VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

I väntan på barbarerna

Av Erik W Larsson

Jag har nog aldrig sett så många vuxna människor gråta på en gång som onsdagen den 9 november 2016. Det var förstås dagen efter att republikanen Donald Trump hade valts till USA:s president.

Vid det amerikanska elituniversitet där jag då arbetade rådde ett slags kollektivt chocktillstånd. Akademiska seminarier förvandlades till utdragna gruppterapisessioner, där mina psykolog- och psykiaterkolleger plötsligt fick fullt upp med att trösta varandra. Deras reaktion stod i stark kontrast till den jag observerade bland vanligt folk. Mannen på gatan verkade lika oberörd av detta presidentval som av de närmast föregående. För den amerikanska intelligentian symboliserade Trumps seger däremot något fasansfullt – ett nederlag för öppenhet, vetenskap och demokrati i kampen mot reaktionens mörka arméer.

Kort efter valet frågade sig två Harvardprofessorer i New York Times om president Trump utgjorde ett ”hot mot demokratin”. I sin bok What Happened från 2017 beskrev Hillary Clinton landets demokratiska institutioner som ”under belägring”, och anklagade presidenten och dennes kumpaner för att ha ”skapat en alternativ verklighet där vetenskap förnekas”. Genom att ”föra krig mot sanning och förnuft” skulle Trump ha underminerat folkets förmåga att tänka själva och fatta rationella beslut. Fru Clinton frågade sig hur länge en demokratisk republik kan förväntas överleva när så många av dess medborgare vänder ryggen till sina intellektuella och vetenskapliga eliter.

Detta är också det spörsmål som författarna till Anti-science and the Assault on Democracy försöker besvara. Boken utgörs av en samling essäer skrivna av diverse vänsterlutande akademiker, som på uppdrag av statsvetaren Michael J Thompson förklarar varför demokrati och vetenskap går hand i hand. Professor Thompson sätter tonen direkt genom att postulera att en demokrati endast kan fungera om politiker och väljare uppvisar en ”vetenskaplig attityd”. De måste vara fullkomligt ”objektiva” och ”skeptiska gentemot rådande idéer” – i synnerhet sådana som har sin grund i ”religiösa, politiska eller moraliska” traditioner. Den gängse synen på demokrati som en ”kamp mellan olika intressen och världsåskådningar” förkastas av Thompson som “irrationell” och “förmodern”. Medborgarna måste istället fostras att tänka ”universellt” och bortom sina egna, egoistiska preferenser.

Men hur ska då detta gå till i praktiken? Och vem ska ta på sig ansvaret att leda de olärda massorna mot förnuftets utopi? En som anmäler sig frivilligt till uppdraget är fysikern Lee Smolin. I en av bokens tidiga essäer skissar Smolin upp det ”nya system” som kommer att behöva byggas om mänskligheten ska kunna räddas från de annalkande klimatförändringarna. Dr Smolin, som också är ekonom på fritiden, har bland annat räknat ut att marknaden är oförmögen att sörja för korrekt prissättning av varor och tjänster. För detta krävs istället omfattande, global reglering, och författaren ser här en viktig roll för ”intellektuella” att spela på världsarenan. Lee Smolin hänvisar också till molekylärbiologi och kvantmekanik i sitt resonemang, som i viss mån går mig över huvudet. Kontentan är dock att mänskligheten illa kvickt behöver underkasta sig en ”global form av politisk organisation”, styrd av individer kapabla att fatta ”rationella” beslut å hela planetens vägnar.

Man kan fundera över hur ett sådant projekt ska kunna rättfärdigas politiskt, om inte alla är med på noterna. Lyckligtvis ägnar filosofiprofessorn Philip Kitcher sin essä åt just denna fråga. Dr Kitcher börjar med att försäkra läsaren om att demokrati minsann är helt okej i största allmänhet. Men medborgarnas röster bör endast beaktas i den mån de reflekterar sagda medborgares ”verkliga intressen” – här definierade av Kitcher själv. Till skillnad från experterna förmår nämligen inte populasen skåda in i framtiden. Därför är den ur stånd att avgöra sitt eget bästa, i synnerhet i klimatfrågor.

Philip Kitchers dilemma speglar på sätt och vis det som Lenin och hans bolsjeviker ställdes inför i början av förra seklet. Att utbilda samtidens trögtänkta västerlänningar om växthuseffekten ter sig ungefär lika hopplöst som att förklara den historiska materialismens dialektik för miljontals illiterata ryska bönder. Att en ”fri och öppen debatt” skulle kunna lösa framtidens problem är således ”orealistiskt”, menar professor Kitcher, som likhet med Lee Smolin förespråkar en mer radikal och ”global” lösning på problemet.

