VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Mitt öl, mitt land

Av Bengt G Nilsson

Det är obligatoriskt att dricka i tropikerna, skrev den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński. Man dricker gärna dagtid men framförallt på kvällen.

Den tropiska natten är en förhärdad allierad med världens samlade producenter av sprit och öl. Den som avstår drickandet drabbas av tropikernas värsta plåga, nämligen sömnlöshet. Därför dricker alla, menade han.

När jag reste i Liberia i slutet av 1990-talet mellan det första och det andra inbördeskriget kunde jag konstatera att huvudstaden Monrovia till stor del var ödelagd. Människor svalt, många var beroende av nödhjälp, men öl fanns att köpa på barer i hela staden. Bryggeriet var en av få industriella anläggningar som hade förskonats helt från krigets vanvett.

När jag drygt tio år senare anlände till södra Sudan, som stod i begrepp att bli självständigt under namnet Sydsudan, fann jag att livsmedelsförsörjningen var komplicerad. Den mat som efterfrågades av alla vita utlänningar som strömmade till för att ”hjälpa” den nya nationen måste flygas in från utlandet, främst Kenya. De nybyggda barerna hade länge varit beroende av kenyanskt öl, men i utkanten av huvudstaden Juba upptäckte jag en imponerande anläggning. Ett nybyggt, toppmodernt ölbryggeri ägt av sydafrikaner. Det var en bergsäker investering, sade chefen som jag talade med.

Afrikaner älskar sitt öl. I Kenya heter det Tusker och dess slogan lyder Bia yangu, nchi yangu (Mitt öl, mitt land). Att vägra dricka Tusker ses som en opatriotisk handling.

Ölet Tusker är lite ovanligt i det att det är en rent kenyansk produkt vars anor sträcker sig tillbaka till 1922. I övriga delar av Afrika dominerar ofta ölsorter med utländska ägare, även om flaskans etikett kan signalera en afrikansk identitet. I Etiopien dricker man gärna ölet Saint George, och den som kan sin etiopiska historia vet att Sankt Göran har en viktig plats där. Sedan 1998 ägs bryggeriet dock av den franska öljätten Castel, vars produkter säljs i stora delar av den afrikanska kontinenten.

Vad har det populära ölet Primus i Centralafrika gemensamt med Star i Västafrika och Stella i Egypten? Jo, alla tre bryggs i Afrika men ägs av holländska Heineken. Om detta och mycket annat handlar boken Heineken in Africa av den nederländske journalisten Olivier van Beemen. Boken bygger på fem års research i tolv afrikanska länder där Heineken brygger öl. Resultatet är en anklagelseakt som har dragit upp svallvågor i det nederländska parlamentet och givetvis krav på räfst och rättarting. Själv tycks van Beemen inte hysa några illusioner om att hans avslöjanden skall leda till konkreta förbättringar i Heinekens marknadsföring. För att bli ledande bryggare i Afrika i ständig tävlan med starka konkurrenter måste man många gånger bokstavligen gå över lik, enligt van Beemen.

Det Heineken sysslar med eller ger sitt godkännande till på den svarta kontinenten handlar enligt van Beemen om skattefusk, sexuella övergrepp, medhjälp till folkmord, avancerad korruption samt samarbete med diktatorer och krigsherrar.

Som journalist kan jag inte undgå att låta mig imponeras av van Beemens idoga grävande och hans stilfulla presentation av det han lagt i dagen. Det är engagerande och välskrivet, bör kunna konsumeras av alla som intresserar sig för en kritisk betraktelse över hur ölhanteringen i Afrika går till.

Ändå är det något som skaver. Jag är allergisk mot västerländska journalister och debattörer vars premiss och utgångspunkt automatiskt placerar afrikanerna i offerrollen. Mellan raderna i boken kan man utläsa att det alltid är Heinekens fel när bolagets afrikanska konsumenter blir alkoholister, eller på annat sätt utvecklar negativa sidoeffekter av sitt drickande. Afrikanerna sätter inte själva flaskan till läpparna. Det är ondsinta holländska kapitalister som gör det åt dem, enligt bokens narrativ.

”Heineken har knappast gynnat Afrika alls” kan man läsa på omslagsfliken. Om nu tusentals afrikaner får sin utkomst i bryggerinäringen och miljoner finner njutning i att dricka Heinekens öl, skall inte det bokföras på plussidan? Bolagets uppmaning till ett ansvarsfullt och måttligt drickande – vid rätt tillfälle, på rätt plats och av rätt anledning – finner inte heller nåd inför van Beemens argusögon. Han ifrågasätter begreppet ”måttligt drickande” och tycker att Heineken istället borde föreskriva två glas om dagen för män och ett för kvinnor. Som stöd för sin kritik hänvisar van Beemen till en forskare som hävdar att människor som inte har riktig kläm på engelska språket kan uppfatta orden ”ansvarsfullt” och ”dricka” utskrivna i samma mening, som att det är ansvarsfullt att dricka.

Där tror jag faktiskt att han underskattar afrikaner i gemen. För mig framstår detta som ren och skär paternalism.

I Afrika är riktigt öl – till skillnad från alla de hembryggda drycker som förekommer – en statusmarkör. Även i den kategorin finns det en preferensordning. En riktig Heineken importerad från Nederländerna smäller högre än något annat. Är den godare än lokalt producerat öl i valfritt afrikanskt land? Nej, en lager är en lager och de flesta öldrickare skulle vid ett blindtest inte kunna skilja den ena från den andra. Därför handlar all försäljning om marknadsföring. En marknadsanalytiker som van Beemen talat med säger att premiumöl, som Heineken, är en aspirational product. Omkring 30 procent av de afrikaner som dricker Heineken har egentligen inte råd, men de gör det ändå för att framstå som solventa och framgångsrika.

