VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Ledare

Med EU för handel eller smartare hus?

Av PJ Anders Linder

Har du borgerliga värderingar av litet mer konservativt slag? Då heter din Spitzenkandidat till ny ordförande i EU-kommissionen Manfred Weber.

Han representerar partigruppen EPP i EU-parlamentet och har sin bas i bayerska CSU. Hans socialdemokratiska rival Frans Timmermans kommer från Nederländerna. Liberalernas toppnamn Guy Verhofstadt* är belgare. De är konkurrenter om EU-systemets högsta ämbete men har rätt mycket gemensamt ideologiskt, i alla fall när det kommer till Europapolitiken.

De förenas för övrigt av ännu en sak: du kan inte rösta på dem. Weber kandiderar i Tyskland, Verhofstadt i Belgien och Timmermans står mig veterligen inte på någon valsedel överhuvudtaget. Honom kan inte ens holländarna rösta på.

Europaparlamentet har stärkt sin ställning och fått större inflytande över lagstiftningen inom EU, men man vill ha folklig legitimitet också. Därför lanserade man tanken på spetskandidater redan i samband med förra EU-valet 2014. Entusiasmen hos EU-ländernas regeringschefer, som formellt sett äger frågan, var rätt begränsad men till sist accepterades ändå idén, vilket slutade med att EPP-kandidaten Jean-Claude Juncker fick jobbet. Han stod för övrigt inte heller på någon valsedel och även om han hade gjort det hade knappt någon kunnat rösta på honom. Han är nämligen från Luxemburg, som har ungefär lika många invånare som Göteborg: lite drygt en promille av EU:s befolkning.

I ett EU med verklig parlamentarism skulle det självklart vara möjligt att välja en medborgare även från något av EU:s mindre medlemsländer – det må vara Luxemburg, Malta eller Slovenien – till regeringschef, men då måste väljarna få en chans att ta ställning och bokstavligen rösta på den person som de föredrar och känner förtroende för. Nu handlar det mest om rök och speglar. EU-kommissionen är inte någon parlamentariskt förankrad regering och EU-parlamentsvalet är inte sameuropeiskt. Demokratin är inte så gränslös som man vill ge sken av. Det är för all del tillåtet att kandidera i ett annat EU-land än sitt hemland, men man får inte ställa upp och söka personligt stöd i mer än ett land i taget.

En kärvt lagd betraktare kan påpeka att redan den uppgiften är nog så besvärlig. Enligt en färsk mätning från Yougov är det inte mer än 26 procent av väljarna som känner till spetskandidaten Manfred Weber – hemma i Tyskland. Hur stor kan då andelen vara bland hans potentiella väljare i Portugal, Bulgarien och Finland? Och hur många svenska väljare som står i valet och kvalet mellan Fredrick Federley (C), Heléne Fritzon (S) och Sara Skyttedal (KD) är medvetna om att de samtidigt gör ett val mellan Verhofstadt, Timmermans och Weber? Nästan hälften av de tyska väljarna känner inte till någon av de nio ledande spetskandidaterna, så man ska nog inte bli alltför förvånad av reaktionen: ”Weber, är inte det en grill?”

Som om inte detta var förvirrande nog har Manfred Weber i skrivande stund just lanserat sin valplattform. Han gjorde det vid ett möte i Grekland så ingen kan anklaga honom för feghet, men i vad mån lanseringen skapar klarhet är en annan historia. Under parollen ”The Power of We” säger sig Weber bland annat vilja förvandla Europol till ett europeiskt FBI och snabba på förstärkningen av EU:s gränsbevakning. Gott så. Men sedan lovar han plötsligt också att ta strid för mer ambitiös cancerforskning, fem miljoner nya ungdomsjobb, fler lån till egnahemsbyggande och utveckling av ”smarta hus” för pensionärer.

Han tonar inte precis fram som företrädare för ett koncentrerat EU-samarbete, som ger prioritet åt befintliga uppgifter av genuint gemensam karaktär. Istället ska det hittas på nya grejor. Runt om i Europa finns många som tycker att det är svårt att hitta en bostad till rimligt pris och då ska det plötsligt bli de europeiska organens uppgift att fixa tak över huvudet åt folk.

Hos dem som vill ta täten gäller Anders Isakssons klassiska maxim: ”alltid mer, aldrig nog”. Vi klarar inte det yttre gränsskyddet och vi har långt kvar vad gäller frihandeln med tjänster. Men bygga smarta hus för äldre, det fixar vi utan problem. Och varken Timmermans eller Verhofstadt lär ha något att invända. Hos många som tillbringat lång tid i EU-systemet finns en stark övertygelse om att folk måste få mer och mer som är stämplat ”made by EU” för att de ska uppskatta verksamheten. Jag tror att leverans av redan gjorda åtaganden skulle smälla betydligt högre.

Ett väl fungerande EU-samarbete är av största betydelse för medlemsländer och medborgare, men samarbetet fungerar inte bättre för att man utser spetskandidater med noll folklig förankring eller för att man expanderar åtaganden och resurser till ständigt nya områden. Det slutar med att samarbetet blir som den åldrade Bilbo beskriver sig själv inför Gandalf: som en klick smör utbredd över alltför mycket bröd. Påhitten som är tänkta att förstärka legitimiteten bidrar i själva verket till att gröpa ur den.

Det talas mycket om årets EU-val som ett ödesval och många etablerade partier har det onekligen motigt i kampen mot nationalpopulistiska utmanare. De håller emot i Tyskland, men i Frankrike är det jämnt mellan Macron och Le Pen, och i Italien ser missnöjespartierna ut att ta hem storslam. Det finns risk för att det ska bli ännu besvärligare än idag för parlamentet att ställa sig bakom frihandelsavtal och enas i en rimlig hållning gentemot Ryssland.

Men det är ingen lösning på den populistiska utmaningen att lyfta frågor av icke gränsöverskridande karaktär till EU-nivån och göra dem ännu mer svåråtkomliga för den nationella politiken; det är tvärtom ett säkert sätt att stärka de populistiska berättelserna om elitvälde och maktutövning bortom demokratisk kontroll. Ett förtroende som saknas på hemmaplan låter sig svårligen repareras i Bryssel.

 

* FÖRTYDLIGANDE: Den liberala ALDE-gruppen lyfter fram ett "Team Europe" med sju personer där ingen enskild pekas ut som Spitzenkandidat, men Guy Verhofstadt är gruppledare för ALDE i EU-parlamentet och har fört partiets talan i debatterna mellan toppkandidater i Maastricht (29/4) och Florens (2/5). I den tredje debatten företräds ALDE av EU-kommissionären Margrethe Vestager.

Mest lästa just nu

1) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

2) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

3) Tecken i tiden? av Svante Nordin

4) Högerpopulistisk tsunami väntar av Mauricio Rojas

5) En kapitulation av Mats Bergstrand

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

2) Tecken i tiden? av Svante Nordin

3) Helt oromantiskt av Anders Mathlein

4) I begynnelsen var socialismen av Johan Sundeen

5) Silkesvantar eller kulor och bomber av Henrik Sundbom

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...