VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Leta rätt på konservatismen

Av Jenny Sonesson

Liberalism och konservatism skiljer sig åt men har också beröringspunkter. Istället för att demonisera konservatismen bör liberaler bejaka vad de båda traditionerna har gemensamt.

Sverige har återigen en socialistisk regering men denna gång med stödhjul i form av Liberalerna och Centern. De båda partierna kunde ha lagt ner sina röster men valde aktivt att rösta nej till en moderat statsminister.

Den svartvita bild som från liberalt håll målas upp är att alliansen klyfts i två delar. Man insinuerar, ivrigt påhejad av vänstern, att rakryggad liberalism ädelmodigt står upp mot en väsensskild konservatism i Moderaterna och Kristdemokraterna. Konservatism som inte förmår att hålla rent mot högpopulism och rent av högerextremism.

Efter höstens val har Liberalernas partiledare Jan Björklund vädrat sin påstådda oro för att ett konservativt block kan växa fram: ”Det vore väldigt olyckligt. Jag litar verkligen på Ulf Kristersson, han vill inte ha ett nytt konservativt block. Men han måste ju nästan vara blind om han inte ser att det ändå är dit det är på väg” (SvD 14/11 2018). När vi tar del av krokodiltårarna ska vi inte glömma att Björklund tidigare har skickat upp testballonger om att SD borde behandlas mer som andra partier.

Jag har en lång bakgrund i Folkpartiet liberalerna som tjänsteman och beklagar att partiet vanvårdat arvet efter Lars Leijonborg och Mauricio Rojas. Sverige behöver fortfarande den sortens pragmatisk liberalism som vågar se verkligheten som den är och som strävar efter att liberala segrar i samhällsbygget överlever till kommande generation.

Partiets nuvarande företrädare använder återkommande konservatism som ett skällsord och ägnar sig åt en historieskrivning som måste ifrågasättas. Det går inte alltid en skarp gräns mellan liberalism och konservatism. Liberalernas förslag att invandrare måste behärska svenska och ha grundläggande kunskaper om Sverige för att få medborgarskap kan till exempel ses som konservativt till sin karaktär.

Det är inte alls säkert att partiet under Leijonborgs ledarskap hade axlat rollen som stödparti till Socialdemokraterna. Den tidigare partiledaren blev efter valet i höstas tillfrågad av Expressen hur han anser att SD ska hanteras. Leijonborg påminde då om att begreppet parlament kommer från franskans ord för att tala: ”Är det något man ska göra i ett parlament är det väl att prata.” Även partiets tidigare ekonomisk-politiske talesperson Carl B Hamilton, professor i nationalekonomi, har avrått Liberalerna från att gå vänsterut. Han har pläderat för att stödja en regering bestående av M och KD.

Ständigt krympande Liberalerna vägrar att ta lärdom av partikamraten Torkild Strandberg (L) i Landskrona. Som kommunstyrelsens ordförande, sedan över tio år, har han valt att behandla SD som andra oppositionspartier. Denna inställning har knappast lett till att forna Folkpartiet kontaminerats eller missgynnats lokalt. Tvärtom. I höstens val fick partiet i Landskrona över 34 procent av rösterna. I riksdagsvalet reducerades Liberalerna däremot till Alliansens minsta parti med ynka 5,5 procent av väljarna och har sjunkit ytterligare sedan dess.

Liberalismen är större än Liberalerna och konservatismen är mer än Victor Orbáns Ungern. Det är märkligt att ett parti som bytt namn till Liberalerna och som vill värna kunskapsskolan tenderar att vara så slarvigt när det gäller ideologi.

Det är ingen hemlighet att liberaler och konservativa genom historien utkämpat strider. Det var ofta liberaler som rev ned privilegiesamhället, öppnade marknader, verkade för jämställdhet och slogs för allmän och lika rösträtt. Men det har också funnits utbyte och samsyn, till exempel när det gäller äganderätten och samhällskontrakt. Konservativa har påverkat liberaler och vice versa. Med tiden fick man en gemensam fiende i socialismen.

Det europeiska projektet, som Liberalerna dyrkar mer än något annat svenskt parti, grundades inte av liberaler. Fransmannen Robert Schuman, italienaren Alcide de Gasperi och tysken Konrad Adenauer var alla kristdemokrater. Ideologier är större och spretigare än vad Liberalerna försöker ge sken av, inte minst i ett europeiskt perspektiv. Det räcker med att blicka mot Danmark. Venstre, som enligt sitt principprogram är ett liberalt parti, har styrt vårt grannland med stöd av Dansk Folkeparti. I Europaparlamentet är Venstre sedan många år välkommen i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE). Det är samma europeiska partifamilj som Sveriges båda liberala partier har valt att tillhöra och ofta röstar man enligt samma röstlistor.

Den klassiska liberalismen slår vakt om negativa friheter, som att slippa våld och tvång. Socialliberalismen, den liberalism som Liberalerna bekänner sig till, betonar individers positiva rättigheter som tillgång till utbildning, bostäder och sjukvård. Det garanteras mest effektivt i en välfärdsstat som förutsätter en nationalstat som bygger på principen att medborgarnas intressen måste prioriteras framför andra människors. Men inom Liberalerna avfärdas nationalismen och man förnekar att även liberaler kan vara nationalister.

