VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

"Den som finge möta en sådan kvinna"

Av Anna C Rédei

Madame de Staël var en av upplysningens mest stridbara personer, som gjorde ett starkt avtryck på 1800-talets svenska kulturliv. I Frankrike vårdas hennes minne, men i Sverige har hon varit tämligen bortglömd.

Natten till den 14 juli 1817, på årsdagen av den franska revolutionen, insomnade stilla en av upplysningens kanske mest stridbara personer, Madame de Staël, i sitt älskade Paris. Men hennes liv hade varit allt annat än stilla. Paris var en stad som hade varit henne förvägrad sedan 1803 då Napoleon av politiska skäl tvingat henne att lämna den. I slutet av sitt liv kunde hon äntligen återvända, men hon blev sorgsen över att se huvudstaden så förändrad.

I Frankrike har hennes minne vårdats, men i Sverige var hon till ganska nyligen tämligen bortglömd. Hennes författarskap och inflytande på det litterära Sverige i början av 1800-talet har lyfts fram. Men Madame de Staël hade även politiska och privata ambitioner, som alla hade kopplingar till Sverige vid denna tid. Något om detta kan vi veta genom den stora mängd brev hon skrev till Europas potentater och intellektuella, men även hennes mer privata korrespondenser är en rik källa till hennes tankar och ambitioner. Vem var hon då?

Madame de Staël var en omtalad och läst politisk tänkare, författare och flitig brevskrivare. Nyckelromanerna Delphine (1802) och Corinne (1807) var stora läsarsuccéer. Hennes nätverk, som vi skulle säga idag, var enormt och mycket inflytelserikt. Madame de Staël växte upp i den innersta kretsen av Paris intellektuella.

Hon föddes i Paris 1766 som Anne-Louise Germaine Necker och var det enda barnet till den schweiziske ministern Jacques Necker (som 1777 utsetts till finansminister under l’ancien regime) och hans maka Suzanne Necker. Mme Necker var värdinna för en av tidens mest inflytelserika salonger i Paris. Den brådmogna Germaine växte sålunda upp i den parisiska ekonomiska och intellektuella elit där berömda intellektuella, som till exempel encyklopedisterna Denis Diderot och Jean le Rond d’Alembert, kunde räknas till besökarna. Trots att Germaine befann sig i själva navet av den franska kulturen vid denna tid, blev hon ändå inte ett med den. Familjen Necker var protestanter, kalvinister närmare bestämt, och religionen betydde mycket för dem. Därför fick Germaine en annan skolgång än normala franska flickor, som vanligen sattes i katolska nunneskolor.

När väl frågan om äktenskap började ta form blev även här religionstillhörigheten avgörande, den tilltänkte måste vara protestant. Valet föll slutligen på den blivande svenske ambassadören i Paris, Erik Magnus Staël von Holstein (1749–1802). Giftermålet 1786 hade dock föregåtts av fem års äktenskapsförhandlingar som involverat såväl den svenske kungen Gustav III som det franska kungaparet. Marie-Antoinette var personlig vän med Erik Magnus Staël von Holstein, och som rival till Germaine Neckers hand hade han en annan personlig vän till drottningen, ingen mindre än Axel von Fersen.

Genom den nya ambassadrisen skulle den svenska ambassaden på Rue de Bac komma att inrymma en av de viktigaste salongerna i Paris, med radikala politiska inslag. Madame de Staël hade med tiden blivit alltmer kritisk till Napoleon Bonapartes tilltagande auktoritära styre, och till slut blev hon en öppen motståndare till regimen. År 1803, ett år efter publiceringen av sin första roman Delphine, förvisades Madame de Staël från Paris av Napoleon. Romanen var, erkände hon själv, en smula antikatolsk. Kritikerna ansåg dessutom att den var antifransk och omoralisk. Den innehöll ett ifrågasättande av äktenskapets oupplöslighet och kritiserades hårt av den Napoleonvänliga pressen. Romanen ifrågasatte även det öde som väntade många kvinnor i hennes kretsar, nämligen det arrangerade äktenskapet. Madame de Staëls roman har stråk av grundläggande feministiska ståndpunkter, framförallt den om frihet – även för kvinnor.

Detta skedde under samma år som det nya avtalet med påven firats på påskafton. Som en reaktion mot detta konkordat tog general Jean Baptiste Bernadotte under våren 1802 initiativet till en rad konspirerande samtal där Madame de Staël deltog och sporrade. Detta förvärrade sannolikt hennes situation, eftersom konspirationen avslöjades och det är inte otänkbart att Napoleon även misstänkte henne. Dessutom ogillade han Madame de Staëls politiska salong.

