspartiet, som i decennier var statsbärande, har degenererat till en skugga av sitt forna jag. Hindunationalismen, som hölls kort av Gandhi och av efterträdaren, Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru, är den ideologiska grunden för BJP, det parti som idag har makten i New Delhi och i en lång rad delstater.

År 2003 hängdes ett porträtt av V D Savarkar, hindunationalismens mest kända ideolog, upp i det indiska parlamentet. Skolböcker revideras i syfte att ge Savarkar en större plats i frihetskampen än Gandhi och Nehru. Den indiska vänstern har för sin del avfärdat Gandhi som en reaktionär och samarbetsman över klassgränser. ”Gandhi ville inte riva någon maktstruktur, han ville bara vara vän med den”, skrev Roy i en längre, starkt polemisk essä år 2014. Roy kallar Gandhis filosofi ”en kombination av tagelskjortskristendom, en mycket speciell form av hinduism och esoterisk vegetarianism”.

Det pågår alltså en kamp om historien, inklusive om Gandhi. I den ger sig Ramachandra Guha, en av Indiens mest respekterade historiker, in med en ny biografi. Vad Guha vill göra är att eliminera både gipshelgonet och nidbilden för att sedan hitta tillbaka till den historiske Gandhi. Författaren har tidigare bland annat publicerat standardverket India After Gandhi (2007) och en volym om Gandhis år som politisk aktivist i Sydafrika, Gandhi Before India (2013). Guha är också essäist och samhällsdebattör, med intresse för så olika ämnen som miljöfrågor och cricket. På senare tid har han i artiklar i både indisk och utländsk press kritiserat den indiska regeringens stormaktsambitioner och pläderat för större fokus på landets inre problem: den sociala ojämlikheten, kvinnoförtrycket, oberörbarheten och den allt värre miljöförstöringen (Delhi har idag världens sämsta luft).

Guha placerar sig i ett indiskt politiskt perspektiv någonstans i mitten. Han tillhör dem som håller fast vid Gandhis och Nehrus vision av ett Indien förankrat i universella upplysningsvärden som människorätt, religionsfrihet och social rättvisa. Han har med andra ord ett ärende, vilket blir tydligt i slutet av boken när han tar bladet från munnen och ger sig in i dagsdebatten, med slängar både åt BJP och Arundhati Roy. Men hans bok är fördenskull ingen hagiografi. Guha tecknar ett mångfasetterat, balanserat men inte okritiskt porträtt av Gandhi, både som politisk ledare och som människa.

Bakom framställningen ligger gedigen forskning. Guha har grävt djupt i arkiven och låter på det hela taget aktörerna tala för sig själva. Boken är rik på citat ur privatbrev, dagböcker, officiös korrespondens, uttalanden, resolutioner och, givetvis, texter av Gandhi själv (hans samlade verk omfattar 48 000 sidor). Det ger en stark känsla av närvaro, av att leva med i ett dramatiskt händelseförlopp. Även med facit i hand kan man komma på sig med att undra hur det ska gå. Kanske irriteras någon av att Guha inte översätter termer som crore, lakh, hartal och darshan. Men Google finns ju!

För en europeisk läsare i en alltmer multipolär värld är det nyttigt att se att det finns fler perspektiv på andra världskriget än det västerländska. Ur Gandhis och kongressens synvinkel var kriget något som Indien i egenskap av koloni orättmätigt hade dragits in i. En allierad seger som inte gav Indien frihet var inte mycket värd. Guha skildrar ingående katt-och-råtta-leken mellan kongressledarna och de brittiska makthavarna.

Kongressen erbjöd gång på gång helhjärtad medverkan i krigsansträngningen – Gandhi var till och med beredd att acceptera brittisk och amerikansk trupp på indisk mark – i utbyte mot självständighet. Britterna svarade, som tidigare, med erbjudanden som ur kongressens perspektiv var too little too late. ”Ingen nation har en sådan förmåga till självbedrägeri som den brittiska”, anmärkte Gandhi redan 1932, efter ett fruktlöst rundabordssamtal. Churchill framstår som den främsta bromsklossen (en rolig detalj är hans försök att få belägg för att Gandhi nog ändå fuskade med sina fastor). Än idag kan man få höra indier beskriva Churchill och Hitler som lika goda kålsupare.

