VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Tillbaka till framtiden?

Av Widar Andersson

Socialdemokraternas konservatism förklarar dess otroliga maktdominans. Men formerna och samhällsstrukturerna som förr danade stora medborgargrupper till socialdemokrater finns inte kvar.

I grunden är jag mer av en materialist än en idealist. Materien styr tanken mer än vad tanken styr materien. Först mat och sedan moral och allt det där ni vet. Sådan är min grundhållning.

Vilket till exempel betyder att då jag försöker förstå ett skifte i politiken, en trendförskjutning och/eller ett förändrat tonläge i debatten så kollar jag först på det vi kan kalla för förhållanden på marken. Har något hänt i verkligheterna av kött och blod som kan förklara nya idéer och tonlägen i den politiska diskussionen? Det är i den vinkeln jag börjar eftersom det är betydligt vanligare att världen förändrar idéer än att idéer förändrar världen. Är markplanets förhållanden sådana som de brukar vara så är oftast de där nya idéerna och tankarna (väl så intressanta ibland) irrbloss av det där slaget som kan få twitter och insändartelefonen i P 1 att koka. Men inte mycket mer än så.

När det gäller det uppblossande intresset för konservatismens idéer så är det mycket lätt att slå fast att vi inte talar om ett irrbloss. Den politiska markens förhållanden har förändrats på sådana sätt som mycket väl motiverar färgprakten och växtlusten i den konservativa idévärldens trädgårdar.

Det viktigaste som har hänt på den politiska bottenplattan under det senaste decenniet är att Sverigedemokraterna som enligt dem själva är ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn” har etablerat sig som ett av de tre större partierna i riksdagen. Denna högst märkbara rubbning av Sveriges politiska förhållanden motiverar mer än väl den tilltagande idédebatten om vad konservatism egentligen är och borde vara. Skärningspunkterna mellan konservatism och liberalism blir också alltmer adekvata att utröna då ett nytt och tydligt konservativt parti steg för steg har växt sig starkt och stort i parlamentet.

Diskussionen går som hetast inom den borgerliga sfären som i vart fall på kort sikt har drabbats hårdast av det nya läget. Regeringsmakten gled dem ur händerna trots en historiskt hög närvaro i riksdagen av högerlutande partier med konservativa och liberala värderingar. Nu fick vi istället en regering som består av S och MP som tillsammans har 116 av riksdagens 349 mandat.

För att kunna regera har S och MP förhandlat fram ett politiskt avtal med regeringens stödpartier Centerpartiet och Liberalerna som bland annat innehåller målsättningar om att isolera Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet från allt politiskt inflytande. För att regeringen skulle bli godkänd av riksdagen var den dock tvungen att godkännas av Vänsterpartiet. Centerpartiet och Liberalerna har i gemensam sak med Sverigedemokraterna också röstat på ett sådant sätt att ett budgetförslag från Moderaterna och Kristdemokraterna – som tillsammans har 92 mandat i riksdagen – voterades fram som statsbudget för 2019. Det parlamentariska läget är kort sagt inte glasklart.

Även Socialdemokraterna påverkas starkt av det nya läget. S är till sin natur ett konservativt parti med reformismen som ett slags ideologi. ”Framsteg med förnuft” skulle kunna kvala in som en sekelövergripande paroll för socialdemokratin. Den försiktiga reformismen har varit väldigt framgångsrik. Sverigedemokraternas erövringar i traditionella socialdemokratiska valkretsar som LO och sjuttioplusmedborgare framkallar därför ångest och konvulsioner i S-partiets ledande och tänkande kadrar.

Inom socialdemokratin finns inte alls den idealistiskt präglade debattlustan som inom den politiska borgerligheten. Så det socialdemokratiska stämningsläget är lite svårare att få grepp om. Partiet är präglat av den materialism som också präglat mig sedan uppväxten. Partiet ändrar sig när det ändrar sig. Och när ändringen väl är gjord talar man inte gärna så mycket om förändringen. Först makt och sedan moral. Typ.

Det nya läget på marken kan möjligen få det gamla maktpartiet att söka sig nya och något mer liberala jaktmarker. Socialdemokraternas position just nu är hur som helst ett försök att tränga tillbaka konservativa partier genom att liera sig med liberala krafter i våldsamma attacker på ”högerextremismen”. Antagligen gör man bedömningen att fortsatta framsteg för konservativa partier riskerar att för långa tider blockera socialdemokratin från statsministerinnehav.

