VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Allt svagare i tron

Av Fredrik Haage

En ny och råare verklighet gör att de svenska fixstjärnorna sekularitet och individualism inte längre lyser lika starka. Istället börjar många famla efter konservatism.

Det är inte lätt att vara agnostiker i Sverige. Som när kollegan i bilen kräver att få sätta på radion för att njuta kristna amatörsångare vars entusiasm sågar sig igenom hörselgången den närmaste milen. Men det finns det som är värre. Man kan tvingas läsa Lena Mellin.

Under rubriken ”Släng ut religionen från SVT” förklarade Lena Mellin i Aftonbladet (24/2 -19) att hon var trött på ”utsändningarna av deras ritualer i public service”. Det var den ena olägenheten efter den andra: gudstjänst, helgmålsringning och lyckönskningar om frid och ro. Och hon hade utövat journalistik och kontrollerat saken vidare:

”På hemsidan slog företaget fast att ’när klockorna ringer på lördagskvällen vet du att helgen är här’. Utanför Sveriges Radio är det sannolikt mycket få som tycker att helgen inträder på lördagskvällen. En bedövande majoritet anser att helgen inleds redan på fredagen.”

Djupsinnigheter av just det slaget är det nog inte en bedövande majoritet som vill kännas vid. Men Mellin har förstås rätt i att svenskarna numera är ett sekulärt folk. Även om nu invandring har börjat påverka mättal kring sådant, och även allmänna bekännelser till någon form av ”andlighet”.

I den kända så kallade kulturkartan från World Values Survey sitter datapunkten Sverige högt uppe i högra hörnet som en sekularitetens, individualismens och modernitetens ensamma stjärna. Det är den svenska exceptionalismen som strålar, och det officiella Sverige är mäkta stolt över detta förmodade signum på universell överlägsenhet.

Med detta vederhäftiga stöd kan tyckas att SVT borde ta intryck av Mellin och slänga ut de sista resterna av kristligt bråte ur den upplysta organisationen. Det är inte omöjligt att det är precis det som kommer att hända så småningom. Men sådana överväganden görs numera inte i samklang med den allmänna opinionen, utan i en separat sfär där just sådana som SVT:s ledning och Lena Mellin ingår.

Allt fler tecken i svensk debatt tyder på att många börjat rubbas i sin tro på den där stjärnans välsignelser. Flera verkar till och med misstänka att en del av Sveriges problem har något att göra med de där exceptionellt hårt dragna värderingarna.

En helt ny och rå verklighet har trängt sig på, så pass att många har börjat famla efter konservatism.

Det är inte endast en svensk utveckling. I hela västvärlden vaknar den så kallade generation Z upp till politiskt medvetande. En grupp som tvärtemot förmodandet att varje liberal miljö återföder sig själv kännetecknas av överraskande konservativa drag. De värdesätter trohet och sparsamhet och bär på pessimism och pragmatism. Att dra mätningarna ifråga ända bort till färdigkokt konservatism är att ta i, men som tidstecken är det talande.

I Sverige grep denna grupp i valet 2018 till övervägande delen efter blåa valsedlar. Kristdemokraterna blev större än Miljöpartiet bland förstagångsväljarna och nämnas i sammanhanget kan att det konservativa Kristdemokratiska ungdomsförbundet i relativa medlemstal är väsentligt större än moderpartiet.

Problemet är att konservatismen är den kanske mest svårfångade av ismer. Konservatismen är snarare ismernas svurne motståndare. Det skall inte förvåna att tre av riksdagens partier nu springer och halkar runt i sin iver att antingen få tag på, halvt men inte riktigt undvika eller få ett användarvänligt grepp om det trendiga begreppet. Hittills är det rena gyckelspelet.

Det är inte konstigt att konservatismen spelar dem spratt. Den är gäckande till sin natur och har dessutom fått hålla sig gömd likt ett politiskt skogsväsen i flera decennier, förvisat av liberala och socialistiska vägröjare. Nu när folk åter börjat kalla på väsendet är det få som riktigt vet hur det ser ut.

Många föreställningar speglar enskilda förhoppningar lika mycket som något annat. Och varför inte? Det finns olika aspekter att ta fasta på även i anti-ismernas ism. Sådant som värdet av måtta och balans, av kontinuitet och tradition, av karg realism, av vördnaden för något högre utanför individen.

