VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

En kapitulation

Av Mats Bergstrand

Pressombudsmannens granskning av sanninghalten i anonyma källor är förvirrad och ohållbar.

Mycket har skrivits om pressens övertramp i samband med metoo-journalistiken. Mindre är sagt om hur pressens eget granskningssystem klarat sig. Den bild som ändå framtonar är att det fungerar väl då ett flertal tidningar klandrats. Men tittar man närmare på hanteringen uppkommer en del frågetecken. Två ärenden med fällande utgång kan belysa problematiken: Aftonbladets publiceringar om teaterchefen Benny Fredriksson och DN:s om talmannen Urban Ahlin.

Först själva grunderna för bedömningen. PO Ola Sigvardsson fastslår i fallet med talmannens påstådda sextrakasserier att ”…det pressetiska systemet gör inga utredningar av vad som är sant eller falskt, utan bedömer om det som faktiskt publicerats inneburit en oförsvarlig publicitetsskada för anmälaren”. När det gäller inlagan om Benny Fredriksson finns ingen motsvarande brasklapp.

Att dra slutsatsen att ett utpekande om sexuella trakasserier mot underlydande innebär en publicitetsskada torde inte behöva någon mer djupgående pressetisk analys. Frågan är alltså när denna skada blir ”oförsvarlig”, och hur detta ska bedömas helt frikopplat från sanningshalten i utsagorna.

PO brottas med frågan: ”Det är förvisso så att både lögner och sanningar kan medföra en skada för den berörde. Samtidigt är det lätt att se att med en lögn når tidningen mycket snabbt nivån där en publicitetsskada får bedömas som oförsvarlig”.

Frånsett att motsatsparet är osmidigt, en felaktig uppgift behöver inte emanera från en lögn, så kvarstår frågan: Hur avgör PO vad som är vad utan att förhålla sig till vad som faktiskt förevarit?

Även där har PO tänkt till: ”Detta dilemma hanterar pressetiken genom att värna den berördes rätt att komma till tals, att försvara sig själv och till exempel kunna peka ut uppgifter som lögner.”

Problemet som då uppkommer är att PO därmed tycker att det är en förmildrande omständighet i sig med ett samtida bemötande, oavsett den publicerade uppgiftens karaktär eller om sanningshalten i densamma kan anses styrkt.

Så när Urban Ahlin bereds tillfälle att bemöta anklagelserna om sextrakasserier mot personalen och säger att uppgifterna är falska och att reportrarna låtit lura sig av folk som är ute för att skada honom, ja då är vår pressombudsman i stort sett nöjd: Han finner ” att tidningens granskning av Urban Ahlin i huvudsak varit pressetiskt acceptabel”. Som grund för det betonar han att ”anmälaren har fått komma till tals”.

DN fälls sedan ändå pliktskyldigast bland annat för att på ledarplats slängigt ha citerat Aftonbladets formulering av Ahlin som ett ”svin”.

Att det samtidiga bemötandet blivit något av PO:s universalmetod för att bedöma tidningars publicistiska kompass känns som en pressetisk kapitulation.

Av många allvarliga anklagelser mot Benny Fredriksson är det den om att han skulle ha tvingat en skådespelerska till abort som mest sticker ut. Även där lutar sig PO mot replikrätten: ”För att påstå något sådant krävs såväl mycket starka belägg som en rimlig möjlighet till samtidigt bemötande av den utpekade personen.”

Analogt med bedömningen av Urban Ahlin hade Aftonbladet alltså varit mindre klandervärd om tidningen publicerat uppgifterna samtidigt som Benny Fredriksson fått förneka dem.

Men den som pekas ut som sextrakasserare och tyrann är inte mycket hjälpt av att få dementera uppgifterna. Det minskar inte publicitetsskadan. Poängen med det samtidiga bemötandet är att det ska hjälpa tidningarna att hitta luckor i sina berättelser, inte att det ska tjäna som alibi.

Hur lång tid den utpekade ska få på sig att replikera varierar också från fall till fall. För Benny Fredriksson var fyra timmar för kort tid, i Urban Ahlins fall var en överrumplingsintervju helt tillfyllest.

Påståendena om såväl Ahlin som Fredriksson kommer från anonyma källor. När det gäller Fredriksson diskuterar PO problematiken: ”Att använda anonyma vittnesmål som grund för att publicera nedsättande uppgifter om en enskild person ställer betydande krav på tidningen. Till exempel att, genom andra källor eller anonyma intervjuer med uppgiftslämnarna, ställa relevanta motfrågor och genom journalistisk metod stärka sin granskning.” PO betonar att uppgiftslämnarna kan härledas till ett upprop och att deras beroendeförhållande och motiv är ägnat att minska tilltron till utsagorna.