Joel Halldorf är teolog och kyrkohistoriker och en flitig skribent i bland annat tidningen Dagen och på Expressens kultursidor. Nyligen hävdade Halldorf på ett välargumenterat sätt att ”Framtiden tillhör konservatismen – men vem lyckas formulera en konservatism för framtiden?” (Expressen 11/2 2019)

Vid en hastig och lite slarvig ”första tanke” kan man möjligen tycka att konservatism per definition inte är så intimt förknippat med sådant som tankar och drömmar om framtiden. Bevarande av det som är i kombination med längtansfulla blickar mot det förflutna känns väl spontant som en mer naturlig hemmaplan för konservatismen? Men så endimensionellt är det nog inte om man tänker några varv till.

Ernst Wigforss, legendarisk socialdemokratisk finansminister och ideologisk skribent (1881–1977), klurade en hel del på frågan om ”konservativa människor överhuvudtaget kan vara bärare av utopier om framtiden”?

I sin bok Politiska utopier från 1958 resonerar sig Wigforss fram till svaret att jodå, konservatismen kan mycket väl vara inriktad mot framtiderna.

I en vacker och elegant mening konstaterade Wigforss att ”om man kastat längtande blickar i det förflutna har det mera varit efter vad man trott vara detta förflutnas anda än just de former vari denna anda har varit förkroppsligad”.

Det förflutnas ”anda” är något helt annat än det förflutnas ”former”. Den konservativt lagde behöver i Wigforss tolkning till exempel inte alls önska sig skolagan tillbaka för att få ordning och studiero i skolan i dessa tider när det slås rekord i lärare som fälls av Skolinspektionen för att ha ”kränkt” elever som saboterar undervisningen. Den konservative kan däremot agera för kunskapsskolans återkomst, för bättre lärare med auktoritet och för sträng statlig prövning av vem som ska få axla ansvaret att vara högsta chef på en skola.

”Den konservative” skulle kunna vara jag. Vilket inte betyder att jag längtar efter att förknippas med ismer och etiketter av olika slag.

En av fördelarna med att vara socialdemokrat – i vart fall av min årgång – är tvärtom att de flesta av oss med modersmjölken har fått med sig ett grundmurat ointresse för diverse ismer och för ovanan att klistra etiketter på sig själv och på andra. Säg socialdemokrat, det räcker: för att låna slogan från en berömd klädfabrikant i Borås.

Efter andra världskriget och framåt har Socialdemokraterna varit så pass framgångsrika i många länder att partiet liksom bildat skola och satt ramverk för hur politik ska bedrivas. ”Så lunka vi så småningom” har steg för steg blivit maktens melodi även när andra än S-partiet har axlat regeringsansvaret. ”Lunken” är viktig i sammanhanget. Att ”lunka så småningom” är rentav ett slags metafor för konservativt framåtskridande där samhällsbyggande och gemenskapsalstrande anda från förr återanvänds. Vi ingår alla i ett organiskt folkbegrepp där vi som lever just nu har att ta hänsyn till de nyligen döda och till de ännu inte födda. Vi förvaltar vad andra tidigare har förvaltat och vad ytterligare andra ska komma att förvalta. Det kräver ansvar, långsiktighet och ödmjukhet.

Denna formliga parad av konservativa hedersbegrepp och värderingar har inte genom någon naturlag en given plats i det ena eller andra politiska partiet. Inte heller kan vare sig höger eller vänster hävda någon monopolställning när det kommer till konservatism.

Däremot vill jag hävda att Socialdemokraterna är ett av de mest konservativa partier av alla i Sverige. Vilket är den enskilt viktigaste förklaringen till partiets otroliga maktdominans. Förklaringen till den förklaringen är enkel. Vid varje givet valtillfälle domineras väljarkåren av människor som har ett förflutet vars anda är möjlig att framkalla och att appellera till för politiker som förstår vad de gör. Rösträtten börjar vid 18 men slutar vid döden. De röstberättigade årskullarna med minnen och erfarenheter kommer alltid att överflygla årskullarna som mer bärs av tro och fantasier.

Vilket i sig självt, och helt utan partipreferenser, naturligtvis är sunt och samhällsvänligt. För Socialdemokraterna har det varit mer än så.

Strukturellt befinner sig dock socialdemokratin på ett sluttande plan. Den sjunkande tendensen är tämligen väl beskriven och beforskad sedan 1970-talet och framåt. Den socialdemokratiske framtidsforskaren Jan Lindhagen och den norrbottniske journalisten och författaren Macke Nilsson tog upp problemet redan 1970 i sin omtumlande bok Hotet mot arbetarrörelsen.