Om britternas hållning till Indien var verklighetsfrämmande så kan detsamma sägas om Gandhis syn på nazismen. Guha erkänner utan förbehåll att rekommendationen till Tysklands judar att inleda satyagraha mot Hitler var häpnadsväckande naiv. En flod av kritik mot Gandhi kom också, inte minst från den judiske filosofen Martin Buber. Tyvärr tycks den senares brev aldrig ha nått Gandhi; det hade, som Guha skriver, varit spännande att läsa Gandhis svar.

En intressant, inte tidigare känd uppgift i sammanhanget rör en brevväxling är 1934 mellan den tyske prästen och antinazisten Dietrich Bonhoeffer och Gandhi. Bonhoeffer beundrade Gandhi och såg hans filosofi som något som kunde vitalisera kristendomen. Men hans planerade besök hos Gandhi blev aldrig av. Guha avhåller sig i stort sett från kontrafaktisk historieskrivning, men här ställer han frågan: Vad hade hänt om Bonhoeffer och Gandhi hade mötts? Hade en kristen satyagraha i Tyskland varit möjlig vid denna tid, innan Hitler ännu konsoliderat sin makt? Själv är jag nog böjd att svara nej. Nationalismen gav Gandhi vind i ryggen i det koloniala Indien. I ett Tyskland förödmjukat av Versailles gjorde den ju tyvärr Hitler samma tjänst.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Gandhi hade blinda fläckar. Det gränslösa hos honom hade en paternalistisk baksida. Han kunde kompromissa av taktiska skäl, men tycks aldrig ha kunnat erkänna att någon annan hade rätt och han fel (ett underbart exempel, som känns som det prefigurerar #metoo, är brevväxlingen med en grupp flickor som gentemot den vördade mahatman insisterar på rätten att vara moderna). Paternalismen färgade relationen till familj och medarbetare (som alla kallade Gandhi för Bapu, pappa). I förhållande till hustru och barn var Gandhi, skriver Guha, en hinduisk patriark. ”Alla var jämlika i Gandhis ashram, men Gandhi var jämlikast”. Devota lärjungar skötte markservicen. Gandhi fick massage varje dag, ofta av unga kvinnor. En period (han var då nära 80 år) insisterade han på att sova i samma säng som en 18-årig flicka, för att ”bevisa” sin kyskhet (!).

På det politiska planet märks det paternalistiska draget framförallt i relationen till de kastlösa och deras ledare Bhimrao Ramji Ambedkar. Ambedkar är knappast känd utanför Indien, men han var Gandhis mest formidabla rival vid sidan av Muhammad Ali Jinnah, ledaren för Muslimska förbundet och drivkraften bakom Indiens delning. Både Jinnah och Ambedkar misstrodde Gandhis ”oceaniska” vision av ett Indien där alla religioner skulle leva i harmoni. För Ambedkar var det lika med högkasthinduisk hegemoni.

Ambedkar var en briljant begåvning som tack vare en välvillig maharadja hade fått studera. Han återkom till Indien med två doktorat och en advokatexamen, men förblev utstött ur det hinduiska samhället. Gandhi såg sig som de kastlösas förkämpe, men hans tal om att ”tjäna de kastlösa” och ”dela deras lidande” uppfattades, naturligt nog, av Ambedkar som en förmyndarattityd. Det var att neka dem agency, förmågan att ta saken i egna händer, organisera sig, kräva politisk röst och få ett bättre liv.

Guha plockar ner helgonet Gandhi från piedestalen. Kvar står en människa. Moralist, besserwisser, patriark. Men framförallt en unik historisk ledare, en syntes av öst och väst och en provokation för båda. För Guha är Gandhis viktigaste insats hans förtvivlade vädjan till hinduer och muslimer om att sluta mörda varandra i samband med de massakrer som följde efter delningen 1947. Mirakulöst nog lyckades han, till stor del. I mer än tio år skulle Indien vara förskonat från allvarligt interreligiöst våld. Det budskapet är fortfarande relevant, även utanför Indien. Klimatrörelsen kan, med sin tonvikt på självinsikt och omvändelse, ses som Gandhis arvtagare. Och ”hur mycket har jag rätt att konsumera?” är i högsta grad en Gandhisk fråga.