Hotet från nationalismen i Europa var huvudtema i Björklunds tal under politikerveckan i Almedalen i somras. Budskapet var att liberalismen är orsaken till allt gott i världen och nationalismen har skapat allt som är ont. Partiledaren slog fast: ”Nationalister bygger murar. Liberaler bygger broar.” Temat gick i repris i talet som Björklund höll på Liberalernas riksmöte i mars som var startskottet på kampanjen i Europaparlamentsvalet. Att liberalismen, likt konservatismen, kan omfamna nationalismen utelämnade han.

Mitt under en partiledardebatt i augusti gav Björklund demonstrativt, inför kamerorna, boken Världen av igår. En europés minnen till en förvånad Jimmie Åkesson (SD). Stefan Zweig, författaren till verket, flydde sitt hemland Österrike undan nazismen och tog sitt liv under andra världskriget i Brasilien. Innan dess hade han nedtecknat sina personliga minnen av det gamla Europas undergång. När Björklund överlämnade boken till SD:s partiledare var det med uppmaningen: ”Han var en jude som beskrev hur Europa gick in i väggen när man anammade högernationalismen. Gå hem och läs historia.”

Jag skulle därför vilja ge Liberalerna två böcker i gåva. Den första boken är en nyligen utkommen avhandling i statsvetenskap från Lunds universitet av Björn Östbring, Migrationspolitiska dilemman. Om idealism och realism i liberal politisk teori som tar upp den liberala nationalismen som tappats bort i svensk debatt. John Stuart Mill betraktas som en tidig företrädare, följd av Isaiah Berlin, verksam i mitten av förra seklet, och David Miller och Will Kymlicka inom samtida politisk teori.

Liberal nationalism står i skarp kontrast till liberal universalism och har på många sätt mer gemensamt med konservatism. Enligt liberala nationalister måste vi erkänna att liberalismens universella ideal om jämlikhet och frihet i första hand har förverkligats i avgränsade och exkluderande politiska enheter. Att kontrollera territoriet och medlemskapet i den nationella gemenskapen är avgörande för politiskt och kulturellt självbestämmande och för att främja de normer och principer som anses vara önskvärda i samhällsbygget.

På dessa grunder rättfärdigar liberala nationalister att stater har rätt att begränsa invandring och villkora möjligheten till medborgarskap. Tyvärr förstår allt för många av dagens liberalpartister inte detta samband. Det avslöjar de senaste årens infekterade migrationspolitiska debatt.

Det är givetvis befogat att hysa farhågor för starkt nationalistiska partier som ungerska Fidesz och italienska Lega, inte minst med tanke på deras opålitliga inställning till rättsstaten. Av Sverigedemokraternas utlovade vitbok om det socialkonservativa partiets historia har det fortfarande inte ens blivit en tumme på en barnvante. Det tyder på att SD:s ledning inte vill, orkar eller vågar gå till botten med rötterna i nynazism och vit makt-rörelse. Denna ovilja gör det svårt att betrakta partiet som seriöst.

Liberal nationalism står inte bara i motsats till liberal universalism, utan också till mer traditionalistiska eller etniska former av nationalism. Nationalismen är mångfasetterad och förtjänar att beskrivas nyanserat. Istället för att svartmåla nationalismen borde Liberalerna lägga sig vinn om att fylla begreppet med ett eget innehåll och utgöra ett alternativ till de politiska krafter som de påstår sig vilja bekämpa. Nu lämnar de istället walkover och ett fält för motståndarna att marschera rakt in i, i både Sverige och Europa.

I EU är liberaler starkt pådrivande för att alltmer av den nationella migrationspolitiken flyttas över till den europeiska nivån som ska fördela asylkvoter. Om EU ska bevaras måste emellertid nationsgränser upprätthållas och migrationspolitiken förbli en nationell angelägenhet. Om europeiska väljares oro för bristande gränsskydd och migration viftas undan av unionens vänner kommer medborgarna att rösta på politiker som tar dem på allvar varnar en amerikansk liberal som svenska liberaler har för vana att hylla.

I november publicerade brittiska Guardian en stor intervju med Hillary Clinton där USA:s tidigare utrikesminister ger sin syn på hur EU bör stävja den utveckling i väst som lett fram till brexit och Donald Trumps presidentskap. Clintons budskap är oväntat men tydligt: Europas ledare måste minska flyktingmottagandet för att slå undan benen på högerpopulistiska partier som vinner terräng. Det är uppenbart att Demokraternas forna presidentkandidat ägnat tid åt att begrunda vad som gav Republikanerna makten.

Hillary Clinton uppger att hon beundrar den generösa och medkännande inställning som Tysklands förbundskansler Angela Merkel visat prov på. Samtidigt gör hon bedömningen att Europa måste erkänna att man inte kommer att kunna fortsätta att erbjuda skydd och stöd i EU.

