VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

I vår tid

När draken stiger

Av Bengt Ohlsson

Ända sedan jag läste ett långt reportage från en så kallad trollfabrik har ”yrket” fascinerat mig. Titt som tätt kommer jag på mig själv med att dagdrömma om att stämpla in i fabriken med laptoppen under armen.

Åtminstone om verksamheten inte vore så intimt förknippad med brexit och Trump och världens allmänna brunifiering. Men det borde förstås gå lika bra att ställa sin trolldom i det godas tjänst. Det här handlar inte om politik, utan om estetik. Och kanske också om en längtan efter att få vara ung och ansvarslös.

Som jag minns reportaget bestod trollandet i att sitta i en glåmig lokal i Moldavien och samla in nyheter från världens alla hörn, ge dem en liten twist, langa ut dem i världen igen och se om de börjar flyga.

Det var trollen som exempelvis fick upp ögonen för en nyhetsnotis om att asylsökande muslimer hade för vana att sätta sig och bajsa och onanera i en kyrka i södra Sverige.

Notisen, som låg och slumrade på en obskyr främlingsfientlig sajt, byggde i sin tur på en artikel i Kristianstadsbladet om att det visserligen bajsats och onanerats i kyrkan, men inte av vare sig asylsökande eller muslimer, utan av narkomaner och hemlösa. Som förvisso hade kunnat vara både asylsökande och muslimer. Men här rörde det sig om ”pursvenska” lodisar som var kända av polisen.

Slitvargarna i trollfabriken erkände öppet att de sysslade med fejkade nyheter och framförallt riktade sig mot högerpopulistiska dyngspridare på nätet. Och ju fler delningar, desto fler korvören trillade in till de makedonska ungdomarna.

Jag inbillar mig att de med tiden får en gedigen kunskap om den mänskliga naturen, och att deras insikter inte alltid är av det mest upplyftande slaget.

Och de lär sig ett hantverk, på samma sätt som när Lou Reed i sin ungdom knäckte extra på en firma med det litteraturhistoriskt anstrukna namnet Pickwick Records, och han satt i en källare tillsammans med några andra ynglingar med varsin gitarr i knäet. Ibland kom den Fagin-aktige ägaren nerför källartrappan med en 45-varvare i nypan och sa:

– Det här är den största hitlåten just nu. Skriv tio såna.

Sen gick han, och Lou Reed och hans kompisar lyssnade noga på låten, plockade upp gitarrerna och skred till verket.

Man kan tycka vad man vill om verksamheten. Men nog lärde han sig skriva låtar.

Och i allt väsentligt skiljer sig inte arbetet i trollfabriken särskilt mycket från vad författare, journalister, filmare och musiker sysslar med. Nämligen att langa ut saker och se om de flyger.

Allt handlar om det där ögonblicket.

Det finns många författare som kan skriva hyggliga böcker som får ett hyggligt mottagande, och som man slår igen efter avslutad läsning och konstaterar att det där var ju riktigt hyggligt.

Men det är få författare förunnat att skriva en bok som får läsaren att efter sista sidan kasta sig på telefonen, ringa sin bästa kompis och säga: Den här måste du läsa. Om det så blir det sista du gör.

För tydlighetens skull: att något ”flyger” är inte nödvändigtvis samma sak som att det ”säljer”.

De som står utanför yrket – trollets och författarens alltså – tror ofta att det är ganska enkelt. Att det räcker med att apa efter ens flygskickliga föregångare, och att man bara behöver knöla in valfritt antal muslimska asylsökande i sina nyhetsnotiser för att de ska få luft under vingarna.

Men så enkelt är det inte. För att något ska flyga krävs det där lilla extra. Den magiska ingrediensen. Och vilken den magiska ingrediensen är vet man inte. I så fall skulle den användas oavbrutet och mekaniskt, och då skulle allting flyga, och då skulle den magiska ingrediensen ha förlorat något högst väsentligt, nämligen sin magi.

Det enda sättet att få veta om något ska flyga eller inte är att pröva sig fram. Fortsätta att langa ut saker. Allt man kan hoppas på är att med tiden samla på sig en hantverksskicklighet som lagras i bakhuvudet. Eller i fingertopparna. Ibland leder den dig rätt, ibland leder den dig åt helvete. Det är bara att fortsätta att langa ut.

Det plågsamma för författaren är att det kan ta flera år att langa ut någonting, och att besvikelsen därför blir desto tyngre när det inte lyfte den här gången heller, utan mest blev... ja, hyggligt.

Men att sitta i en trollfabrik! Det vore något annat. Då kan man langa ut tjugo grejor i timmen. Och i bästa fall får man se hur något börjar flyga högt över trädtopparna och bara fortsätter, år ut och år in; att det avgör allmänna val och formar en hel befolknings syn på tiden de lever i. Allt för att man gav en alldaglig nyhet den lilla, avgörande twisten.

Som att ett privat vårdföretag väger gamlingarnas kissblöjor för att spara pengar, när det i själva verket väger blöjorna för att avgöra vilken storlek som passar gamlingarna bäst.

Men plötsligt flyger det. Och då inbillar jag mig att begrepp som sanning och lögn blir ointressanta. Att man bara är ett barn som står och ser draken stiga mot himlen i sitt snöre.

Mest lästa just nu

1) Akademisk frihet på riktigt av PJ Anders Linder

2) Sårbar okunskap av Annika Borg

3) Beröringsskräcken är borta av Christian Abrahamsson

4) En ocean av nonsens av Margareta Melén

5) Tro inte på spöken av Håkan Lindgren

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vi styr inte våra känslor av Paul Linjamaa

2) Samma sak men bättre av Lars-Håkan Svensson

3) Farliga kartonger av Bengt Ohlsson

4) Till liberalismens försvar av Susanne Birgersson

5) Dessa våra minsta av Annika Borg

NR 4 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...