VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Silkesvantar eller kulor och bomber

Av Henrik Sundbom

Den indiska valrörelsen har dominerats av Kashmir och terrorism istället för frågor om jobb och svikna vallöften. Det lär gynna premiärminister Narendra Modi.

I trailern till PM Narendra Modi, en kontroversiell biografisk film om Indiens premiärminister, spänner skådespelaren Vivek Oberoi som spelar titelrollen ögonen i kameran: ”Jag varnar Pakistan. Nästa gång du försöker lyfta handen mot Indien kommer jag att hugga av den. Du har sett våra uppoffringar. Nu kommer du att få se vår hämnd.”

Den indiska filmindustrin är en stark maktfaktor och till skillnad från stereotypen av färgstarka komedimusikaler görs ofta filmer med politiska budskap. Inför årets parlamentsval har de politiska budskapen blivit mindre subtila och mer partipolitiska. Indiens centrala valkommission har beslutat att skjuta på filmens premiär till efter det månadslånga val som avslutas i dagarna. Den anses allt för propagandistisk, då konstitutionen förbjuder kampanjande under själva valperioden.

Oberoi, en av Bollywoods superstjärnor, avfärdar att filmen skulle vara propagandistisk eller att det tänkta premiärdatumet – bara ett par dagar före valet – skulle vara politiskt motiverat: ”Vi porträtterar inte Modi som hjälte – han är en hjälte!”

Årets val har med rätta beskrivits som en folkomröstning om Narendra Modi, och sällan har indisk politik varit så polariserad.

Den 14 februari i år dödades 46 indiska paramilitära reservpoliser i en självmordsattack i Pulwana, Kashmir. Terrorgruppen Jaish-e-Mohammed, som har relationer till både al-Qaida och talibaner och utför attacker mot indiska intressen – bland annat mot parlamentet i New Delhi 2001 – tog snart på sig skulden. Indiens uppfattning är att gruppen ges fritt spelrum av Pakistan, medan Pakistan avsäger sig allt ansvar för deras terrorhandlingar. ”De ansvariga kommer att få betala ett högt pris”, konstaterade premiärminister Modi, och förklarade vidare att säkerhetsstyrkorna fått fria händer att slå ned terrorismen med hänvisning till att ”folkets blod kokar”.

Och nog kokade det i mångas ådror. En god vän som bor i New Delhi skrev i sociala medier att ”butiker är stängda, tåg inställda, miljoner demonstrerar på gatorna för att Indien skall anfalla Pakistan”.

Den indiska militären svarade med att flygbomba ett terrorläger i den pakistanska delen av Kashmir. Därpå följde skottlossning över gränsen, nedskjutna flygplan och ett kraftigt eskalerande ordkrig. I den begynnande indiska valrörelsen blev ett hägrande krig med Pakistan en tung faktor. Fokus skiftade snabbt från sysselsättning till säkerhet. Indiens stora medier gick från att diskutera valet till hur Indien skulle kunna anfalla Pakistan.

När Lewinskyskandalen uppdagades 1998 var Bill Clinton snabb att bomba Irak och Sudan. Trots hot om riksrätt steg hans förtroendesiffror till rekordhöga nivåer. På samma sätt var det andra Tjetjenienkriget mycket lägligt för den då tämligen okände tillförordnade ryske presidenten Vladimir Putin. Under krigshösten 1999 steg Putins popularitet från 31 till 80 procent lagom till presidentvalet i mars år 2000. Och nu ser även Narendra Modi och hans Bharatiya Janata Party (BJP) ut att gynnas. Efter en tid av motgångar och misslyckade delstatsval steg förtroendesiffrorna. Med 900 miljoner röstberättigade är detta val som äger rum på sju dagar under en sex veckors period från 11 april till 19 maj – med goda marginaler det största som genomförts i världshistorien. Hundratals partier, de flesta lokala eller regionala, tävlar om de 543 platserna i parlamentets underhus. Indisk politik är brokig, präglas av oheliga allianser och är svår att beskriva i västerländska ideologiska termer. I underhuset ingår inte mindre än 36 partier. Kast, religion och regionala intressen spelar ofta större roll än höger och vänster. Opinionsundersökningar talar för att det hindunationalistiska högerpartiet BJP (indiska folkpartiet) kommer att styra landet i ytterligare fem år – om än med försvagat mandat.

När BJP och Narendra Modi vann regeringsmakten 2014 var det efter en valkampanj som i första hand handlade om tillväxt, modernisering och utveckling. Politiken skulle utformas för att locka utländska investeringar, hundra ”smarta städer” byggas, korruptionen utrotas och 10 miljoner jobbmöjligheter skapas – per år. Denna agenda fick många väljargrupper som tidigare stått långt bort från BJP att rusa till. Partiet har traditionellt sett främst förknippats med religiösa symbolfrågor och bygger på hindutva, en ideologi som utgår från att Indien bör vara ett hinduiskt land. 2014 vann man gehör hos en bredare medelklass, hos unga väljare och till och med hos en del muslimer, något som tidigare varit otänkbart.

