VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

I vår tid

Farliga kartonger

Av Bengt Ohlsson

Inför en flytt blir det en hel del gluttande i gamla kartonger. Svåra beslut måste fattas. Vad som ska sparas och vad som ska slängas. Det är en inte helt harmlös syssla.

I en kartong hittar jag en reklamlapp – ordet ”flyer” var ännu inte uppfunnet – från mitt första biblioteksframträdande, för trettiofem år sen. Jag var tjugo och hade nyss romandebuterat. Fyra andra författarnamn står med på lappen. Av oss fem är bara jag fortfarande verksam. En av oss dog ganska ung. De andra gick vidare till annat. Blev översättare, journalister eller fackboksförfattare. Varför blev det så?

En egenskap som jag visat mig ha, och som kan ha varit värdefull – ja, ni märker hur jag öser på med ängsliga reservationer, för vad vet man – är en förmåga att fästa blicken framåt. Oavsett om en bok blivit succé eller fiasko, eller rentav refuserad, har det bara varit en sak som gällt: nästa projekt.

I en annan kartong hittar jag en debattartikel från samma veva. Gissningsvis mina första kalviga steg i en ”kulturdebatt”. Rubriken lyder: ”Jag kan höra rävarna från -68 fnysa.” Eller något i den stilen. (Fnyser rävar?) Jag knölar snabbt ner den i kartongen igen. För nu minns jag vad den handlade om, och inser att jag fortfarande skriver samma debattartikel, gång på gång, men i lite olika varianter. Och att jag så har gjort i trettiofem år.

redan när jag var debutant fick jag höra att den unga samtidslitteraturen var navelskådande, världsfrånvänd och irriterande apolitisk. Det glunkades här och var, i recensioner och kulturartiklar, på mingel och krogar. Jag fick höra att mina romankaraktärer saknade framtidstro, tågluffade till Paris och tillbaka och aldrig ställde sin konst i de arbetande massornas tjänst; att jag saknade ”klassperspektiv” i mina berättelser – genus och vithetsnorm var ännu inte uppfunnet – och att jag svek socialismen genom att inte ingjuta något hopp i läsaren, inte peka ut någon uppbygglig väg framåt, inte låta mina romanfigurer dra de rätta slutsatserna av sin vilsenhet och apati, nämligen att den var kapitalismens fel.

Redan som tjugoåring kände jag uppenbarligen ett starkt behov av att fräsa ifrån och skaka av mig alla tunga händer som landade på mina finniga axlar för att fösa mig åt än det ena, än det andra hållet. Jag ville inte att mina böcker skulle stå i någons eller någots tjänst. Den enda rättighet jag var beredd att kämpa för var rätten att vara trolös och opålitlig. Det enda jag svor min lojalitet mot var den historia som jag berättade, och människorna i den.

Under mellanstadiet hade jag, upptänd av storasyskonens proggplattor och Sven Wernströms valkiga samhällsanalyser, skådat socialismens ljus. Jag ansökte om medlemskap i Kommunistisk ungdoms sektion i Fisksätra (Röda tuppen) men avvisades eftersom jag ansågs för ung.

det dröjde inte länge innan jag förstod att en ideologisk övertygelse kräver att man skär bort vitala delar av sig själv, eller inte låtsas om dem. Men i romanerna kunde jag ge röst åt alla människor som, liksom jag, inte passade in i ismernas snajdigt utskurna mallar. Eller kände sig fångna och skaviga i dem. Och det har jag fortsatt med. Men så fort jag tycker mig höra det där glunkandet igen, om att litteraturen borde vara samhällsnyttig och bana vägen för ditten eller datten som leder till en lyckligare och rättvisare värld, ja, så fort jag känner händerna som försöker smyga in betslet i munnen på mig, då börjar jag sparka bakut och stegra mig och bete mig allmänt otidigt.

Det här är alltså den städade versionen. Den som jag tycker om att berätta, eftersom den sveper in mig i ett tilltalande skimmer. Det är den åldrande mannens favorithistoria, vars sensmoral är: ”så här har jag tyckt i hela mitt liv, jag har haft rätt hela tiden och aldrig vikit en tum från mina övertygelser”.

Men i källaren, vid den gapande flyttkartongen, kommer en förfärlig tanke virvlande.

Tänk om kraven på samhällsnytta bara fanns i mitt eget huvud? Eller rättare sagt: Tänk om det var ett glunkande bland många andra glunkanden, men som av någon anledning retade vissa delar av mig, och som jag blåste upp till proportioner som det inte förtjänade? Och att jag tuggat mig fast vid samma vanföreställningar, eftersom de kommit att utgöra en trygg punkt i en föränderlig värld?

Tänk om den ståndaktige senioren som outtröttligt slagits för sin konstnärliga integritet snarare är en dårfink som gjort samma tjurrusningar mot samma väderkvarnar i snart fyra decennier?

när jag lommar upp från källaren tror jag mig förstå varför jag varit så ovillig att titta bakåt. När du minst anar det kan ljuset falla från ett oväntat håll, och det som förut var en tryggt och snyggt paketerad version av din historia, vem du är och hur du blev sån, kastar plötsligt främmande och skrämmande skuggor på väggarna. Det är som att komma in i sin lägenhet och upptäcka att ingenting står kvar där man lämnade det.

Sannerligen säger jag eder: Akta er för flyttkartonger.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

4) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

NR 3 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...