Det är inte bara tjockskalliga väljare och ”klimatförnekare” som kommer att behöva omyndigförklaras i denna sköna, nya värld. Författarna till Anti-science and the Assault on Democracy för också en hård linje mot övrig ”pseudovetenskap”. Att till exempel homeopati och vaccinationsmotstånd förpassas till denna skamliga kategori är kanske inte så kontroversiellt. Andra exempel är mer tvivelaktiga. Trots att ingen av författarna är ekonom nämner flera av dem ”austerity” (besparingspolitik) som ett exempel på pseudovetenskap, utan att förse läsaren med någon vidare förklaring. Detta ter sig en smula godtyckligt. När exakt övergår gammal hederlig sparsamhet i en pseudovetenskaplig ideologi? Och åsyftas enkom statligt sparande, eller även kommunalt, eller rentav privat? Är mitt eget beslut att äta överbliven falukorv till kvällsmat, snarare än indisk hämtmat, ett uttryck för ett pseudovetenskapligt tankesätt?

Författarnas utförliga kritik av kreationism och ”intelligent design” är desto mer rimlig, men ter sig en smula passé. Intelligent design kan beskrivas som ett slags biblisk omskrivning av Darwins teorier, där evolutionen med jämna mellanrum får sig en ”knuff” av Gud Fader. Dylika idéer var mycket i ropet i USA vid början av seklet, och den kristna tankesmedjan Discovery Institute lobbade då hårt för att intelligent design skulle läras ut i grundskolan. Deras kampanj krossades fullständigt år 2005, då en federal domare underkände intelligent design som vetenskap och därmed bannlyste den från landets skolsystem. Discovery Institute försvann nästan genast från löpsedlarna och har levt i skymundan sedan dess. Att institutets förlegade läror nu plötsligt framställs som ett ”hot mot demokratin” i Anti-science and the Assault on Democracy vittnar om en viss hysteri hos bokens skribenter. Deras särskilda avsky för just kristendom är hur som helst en smula paradoxal i sammanhanget, med tanke på att den moderna demokratin uppstått i historiskt kristna samhällen. Att kristen tro går hand i hand med demokrati är empiriskt klarlagt, men om den kan samexistera med en vetenskaplig utopism av det slag som Dr Smolin och Dr Kitcher förespråkar återstår att se.

Vad gäller bokens övriga medförfattare, så rör det sig om en brokig skara. Alba Alexander och Kurt Jacobsen är anhängare av den freudo-marxistiska Frankfurtskolan och betraktar all vetenskap som förgiftad av rasistiska motiv. De anser att modern genetik är en bluff, och att schizofreni är en sjukdom som inte finns på riktigt. Filosofen Barbara Forrest anklagar den republikanske Louisianaguvernören Bobby Jindal för att ha förvandlat sin delstat till en kristen ”teokrati”. Statsvetaren Joseph Chuman är en ”demokratisk socialist” som vill införa en minimilön på 15 dollar, och tycker att Trump är en ”instabil, obeläst, patologisk narcissist och lögnare”. Filosofen Landon Frim vill kombinera en nietzscheansk teknofuturism med marxistiska, emancipatoriska ideal, vad nu det kan betyda. Gregory Smulewcz-Zucker är också något slags marxist, och anklagar psykologen Jordan Peterson för att sprida krypto-antisemitism på internet. Och så vidare, och så vidare.

I sin klassiska studie Anti-Intellectualism in American Life från 1963 beklagade sig historikern Richard Hofstadter över hur amerikaner alltid har haft större respekt för uppfinnare än för intellektuella. De förstnämnda höjs till skyarna för sina tekniska stordåd, medan de senare avfärdas som excentriska ”eggheads”, isolerade från vanligt folk i sina akademiska elfenbenstorn. Om författarna till Anti-science and the Assault on Democracy i någon mån är representativa för ”intellektuella” i allmänhet, så ter sig denna fördom som ganska rimlig. Kanske har amerikanerna till och med sin antiintellektualism att tacka för det faktum att deras författning har överlevt i drygt 200 år – längre än någon annans. Jämför till exempel med Ryssland, där progressiva intellektuella fick härja fritt i början av förra seklet. Eller varför inte med de intellektuellt mer dynamiska fransmännen, som för närvarande är inne på sin Femte republik?

Donald Trump må vara en ”obeläst, patologisk narcissist”, men han skrämmer mig inte hälften så mycket som männen och kvinnorna bakom Anti-science and the Assault on Democracy. För det amerikanska folkets skull kan jag bara hoppas att dessa tänkare hålls på behörigt avstånd från maktens spakar, och kanske även från vassa föremål.

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Dags att börja lyssna av Erik W Larsson

2) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

3) "Den som finge möta en sådan kvinna" av Anna C Rédei

4) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

5) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...