Exilen 1803 var ett faktum och hon valde då att åka till Tyskland för att lära sig mer om det tyska språket och kulturen. Där hade hon många viktiga möten, till exempel med Johann Wofgang Goethe, Friedrich Schiller och August Wilhelm Schlegel. Den senare fick det välbetalda uppdraget som privatlärare till Germaine de Staëls söner, Albert (1792–1813) och Auguste (1790–1827) och rådgivare till henne själv. Arrangemanget knakade ibland, Schlegel hoppades i hemlighet på något mer, men den platsen hos Madame de Staël var länge upptagen av Benjamin Constant, som antagligen var far till dottern Albertine (1797–1838).

Mellan åren 1786 och 1791 skrev den nya ambassadrisen flera bulletiner till Gustav III som innehöll de dagsaktuella nyheterna inom den parisiska societeten. I takt med utvecklingen i Paris och hela Frankrike blev bulletinerna alltmer politiska. I den sista bulletinen till Gustav III deklarerar hon öppet sina politiskt liberala ståndpunkter, som den svenske kungen inte kunde acceptera. Men det var inte bara ambassadrisen (och hennes far) som hyste dessa åsikter, utan också ambassadören Erik Magnus. De stödde alla revolutionens princip om lika rättigheter. Det gjorde däremot inte Gustav III.

Under sin tid på den svenska ambassaden kom Germaine de Staël i kontakt med andra diplomater såsom Lars von Engeström, Nils von Rosenstein och Carl Gustav von Brinkman. Den senare var ofta sedd i den tillfälliga våningen på Gustav Adolfs torg i Stockholm, där Madame de Staël inrättade sig och sin salong under Sverigebesöket mellan 1812 och 1813. Det var också Brinkmann som fick posten som chargé d’affaires 1798–1800, då förbindelserna mellan Sverige och Frankrike bröts. Men vänskapen mellan honom och Madame de Staël bestod. Brev från denna tid visar på att Brinkmann satte Madame de Staël mycket högt. Ett annat svenskt möte som betytt mycket för henne var det med Adolf Ribbing, som tvingats i exil efter mordet på Gustav III 1792. De träffades för första gången i Schweiz 1793, och hon påverkades starkt av honom även politiskt. Hennes kontakt med Ribbing var komprometterande i vissa kretsar, även Erik Magnus hade reagerat starkt.

Denna inre exil som tog sin början 1803 utökades 1810 då Germaine de Staël landsförvisades på grund av det omfångsrika verket Om Tyskland (en frukt bland annat av hennes resor i Tyskland och Wien under åren 1803–1804 respektive 1807). Verket, som innehöll viktiga romantiska inslag av religion, mystik och känslans upphöjelse, hann inte lämna tryckeriet förrän det drogs in av Napoleon, som ansåg att boken var ”antifransk”. (Boken kunde publiceras först 1813 i England.)

Landsförvisningen blev startpunkten till le grand tour där hon 1812 i största hemlighet lämnade, eller snarare flydde, slottet och hemmet Coppet vid Genèvesjön. Målet för resan var England, men för att undkomma Napoleons Grand armée tvingades hon ta omvägen via Ryssland och Sverige. Men hon undkom inte, eftersom armén invaderade Rysslands strax efter hennes avresa. Hon beskriver levande denna upplevelse av att ha Napoleons armé hack i häl i sin självbiografiska reseskildring Tio år av landsflykt (1820).

Germaine hade dock många viktiga ärenden i Sverige. Politiskt ville hon få Bernadotte att ingå en allians med Ryssland mot Frankrike, och hon hade också planer för sönerna för att säkra deras framtid. Både Albert och August fick genom Bernadottes försorg tjänster i Sverige, den förre inom armén och den senare inom diplomatkåren. Ingen av dem nådde någon större framgång på sina poster. Även om Albert föddes efter att makarna hade separerat var Erik Magnus officiellt fadern. Albert dog tragiskt i en duell 1813. Det var det andra barnet som Madame de Staël förlorade, 1789 hade den lilla dottern Gustavine dött knappt två år gammal.

Den 24 september 1812 landsteg Germaine de Staël tillsammans med Auguste Wilhelm Schlegel i Stockholm, och stannade i landet fram till 9 juni 1813 då hon tillsammans med dottern Albertine och den sedan två år inofficielle nye mannen i sitt liv, den unge schweizaren John Rocca, fortsatte från Göteborg till England. Schlegel stannade kvar i Sverige då han fick tjänst som rådgivare i tyska frågor hos Bernadotte, en separation som väckte starka känslor hos Madame de Staël. Det var alltså inte vem som helst som kom på besök.