I korthet var deras budskap att när de ”röda brukens” arbetarrörelsedominerade strukturer och snudd på ”obligatoriska” gemenskaper löstes upp av urbanisering och utbildningsreformer så skulle socialdemokratin gradvis tappa greppet om människorna. För att tala med Ernst Wigforss så var det, det ”förflutnas former” som enligt Lindhagen och Nilsson spökade för socialdemokratin. Strukturer och samhällsformer som tidigare gynnat Socialdemokraterna var under upplösning.

Anders Lidström är professor i statsvetenskap vid Umeå universitet. I sin forskarrapport ”Socialdemokratins tillbakagång 1973–2014” bekräftade Lidström de iakttagelser och förutsägelser som Jan Lindhagen och Macke Nilsson gjorde nästan 50 år tidigare. Det Lindhagen och Macke Nilsson såg runtomkring sig då kunde Lidström se i sin backspegel nu. Socialdemokraterna tycks – i vart fall som dominerande maktparti på den nationella nivån – vara hårt knutna till vissa och alltmer förflutna samhällsformer.

Jag minns att vi som ungdomar i SSU läste Hotet mot arbetarrörelsen och lyssnade på föredrag av Jan Lindhagen. Han var en kontroversiell stjärna inom S som det var lätt att dras till som ung och sålunda lite extra öppen för tro och förhoppningar.

När jag nu läser boken igen blir jag överraskad av de sorgset tillbakablickande perspektiven. Vad jag kommer ihåg så var det alls inga sådana känslor som sköljde genom mig då när det begav sig. Snarare tvärtom; Jan Lindhagen var något slags intellektuell upprorsperson som i konflikt med partietablissemanget manade oss att agera för förändring; så minns jag det hela. Men förmodligen var det så att vi drogs bakåt; inte framåt. Vi var konservativa, men förstod det inte. Hade vi förstått det så hade vi säkert ivrigt förnekat det. Att framstå som konservativ var ingen önskeposition för en ung socialdemokrat på 1970-talet…

Ungdomsrörelsen inom S kännetecknades under den här tiden – under ledning av den ytterst sensible SSU-ordföranden Lars Engqvist – av kampanjer för folkrörelsernas renässans i stort och smått. Fritidsgårdar skulle drivas av föreningar; inte av kommuner. Eleverna på skolor skulle kunna städa och duka; ta ansvar för sitt och inte bara förlita sig på offentligt anställda servicepersoner. Jag har inte talat med Lars Engqvist om detta; men förmodligen anade han – en av de riktigt stora och känselsprötförsedda politikerna i sin generation – liknande samband som Ernst Wigforss. De tider som har varit de har varit. Däremot kan andan från det framgångsrika i det förflutna kanske återskapas och återfödas.

Boken Hotet mot arbetarrörelsen var mer fast i det förflutnas former. Vilket kan ha berott på att Jan Lindhagen och Macke Nilsson hade oflytet att vara samtida med sig själva. Det de upplevde och det de skildrade i sin bok; det hände just då och där. Och en hel del hade ännu inte hänt.

Min förmodan är att inte så särskilt många av dem som läser dessa rader har innehållet i Hotet mot arbetarrörelsen i färskt minne. För att så att säga hamna i rätt förfluten stämning så återger jag här nedan några korta utdrag ur olika kapitel i boken:

”Uppbrottet blir farligt för arbetarrörelsen, om det formar ett samhälle efter borgerliga värderingar. Många av de miljöer som människor tvingas leva i eller flytta till, formas av den borgerliga liberalismens ideal.”

”Brukets invånare levde sitt fritidsliv i arbetarrörelsens institutioner. De stora festerna var fackföreningens och Konsums årsfest. Under årets alla månader förströddes man i partiets, kvinnoklubbens, kvinnogillets, SSU:s, ABF: s och fackföreningens interna möten och fester.

Men det gick längre än så. Även föreningarna utanför den egentliga arbetarrörelsen drogs in i dess sfär. Medlemmar och styrelseledamöter var desamma. Det var svårt att säga var rörelsen började och slutade.”

”På bruket knöts den lokala och landsomfattande kampen samman av arbetarpressen, föredragshållaren utifrån, socialismens klassiska böcker, proletärförfattarnas romaner och dikter, studiekurserna och så vidare. Massmedier, främst tv, ger oss idag en bild, som är opåverkad av vår lokala miljö. Man är inte längre medlem av en grupp och en klass; man tillhör en masspublik.”