Författarens ambition att vilja skydda afrikanska öldrickare från aggressiv holländsk marknadsföring som de antas sakna immunitet emot, genomsyrar hela boken. Här finns en undertext som berättar att afrikaner inte dricker av fri vilja, i vart fall inte Heinekens dyra öl, utan manipuleras till det. Omsorgen om människor som säkerligen är fullt kapabla att fatta självständiga beslut rörande sitt ölintag blir till ett moraliserande som jag inte tycker är värdigt en så kompetent journalist som van Beemen.

Man behöver dock inte vara någon moralist för att häpna över Heinekens försäljningsmetoder i Nigeria. I detta jätteland finns det miljoner människor som vill berusa sig men som inte har råd med riktigt öl. De får hålla till godo med alkoholhaltiga drycker av mycket tvivelaktig kvalitet. Många gånger hälsofarliga, ibland dödliga. Heineken har inlett en kampanj som uttalat syftar till att få människor att dricka icke hälsovådlig alkohol, det vill säga: först och främst den egna produkten. Bolagets chefer säger att det handlar om ett samhälleligt ansvarstagande.

2014 arrangerade Heineken ett öl- och hälsosymposium i Nigeria. Mediekändisar, politiker och affärsmän deltog. En professor höll ett inledningsanförande med rubriken ”Öl som en del av en hälsosam livsstil”. Han framhöll där ölets alla välsignelsebringande effekter. Det minskade risken för diabetes, högt blodtryck och cancer. Öldrickare levde längre och var smartare.

Nigerias tidningar var inte sena att hoppa på öltåget och det ledde till arrangerandet av en Media Beer Academy, en workshop där journalister fick lära sig allt de behövde veta om öl. De skulle därefter kunna skriva i sitt cv att de hade en MBA, vilket normalt betyder Master of Business Administration, men i det här sammanhanget alltså stod för Media Beer Academy. Journalister fick betalt för att skriva nyhetstexter som var förtäckt reklam för Heinekens öl.

Det var en helt skamlös marknadsföring som även innehöll nyttjandet av så kallade Promotion Girls. Det rör sig om flickor som arbetar på barer där Heinekens öl säljs. Flickornas uppgift är helt enkelt att få kunderna att dricka så mycket som möjligt och verksamheten ligger ofta snubblande nära prostitution. Heinekens kontor i Nigeria fick redan för många år sedan in rapporter om allvarliga missförhållanden. Det visade sig att ölflickorna ofta våldtogs på barernas toaletter. De tvingades att under varje arbetspass stå ut med mycket närgången fysisk beröring utan rätt att klaga, och inte särskilt oväntat kom de att utgöra en kategori där hiv-prevalensen sköt i höjden. Enbart i storstaden Lagos uppges det finnas tusentals ölflickor som ofta måste lägga större delen av sin lön på besök hos gynekologen, enligt van Beemen.

Till det mest graverande som van Beemen exponerar i sin kritiska betraktelse av Heineken hör det nära samarbetet mellan bolaget och ett antal afrikanska envåldshärskare. I Burundi äger Heineken 59 procent av bryggeriet Brarudi. Staten äger resten och det betyder att landets president har rätt att tillsätta vissa styrelseposter. Det har han utnyttjat för att placera en högt uppsatt domare i Burundis konstitutionsdomstol i bryggeriets styrelse. Som tack drev domaren igenom en förändring i landets grundlag som gav presidenten möjlighet att återväljas ännu en gång, trots att han hade suttit det tillåtna antalet mandatperioder. Ett lika skadligt som vanligt trick i afrikanska skendemokratier. Heineken betalar styrelsearvode till domaren, vilket betyder att bolaget de facto finansierar urholkningen av det parlamentariska systemet i landet.

I grannlandet Rwanda inträffade ett folkmord 1994. Tutsier mördades av hutuer. Enligt många utsagor inleddes mordorgier ofta med att rebeller drack sig berusade på det lokala ölet från bryggeriet Bralirwa, ägt av Heineken. Ölbackar och tomma flaskor blandades med ihjälhackade människor på nyhetsbilderna. Heineken stod på sig och vägrade stänga kranarna under massakern som pågick i flera månader. ”Varför?” undrade en av bryggeriets talespersoner retoriskt. ”Så länge det finns en efterfrågan och vi kan producera så tror jag inte det är nödvändigt” [att sluta producera öl].

Ölets roll i folkmordet problematiserades aldrig av Heineken. ”Affärer är affärer”, sade en representant för bolaget. ”För oss var volymen det viktigaste.” En annan tillade att det skulle kunna uppfattas som sabotage om Bralirwa slutade att brygga öl. Mördarna hade kunnat känna sig motarbetade, var alltså kontentan av det resonemanget.

Hade Heineken kunnat bidra till att rädda människoliv i Rwanda? Det får vi aldrig veta, men att frågan kan och måste ställas är allvarligt nog.

Mest lästa just nu

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Lär av historien av Håkan Lindgren

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Bildsättarnas epok av Adam Cwejman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Monsieur le Président av Annika Borg

2) Brickan i stormaktsspelet av Birgit Schlyter

3) Från Hamburg till Odessa av Jakob Sjövall

4) En annan del av Förintelsen av Helena Lindskog

5) Men vad är en bra värld? av Fanny Forsberg Lundell

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...