Liknande tankegångar har framförts av John Kerry, utrikesminister i Barack Obamas regering och Demokraternas presidentkandidat 2004. I höstas höll Kerry ett anförande i London där han försvarade Europatanken men oroades över att gamla demoner hemsöker kontinenten i form av rasism och antisemitism. John Kerry konstaterade att det omfattande tyska flyktingmottagandet har försvagat Angela Merkel och i hög grad påverkar italiensk politik. Det EU-fientliga nationalistiska partiet Lega har blivit Italiens populäraste parti.

Demokraterna Kerry och Clinton uppvisar båda en nykter liberal nationalism för att bevara ett kosmopolitiskt europeiskt projekt som slår vakt om liberala värden. Det är ett i grunden konservativt förhållningssätt som borde inspirera även svenska liberaler.

Vi kan inte lära av historien eftersom den ständigt skapar nytt, säger Hegel. Men Hegel säger också att historien upprepar sig. Bland åtskilliga liberaler finns det idag en tvångsmässig vilja att se samband mellan nutid och mellankrigstiden som ledde fram till Förintelsen (Björklunds boktips till Åkesson är bara ett exempel). Att dra historiska paralleller är vanskligt, men om det ska göras bör repertoaren utökas med andra tidsepoker än endast 1930-talet för att vidga perspektivet. Om man oroas över att den europeiska civilisationen återigen ska slitas isär kan man studera bronsåldern som var skådeplats för flera högkulturers snabba sönderfall i Medelhavsområdet.

Den andra boken jag skulle vilja överlämna till Liberalerna handlar därför om denna era och bär titeln 1177 B.C. The Year Civilization Collapsed (Princeton University Press 2014) och är skriven av Eric H Cline, professor klassisk arkeologi vid George Washington-universitetet. Boken har belönats med en rad utmärkelser.

Författaren beskriver de komplexa faktorerna bakom att en rad framstående civilisationer, som den mykenska, hettitiska och babyloniska, kollapsade under loppet av några få decennier mot 1200-talets slut. Han pekar på att en perfekt storm uppstod bestående av klimatförändringar, naturkatastrofer, svält, rebelluppror och mycket omfattande migrationsströmmar som tillsammans ledde fram till en rad systemkollapser. Det finns tecken på att bronsålderns dystra scenario återigen kan bli aktuellt, varnar professor Cline.

År 2015 sökte totalt 1,3 miljoner människor asyl i EU, de flesta från Syrien, Afghanistan och Irak. Flyktingströmmen har sedan dess minskat för att EU hindrar migranter på deras väg in i Europa genom avtal med unionens grannländer runt Medelhavet.

Migrationstrycket på EU:s gränser kan hårdna betydligt framöver. Idag lever över tre miljoner flyktingar i Turkiet. Om överenskommelsen med Turkiet, som slöts 2016, skulle rivas upp finns en överhängande risk att många av dem kommer att ta sig till Europa igen. Den alltmer auktoritäre president Recep Tayyip Erdoğan befinner sig på kollisionskurs med västvärlden. Om den ekonomiska och politiska situationen försämras ytterligare i Turkiet kan även landets egna medborgare bege sig västerut.

Inom 70 år beräknas Afrikas befolkning öka från en miljard till fyra miljarder enligt FN:s befolkningsprognos. Skulle denna extrema demografiska tillväxt dessutom kombineras med klimatförändringar kan det ge upphov till svält och konflikter som driver på folkvandring norrut. FN:s flyktingkonvention från 1967 föreskriver att samtliga som tar sig till ett lands territorium äger rätten att söka asyl. Konventionen är skriven för en svunnen tid. Socialliberaler måste inse att asylrättens universalistiska ideal står i skarp konflikt med nationalstaternas behov av kontroll och därmed välfärdsstatens överlevnad.

Liberalernas partistyrelse borde gå hem och läsa historia, boka in ett studiebesök i Landskrona hos Torkild Strandberg och begrunda den konservativa filosofen Edmund Burkes ord om samhället som ”ett förbund inte bara mellan dem som lever, utan mellan dem som lever, dem som är döda, och dem som ännu inte är födda”. Sverige behöver ett socialliberalt parti som vågar erkänna och bejaka sina konservativa rötter för att värna välfärden och Europeiska unionen.

Jenny Sonesson är liberal debattör och tidigare politiskt sakkunnig (FP) i alliansregeringen.

Mest lästa just nu

1) Allt svagare i tron av Fredrik Haage

2) Tillbaka till framtiden? av Widar Andersson

3) Fri invandring ingen vinstaffär av Tino Sanandaji

4) Leta rätt på konservatismen av Jenny Sonesson

5) Imperiernas myter av Christopher Coker

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Varken svart eller vit av Carl Rudbeck

2) Fri invandring ingen vinstaffär av Tino Sanandaji

3) Allt svagare i tron av Fredrik Haage

4) Men vad är en bra värld? av Fanny Forsberg Lundell

5) Ingen vill vara bödel av Arne Lapidus

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...