Det är framförallt det där sista som är svårsmält i Sverige. Att det skulle finnas något utanför individens bestämmande som håller henne ansvarig, och som sätter henne i samband med längre linjer än hennes livsgärning. Det går stick i stäv med svenskt medvetande.

Vår extrema position på värderingskartan gör – synbarligen – livet svårt för den skogsvarelse som tycks vara på väg ut i ljuset. Men den brittiske filosofen Roger Scruton, samtidens kanske främsta uttolkare av konservatism, är klar över var den åtminstone inte bör ställa sig och det är svårt att inte hålla med.

Han menar att konservatismen inte bara kan vara den passiva tröghetskraft som inför varje given idé tjänar som klokhetsbroms på det att saker och ting inte skall skena iväg. Frågan om förändringens takt och form är en viktig, till och med mycket viktig, del av konservatismen. Men utvecklingen så här långt visar att det har varit en hållning som i sig är otillräcklig för att göra till eller från.

Konservatismen måste ha något mer substantiellt för att kunna svara på meningsfulla frågor. Är det kanske just i världens dokumenterat mest icke-konservativa land en sådan ortodoxi märks mest – i kraft av sin frånvaro?

Med viss rätt har konservatism gjorts närmast synonymt med kristen tro – närmare bestämt den västerländska kristendomen, såsom vi känner den sammanflätad med det antika och judiska arvet. Men i konservatismens variationer har alltid rymts en sekulär version, och det är svårt att se annat än att den traditionen med nödvändighet måste inta en central plats om konservatismen skall vara framgångsrik i ett land som Sverige. Men det betyder inte att det är möjligt att bortse från kristendomens förgivettaganden. Inför axiom som dessa finns det ingen anledning att ens försöka:

Ondska existerar. Vissa mänskliga ogärningar företas helt utan påverkan av trauman och utanförskap eller okunskap. Rättsordningen måste bygga på straffet och inte vården som yttersta grundval. Måttet på försvarsförmågan måste vara dess långsiktiga avskräckande effekt oavsett världsläget för dagen.

Skönhet är viktigt. Konst är inte underkastad individens tillfälliga tycke utan sätter henne i samband med något universellt utanför henne själv. Måttet för arkitekturen och stadsplaneringen bör vara människans egen skala – som är liten.

Civilisationens sociala kitt är mognad. Mognad kräver prövning, möda och auktoriteter. En kultur i vilken skola, familj och offentlighet har avsagt sig sin auktoritetsbörda är en i vilken barn och unga har offrats åt yta, okunskap och existentiell vånda.

Det finns två biologiskt konstituerade kön (men fler upplevda könsidentiteter) som är olika och komplementära. Olikheten ger skillnader på statistisk nivå i fråga om livsval och orientering. Välfärdsinstitutionerna bör utformas utefter detta faktum och inte på tvärs med det.

Gränser är värdefullare än gränslöshet. Skalor och kategorier gör verkligheten skarp, klar och variationsrik. Gränser värnar betydelsefulla skikt av tillvaron, alltifrån nationers suveränitet till människors integritet mot massan och ned till den enskildes sexuella värdighet.

Identitet formas av ofrivilliga storheter. Vi väljer inte vårt språk, vår nationella tillhörighet eller vår familj utan föds in i dessa sammanhang. Vi kan göra uppror mot dem och frigöra oss, men aldrig skaka av oss jaget som de har gett oss, och det är just det som gör de mer värdefulla än de sammanhang vi väljer.

Det är först idag påståenden som dessa betraktas som politiska eftersom de inte längre är självklara utan kontroversiella. I en mindre sekulär tid var de direkt eller indirekt burna av kristen tradition.

Till saken hör att det knappt finns något medfött i liberal teori som håller dessa uppfattningar som givna. Det finns även lite som står i strid med dem. Men liberalismens strikt ideologiska förhållningssätt till dem kokar ned till den principiella frihetens likgiltighet.

Inom högerns idédebatt hålls allt som oftast Hans L Zetterbergs analysmodell med de sex erfarenhetssektorerna fram som ett rökelsekar som sägs lösa upp allt trassel mellan liberalism och konservatism. Men det Zetterberg (helt riktigt) säger är att i ett gott samhälle tillåts dessa olika sfärer, politik, konst, vetenskap, religion, näringsliv och moral, att leva enligt sina egna inneboende logiker. Modellen erbjuder inga svar på frågor om månggifte eller Nobelhus eller invandring, och gör heller inga sådana anspråk.