I riksdagsvalet 2018 fick Socialdemokraterna lite drygt 1, 8 miljoner röster. Partiet är fortfarande störst i riksdagen. Men valresultatet 28, 2 procent är det sämsta någonsin. En väsentlig orsak till tillbakagången är det alltmer sviktande stödet från LO: s medlemmar; de som gradvis och i allt större numerärer har lämnat och lämnar de ”röda brukens” arbetarrörelsepräglande miljöer.

2018 röstade 41 procent av LO-väljarna på Socialdemokraterna. LO utgör därmed en knapp tredjedel av den socialdemokratiska väljarkåren. I jämförelse samlade SD (24) och M (11) tillsammans 35 procent av LO-rösterna. LO-väljarna har alltså inte begivit sig ut på några liberala upptäcktsfärder. Tvärtom har det ”konservativa blocket” inom LO snarare förstärkts. Sympatierna för S-regeringens stödpartier och regeringskollega är så pass små att de knappt är synbara i SVT:s Valu-undersökning.

Formerna och samhällsstrukturerna som i det förflutna danade stora medborgargrupper till socialdemokrater; de finns kort sagt inte längre kvar. Och de som längtar efter andan i det förflutnas former de går i större utsträckning till andra konservativa partier som M och SD.

Frågan är om socialdemokratin kan spotta upp sig och utmana på det konservativa fältet genom att levandegöra och modernisera ”andan från det förflutna” som Wigforss talade om?

Flera försök har gjorts i den riktningen. Valet av Stefan Löfven till partiordförande passar ju på många sätt som hand i handske för konservativa närmanden. Några korta exempel: I inledningen av sitt partiledarskap knöt Löfven direkt an till de fabriksvisslor som styrde tillvaron för arbetarna i de röda bruken en gång i tiden. Partiet gjorde en inspelning med Löfven som användes för automatiska telefonsamtal till ungdomar. I inspelningen lovade Löfven en ”jobbig morgon”, men ett bättre liv. Det ”jobbiga” var väckarklockans signal på morgonen när det var dags att stiga upp och gå till jobbet.

Löfven har avstått det ”liberala Almedalen” till förmån för besök i mer konservativa småföretags- och arbetarbygder. Partiet valde ett ”auktoritärt” upplägg på valrörelsen 2018. Löfven har stått för burdust kärva budskap som att det är ”invandrarna som ska anpassa sig till Sverige och inte tvärtom”. Det har talats väl om att ”stoppa tiggeriet” eftersom i Sverige ”står man inte på knä och ber om allmosor”. Budskapen från partiet har generellt sett varit kryddade med klassiska bruksbegrepp som ”sammanhållning” ”Sverige” och ”gemenskap”. Tron på ”teknik och framsteg” från 1960-talet kan anas i Löfvens försök med ”Industrikansler”.

Den konservativa andan har dock inte lyft för Socialdemokraterna. Partiet har också uppträtt väldigt tvehågset. Ett talande exempel är när Stefan Löfven efter sin rundresa i de konservativa geografierna åkte över till Almedalen för att tala i parken. Hans tal präglades dock inte alls av de mer kärva och verklighetsnära trakter och människor han besökt. Löfven valde istället att likt en Annie Lööf lyfta upp ett par hundra förvirrade unga och mer eller mindre kriminella män i nazistinspirerade munderingar till ett problem av närmast statsvältande dimensioner.

Ett annat exempel på tvehågsenheten är att just när den mer reglerade invandringspolitiken så sakta började bära frukt för S gick partiet ihop med C och MP om den famösa ”gymnasielagen” som var ett grundskott mot migrationspolitiska fundament som asylskäl och identitetsbevisning.

Internt inom Socialdemokraterna pågår en kraftmätning inför kommande partiledarval och valrörelser. Förhållanden på marken, framförallt demografin – växande andelar av äldre och stor invandring från mycket konservativa regioner – talar tillsammans med Sverigedemokraternas styrka för att Joel Halldorf har rätt om den konservativa framtiden.

Men det kan vara så att S har gått i rejält baklås på grund av SD. Man förmår inte hålla en stadig konservativ kurs därför att den kursen till vissa delar inte är helt olik den sverigedemokratiska; eller för den delen den moderata. Och den bristen på olikhet förefaller inte dagens socialdemokrati klara av att hantera.

Maktställningarna i det gamla partiet kan vara på väg att bli mer idealistiska och liberala. Man tar som vilken folkpartist som helst moralen före maten så att säga.

Idédebatterna kommer att bli livligare inom S vid en sådan utveckling; den saken är klar. Men det där med makten; det kommer att bli svårare.

Widar Andersson är chefredaktör i Folkbladet.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Lär av historien av Håkan Lindgren

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Bildsättarnas epok av Adam Cwejman

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...