Väl i Sverige gjorde Mme de Staël starka avtryck. Sophie von Knorrings beskrivning i sin roman Illusionerna (1836) har en del gemensamt med andra porträtt. Mme de Staël lämnade ingen oberörd: ”Det var en korpulent mycket satt kvinna, utan spår av grace i sina rörelser […] I hennes toilette lade man knappast märke till något annat än den tunga, digra, brokiga turbanen virad runt huvudet som nästan verkade hänga ned på nacken.” Turbanen var något av ett kännetecken för Mme de Staël, eller ja, kanske snarare för hennes alter ego Corinne som har givit namn åt romanen, en roman som von Knorring med största sannolikhet hade läst.

Att Mme de Staël påverkade det sociala livet i Stockholm under sin vistelse är ställt utom allt tvivel, men hon berörde även utanför huvudstaden, något som Martina von Schwerins skildring ger vi handen. Hon skrev i ett brev till Brinkman efter deras möte i Göteborg att hon ”lever sedan fyra dagar”. Per Daniel Amadeus Atterbom, som hade läst Corinne fyra gånger, väntade med spänning på att få möta den stora författarinnan: ”Den som finge möta en sådan kvinna! Då kunde det löna mödan att leva i denna världen!” Hans önskan skulle infrias kort därefter.

Madame de Staël tycks ha tagits emot med större entusiasm i det litterära Sverige vid denna tid än i det styrande politiska etablissemanget där hon ofta mottogs med misstro. Men hennes färgstarka personlighet väckte alltid intresse på något sätt. I ett brev till kronprinsen Bernadotte skriver von Engeström den 28 maj 1813: ”Madame de Staëls avresa, som skedde igår morse, utlovar en sorts vila […] Det stämmer att sammankomsterna hos henne är mindre farliga här i detta land än i många andra, men de liknar politiska kaféer där man framförallt skvallrar, och förkunnar en lära som hotar ordningen.” (Min översättning, liksom senare.) Germaine de Staël utmanade ordningen och betalade ett pris för det, vilket gjorde hennes liv både komplicerat och stormigt. Och lugnare blev det inte heller i Stockholm.

Efter Napoleons fall och avgång den 6 april 1814 upphör Madame de Staëls exil och hon har ambivalenta känslor inför Frankrikes förlust. Den 24 april, samma dag som Louis XVIII landstiger i Calais, skriver hon till Benjamin Constant från London:

Jag är helt av den åsikten att man måste förena sig med bourbonerna, och jag hoppas att de vill fjärma de utländska trupperna, vilket för mig verkar mer avgörande för friheten än alla senater i världen. Jag ska återvända bärandes en vit kokard, som världens mest uppriktiga och tänka mer på oberoende än på frihet, som fransmännen knappast gjort sig förtjänta av, om jag ska vara uppriktig. För övrigt, politiken är slut för min del och jag ska åka till Grekland för att skriva mitt poem om Richards korsfärder.

Germaine åkte inte till Grekland för att skriva sitt poem, och inte heller var politiken helt slut för hennes del. Den 12 maj återvände Germaine till Paris med kluvna känslor och hon beskriver sitt närmande med sorg i boken Reflektioner över franska revolutionens viktigaste händelser (1818): ”När jag närmade mig Paris, såg jag tyskar, ryssar, kosacker, basjkirer överallt: de kampade kring Saint-Denis klosterkyrka, där de franska kungarnas askor vilar.”

Den 10 mars 1815 reste Germaine till Coppet för att undkomma Napoleon, som återvänt till Paris. Två år senare återvände hon själv till huvudstaden. I februari drabbades hon av en infarkt som gjorde henne förlamad, några månader senare avled hon i sin våning i Paris på årsdagen av stormningen av Bastiljen, omgiven av sina närmaste. Hon finns begravd på slottet Coppet, hennes hem och tillflyktsort i många år.

Varför fortsätter Germaine de Staëls öde och verk att fascinera oss? Den fransk-bulgariska lingvisten, psykoanalytikern och feministen Julia Kristeva skrev 1988 att som skrivande och kvinna ”kommer Mme de Staël oss märkligt nära på nytt”. Hennes problematik är helt enkelt fortsatt modern. Germaine de Staël brottades alltid med den stereotypa bild av kvinnor som fanns under hennes tid och som förordade ett moderligt tillbakadraget liv i hemmet, och kunde inte, trots framgångar och ställning, frigöra sig helt från den. Romanfiguren Corinne kan i mångt och mycket sägas vara de Staëls alter ego, en kvinnlig poet och ett geni känd för sina improvisationer. Romanens hjältinna illustrerar den längtan efter ära (la gloire) som Germaine alltid närde, men som även skapade en inre konflikt hos henne. Kristeva lyfter fram just denna aspekt genom att visa på ett citat av Germaine som kanske hade blivit något av ett emblem: ”Ära är sorg utbrusten ur lycka”. Men att det skulle kunna finnas kvinnliga genier, på samma sätt som manliga, var något otänkbart under Napoleons tid. Germaine de Staël hade själv blivit offentligt diskriminerad som kvinna och ”främling” av den Napoleonvänliga pressen som i samband med publiceringen av hennes romaner. Hennes kvinnlighet ifrågasattes på ett negativt sätt, och en av Delphines kritiker kallade henne för hermafrodit.