Efter valet 2014 låg Kongresspartiet, det breda vänsterorienterade parti som varit statsbärande sedan självständigheten, i spillror. Under ledning av Rahul Gandhi, självklar arvtagare i den politiska Nehru/Gandhi-dynastin, kämpar man för att återskapa forna tiders anseende. Inför årets val har han fått sällskap på barrikaderna av sin syster Priyanka, som hoppas föra väljarnas tankar till farmodern Indira Gandhi. Att vara barn, barnbarn och barnbarnsbarn till tidigare premiärministrar kan vara en fördel i ett land som i hög grad styrs av kast- och dynastitänkande. Men det gör också att Kongresspartiet vid sidan om ineffektivitet och korruptionsskandaler förknippas med nepotism. Syskonen Gandhi må stå för föryngring av den indiska politiken, men knappast för förnyelse. I den mån Kongresspartiet presterar väl, beror det mer på att stora väljargrupper inte tycker att Modi levt upp till sina högt flygande vallöften än på att man ser en stark nationell ledare i Rahul Gandhi.

Premiärminister Modi har delvis levererat enligt sin utlovade agenda. Investeringarna rullar in och näringslivet jublar. Enorma digitaliserings- och infrastrukturprojekt har lanserats, och dagens Indien agerar med nytt självförtroende. För Modi är det en hederssak att betraktas som en jämlike med de stora världsledarna.

Samtidigt måste han jonglera olika intressen inom sitt parti. Hindutvarörelsen är, liksom alla stora politiska rörelser i Indien, allt annat än homogen. Här ryms hela spektret från intellektuella konservativa som närmast kan beskrivas som en hinduisk version av europeisk kristdemokrati, via högerpopulism till våldsbejakande fascistgrupper. Alla gör de anspråk på sin premiärminister. Följaktligen har de senaste fem åren också präglats av religiösa och kulturella konflikter. Radikala gräsrotsrörelser uppfattar att de har regeringens tysta medgivande när de ger sig på muslimer och andra minoriteter, oliktänkande och människor som i generationer tjänat sitt levebröd genom att handla med kor. Religionsfrihet, yttrandefrihet och tolerans uppfattas som om de är hotade.

Nya, starka röster hörs också från den radikalare högerflanken. Bland dem märks den 47 år gamla hinduiske prästen Yogi Adityanath, som Modi år 2017 utsåg till chefsminister i delstaten Uttar Pradesh. I diskussioner om partiets framtid lyfts han ofta fram som en potentiell efterträdare till Modi. Adityanath har grundat en ungdomsorganisation, Hindu Yuva Vahini, som ibland beskrivs som en högerextrem milisrörelse och förknippas starkt med våldshandlingar mot muslimer, hatisk retorik mot Pakistan och motstånd mot kvinnors rättigheter. Inför valet har han varit en av partiets flitigaste talare på kampanjmöten. För tio år sedan var det Modi själv som spelade rollen som partiets högerspöke.

Andra delar av Modis omfattande reformagenda har misslyckats. Några riktigt stora korruptionsskandaler av de slag som Indien drogs med under Kongresspartiets sista mandatperiod har visserligen inte synts till, men index som mäter upplevd korruption på lägre nivåer visar att den ökat kraftigt. Av de tiotals miljoner nya jobb som utlovades har det inte heller blivit mycket. För Indiens 600 miljoner invånare under 25 år och för människor i lågproduktiva sysselsättningar på landsbygden är jobben en ödesfråga som mycket väl kan avgöra valet. Enligt läckta siffror från en försenad statlig rapport, som använts flitigt i Kongresspartiets valkampanj, var arbetslösheten 2018 högre än på 45 år. Rahul Gandhi använder misslyckandet för att lansera sina egna förslag för att skapa nya jobb, men också för att propagera för basinkomst för de fattigaste. Handlar valet om jobben och brutna vallöften har Kongresspartiet en chans att öka sitt stöd.

Efter att den eviga dispyten mellan Indien och Pakistan eskalerade till nivåer man inte sett på decennier, blev säkerhetsfrågorna alltmer närvarande i den politiska retoriken under våren. Yogi Adityanath sade i ett uppmärksammat anförande att ”Kongresspartiet brukade servera terroristerna biryani. Modis armé serverar dem kulor och bomber.” Ett par dagar innan valets första fas inleddes riktade sig Modi till förstagångsväljare när han talade i delstaten Maharashtra: ”Jag har en vädjan till alla förstagångsväljare: dedicera era röster till de tappra soldater som utförde flygbombningarna i Pakistan. Dedicera era första röster till de modiga martyrer som dog i Pulwana.”

Kongresspartiet hoppas att få valet att handla om jobben och brutna vallöften. Då finns chansen att partiets stöd ökar. Men så länge Kashmir och frågor om nationens säkerhet dominerar valrörelsen lär BJP och Narendra Modi få väljarnas fortsatta förtroende.

Mest lästa just nu

1) Den nya klasspolitiken av Malcom Kyeyune

2) Vänstern sviker när det gäller av Paulina Neuding

3) Tecken i tiden? av Svante Nordin

4) Högerpopulistisk tsunami väntar av Mauricio Rojas

5) En kapitulation av Mats Bergstrand

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Tecken i tiden? av Svante Nordin

2) Med EU för handel eller smartare hus? av PJ Anders Linder

3) Ett nytt tonläge av Fredrik Erixon

4) En kapitulation av Mats Bergstrand

5) Helt oromantiskt av Anders Mathlein

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...