Kvar står alltså konservatismen, ibland i liberalt sällskap och ibland inte. Men i alla händelser tvungen att acceptera att det inte finns något oupptäckt hålrum mellan den kristna traditionen och den vänsterliberala modernismen.

Riktmärket i det valet är om inte annat erfarenheter av vad som leder fel. Det leder till exempel fel att tro på ett upplyst och förnuftsstyrt samhälle uppstår i tomrummet efter ett religiöst. Något sådant kommer inte att hända.

Edmund Burke formulerade profetiskt tesen att det existerar ett nollsummespel mellan samhällets små, naturliga gemenskaper och statsmakten. Det enda som skulle komma att hända om man i en liberal neutralitets namn bröt upp den värdegemenskap som höll dem samman var att staten skulle växa in i det tomrum som skapades. Gemenskaperna var ett värn mot den stora statens tryck och det var en illusion att tro att det fanns ett tredje i allom rättvist och frihetligt alternativ.

Idag vet vi att samma princip gäller för religion. Där sekularisering träder in öppnas inte för rationalitet utan för pseudoreligion.

I den meningen är Sverige fortfarande religiöst. Det är bara att se de politiska tonfallen, formerna och de passionerade stollerier som de moderna ismerna placerat i offentlighetens mitt genom detta slags kritiska glasögon. Nollsummespelets princip blir uppenbar även i detta avseende. Och det pseudoreligiösa saknar de av århundraden uppbyggda spärrar mot själslig dikeskörning som kristendomen mödosamt stakat ut.

Klimathysterin är förstås det tacksamma exemplet med de syndafalls- och botgöringsscheman som dess ideologer lägger ut. Eller de queerteoretiker som envist vill fullfölja makarna Myrdals strävan att skapa den nya människan på offentliga daghem. Den moderna vänstern erbjuder idag en hel intersektionell provkarta på olika martyrskap man kan pröva i sin jakt på mening och från liberala ledarsidor ångar viljan att dö på korset under frambesvärjandet av 1930-talets demoni.

Även i detta är förstås Sverige del av ett större västerländskt mönster. Man behöver bara följa den otäcka utvecklingen på amerikanska universitet för att se en modern inkvisition ta form.

Det finns inga utsikter att hitta moderna substitut för religion, ens om uppgiften företas av klassiska humanister. Religionshistorikern Karen Armstrong menar till exempel att vi har nått det utvecklingsstadium där de stora myterna tagit slut och vi bör fylla tomrummet med god litteratur. En roman ”visar oss hur vi ska blicka in i vårt eget hjärta och se vår egen tillvaro ur ett perspektiv som når bortom vårt egenintresse. Om inte våra religiösa ledare förmår undervisa oss om myten och dess lära, kan kanske våra konstnärer och skapande författare axla prästrollen och bringa ny insikt till vår sargade värld.”

Men det kan de inte. Västerländska konstnärer och författare sargar lika mycket som någon annan och ofta värre. Armstrongs sympatiska tanke är lika dödfödd som språkens esperanto. Människan förblir en andlig varelse. Eller hopplös, vilket man föredrar. Men det är som det är.

Det svårprofilerade väsende som är på väg ut ur skogen och i det moderna ljuset kan skönjas för vad det kontrasterar. Det är en konservatism som inte nödvändigtvis går med korset i hand men definitivt i dess riktning, i kamp mot pseudoreligiös destruktivitet.

Agnostiker och ateister kan inte resonera sig till tro och det är fånigt att försöka. Men det går att erkänna den konservativa insikten att livsekvationen är tragisk och att dess existentiella matematik inte går ihop. Vid denna vägs ände har konservativa att förvalta kristenhetens politisk-filosofiska arvegods oavsett om något därute behagar bjuda på förvissning om transcendens eller inte.

Det går också att kompromissa. Frireligiösa läten i bilradion kan förhandlas bort mot Bach, vilket undertecknad alldeles för sent insåg.

Fredrik Haage är politisk chefredaktör i Smålandsposten.

Mest lästa just nu

1) Kulturlivets tillrättaläggare av Johan Sundeen och Roger Blomgren

2) Jag vill tacka livet av Joel Halldorf

3) Sår vind, skördar storm av Torbjörn Elensky

4) Utflykter från fiktionen av Bengt Ohlsson

5) På ständig jakt efter nya offer av Peter Luthersson

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...