När det gäller Ahlin har PO ingen motsvarande reservation. Där accepteras ut-givarens utsaga om ”flera av varandra oberoende källor” utan prut, trots att det även där skulle kunna finnas misstankar om att källorna hade en gemensam agenda: att få bort Ahlin. Tidningen talade om ett 30-tal anonyma källor, som om det faktum att de anonyma källorna är många nödvändigtvis gör tilltron till dess inbördes oberoende starkare. Snarare förhåller det sig tvärtom: Hur kommer det sig att så många vid samma tidpunkt anonymt vill ge samma förklenande omdömen om samma person?

PO vill att tidningarna ”genom journalistisk metod” ska stärka sin granskning. När det gäller journalistiken i fallet Ahlin gör han sedan själv närmast en dygd av att inte förhålla sig till detta.

Påståendena gjorde gällande att en intern socialdemokratisk utredning från år 2009 pekade ut Ahlin som sextrakasserare och att det fanns avskrifter av sms-meddelanden från Ahlin i rapporten som styrkte detta. Här fanns alltså tillgång till annat källmaterial än de anonyma utsagorna. Dessutom fanns från reportrarna uppgiften om vilka två personer som författat rapporten. Ändå lyckades DN inte få fram den. Varför fästes ingen tilltro till de utpekade rapportförfattarna som sade att de inte skrivit någon rapport? Varför fästes ingen tilltro till Urban Ahlin som sade att det inte förelåg någon rapport? Varför talar DN:s chefredaktör i radioprogrammet Medierna om att utredningen kan ha varit muntlig, om tidningen verkligen trodde på sina uppgifter? Hur kan en sms-dokumentation ske muntligt? Hade de av DN:s reportrar utpekade författarna skrivit en muntlig rapport?

Hela belägget för anklagelserna mot Ahlin fanns i detta påstådda dokument. Det behövdes inga dolda källor, eller ens några öppna muntliga källor. Här fanns en urkund. Så här säger PO:

”När det gäller den påstådda utredningen från 2009 står ord mot ord. Om det existerar en sådan utredning är inte pressetiskt avgörande.”

Eftersom DN hävdar att anklagelserna mot Ahlin beläggs i detta dokument är det en svårförståelig inställning.

Fortsättningen ökar förvirringen: ”Däremot är påståendena om de sex-sms som utredningen ska ha innehållit centrala i detta ärende. Det gäller oavsett om de ställdes samman 2008, 2009 eller i nutid”.

Ja, men nu fanns det ju ingen som påstod att de ställdes samman 2008 eller i nutid, utan just i den mystiskt försvunna rapporten från 2009.

Än mer förvirrande blir detta om man beaktar PO:s inledande beskrivning av förutsättningarna för granskningen: ”Mycket handlar om det som publicerats, men en betydande del handlar om sådant som inte kan vägas in i den pressetiska bedömningen, till exempel hur tidningen gått till väga för att ta fram olika uppgifter…”

Men hela PO:s diskussion om anonyma källor handlar om hur tidningarna gått tillväga för att ta fram olika uppgifter. Frågan om det samtidiga bemötandet handlar också om det. Ja, fällningen av Aftonbladet bygger på det som enligt PO inte kan vägas in i den pressetiska bedömningen. I fallet Ahlin står allt och faller med om det finns i en rapport från 2009 och vad som i så fall står i den. Men där saknar denna rapport betydelse för PO:s granskning.

PO:s förtvivlade och förvirrade kamp för att kunna bedöma pressetiken fristående från hur tidningarna förhåller sig till sanningen måste få ett slut. Endera ändras förutsättningarna för tidningarnas självreglerande verksamhet så att det finns ett tydligt sanningskriterium i bedömningen av publiceringar som innebär en uppenbar publicitetsskada för enskilda – oavsett position. Eller också får pressen ge upp denna verksamhet och en ordning skapas där man inte behöver vara miljardär för att kunna starta ett förtalsmål mot en tidning.

Mest lästa just nu

1) Akademisk frihet på riktigt av PJ Anders Linder

2) Sårbar okunskap av Annika Borg

3) Beröringsskräcken är borta av Christian Abrahamsson

4) En ocean av nonsens av Margareta Melén

5) Tro inte på spöken av Håkan Lindgren

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Samma sak men bättre av Lars-Håkan Svensson

2) Farliga kartonger av Bengt Ohlsson

3) Med EU för handel eller smartare hus? av PJ Anders Linder

4) Till liberalismens försvar av Susanne Birgersson

5) Dessa våra minsta av Annika Borg

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...