Just denna problematik gör henne fortfarande högst aktuell, kampen för kvinnans frihet fortsätter. Denna tematik kommer till uttryck tidigt hos de Staël, i en anonym försvarsskrift inför Marie-Antionettes giljotinering, publicerad 1793. (De samtida läsarna hade nog inga problem med att lista ut skriftens författare.) Hon skriver där:

Åh, ni kvinnor i alla länder och sociala positioner, lyssna till mig med samma känsla som jag erfar! Marie-Antionettes öde uppvisar allt som kan beröra ert hjärta: om ni är lyckliga, var hon det; om ni har lidit ett år, har all smärta som finns i livet slitit i hennes hjärta ännu längre; om ni är ömsinta, om ni är mödrar, har hon älskat med själens hela styrka […]. Jag vill varken angripa eller rättfärdiga något politiskt parti därför att jag befarar att det skulle distrahera, eller minska intresset för denna respektabla person som jag ska försvara.

Germaine de Staël var känslig inför de anklagelser Marie-Antionette utsatts för i egenskap av att själv vara kvinna och av icke-fransk börd, vilket möjligen kan förklara denna försvarsskrift. Germaine skulle själv senare utsättas på ett liknande sätt, men hade sannolikt redan tidigt känt av diskrimineringen av kvinnor som fanns inskriven i själva kulturen.

I Sverige har dessa aspekter av Germaine de Staëls liv och författarskap kanske fått en särställning genom att hennes romanhjältinna Corinne kommit att bli en symbol för den moderna kvinnans kamp för frihet, genom ett känt exempel i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (1891), där huvudpersonen slänger Corinne i käftarna på en varg i flocken som ilsket förföljer honom och Anna Stjärnhök i släden. De slapp undan och kunde fortsätta sin färd, medan vargarna ”slet sönder detta byte”.

Inom litteraturvetenskapen och genusvetenskapen har Germaine de Staël fått en idag närmast självklar plats som en av de stora och tidiga feministerna. Under senare tid har även intresset för hennes politiska texter väckts, vilket resulterat i nya kommenterade upplagor av bland annat Passionernas inflytande på individers och nationers lycka (1796), Rådande omständigheter som kan avsluta revolutionen och de principer som bör ligga till grund för republiken i Frankrike (1820, skriven 1798), Reflektioner över franska revolutionens viktigaste händelser (1818) och Tio år av landsflykt (1820–21). Det senare verket skrev Germaine delvis på under sin vistelse i Stockholm. Gustav von Brinkman läste det och skriver 1813 i ”Brev om författaren till Corinne”, adresserat till Martina von Schwerin: ”Under sin vistelse här, har Mme de Staël börjat på sina memoarer över de sista åren av sitt liv, de är extremt kuriösa och ska en dag bli den största av sensationer, särskilt om hon under sin livstid försöker publicera denna historiska sammansättning som är av synnerligen pikant intresse för alla typer av läsare runt om i hela Europa.”

Boken är en självbiografisk reseberättelse, som speglar Germaines erfarenheter under sin exil. Hon hinner inte avsluta den, utan texten får ett abrupt slut då den hårda vinden tvingar båten att tillfälligt ankra vid en stenig ö på färden mellan Åbo och Stockholm, hösten 1812. Germaine lämnade manuskriptet, övergav det för att börja skriva Reflektioner över franska revolutionens viktigaste händelser. Hon hyste tidigt, som vi har sett, liberala politiska åsikter och hennes kamp för frihet var outtröttlig. Hennes resa som tog sin början 1812, och som förde henne till Sverige, hade som tidigare nämnts England som slutdestination. England hade det styre Germaine såg som sitt ideal, den konstitutionella monarkin som för henne kom att symbolisera de liberala principer hon höll hårt på: individens och nationens frihet. Hennes intellektuella kapacitet, vältalighet och inflytande fortsätter att bereda henne en plats i samtidslitteraturen, där hon inte sällan citeras i ämnen som berör den europeiska kulturella, politiska och litterära historien.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Lär av historien av Håkan Lindgren

4) Bildsättarnas epok av Adam Cwejman

5) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Musikalernas mästare av Fredrik Gustafsson

2) Den amerikanska drömmens poet av Josefin Holmström

3) Vi styr inte våra känslor av Paul Linjamaa

4) En ofiltrerad mänsklighet av Alfred Sjödin

5) Från Hamburg till Odessa av Jakob Sjövall

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...