VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Den blinda fläcken

Av Henrik Nilsson

Svenska kulturutövare gör sig godtroget beroende av staten. Men den är inte en allierad utan en potentiell inkränktare.

För en tid sedan hamnade en äldre essäsamling av den brittiska författaren Jeanette Winterson i mina händer, Konst. Essäer om extas och skamlöshet, från 1995 (på svenska först 2014). Det visade sig vara passionerade texter som bland annat manar till skepsis mot politiska och journalistiska reduceringar av konstnärliga uttryck. En av essäerna inleds med en anekdot där Winterson berättar om något som nyligen hände i en bokhandel hon besökte. En ung kvinna kom fram till henne och berättade att hon skrev en essä om Wintersons och en annan författares verk, Radclyffe Halls. Kunde författaren möjligtvis hjälpa henne? ”Ja”, svarade Winterson, ”våra verk har ingenting gemensamt.” Varpå den unga kvinnan förbryllat frågade: ”Men jag trodde att du var lesbisk.”

Känns resonemanget bekant? Egentligen framstår Wintersons historia varken som särskilt dramatisk eller originell. Det uppseendeväckande ligger snarare i hur utbredd den här sortens kulturella separatism har blivit sedan Winterson skrev sin essä, inte minst på våra breddgrader. Många svenska kulturutövare kan berätta om liknande erfarenheter, där man frivilligt eller ofrivilligt placeras in i ett fack – inte med anledning av de estetiska egenskaperna hos ens verk, utan på grund av vissa av ens yttre identitetsmarkörer.

I Wintersons fall handlade det om att hon på grund av sin sexuella läggning automatiskt förväntades ingå i ett ”semiotiskt systerskap” med andra kvinnliga, homosexuella författare, vare sig dessa var levande eller döda. Winterson avvisar bestämt denna förenklade syn; hon skriver att litteraturen inte är en föreläsning för en specifik intressegrupp. När den förmår överskrida sina självbiografiska utgångspunkter kan den istället bryta ner gränserna mellan olika subgrupper.

Kanske håller vi gradvis på att förlora konsten att läsa med blicken öppen för det komplexa och orena i litteraturen. Hur som helst råder det ingen tvekan om att de identitetspolitiska vindarna har förstärkt den sortens primitiva läsningar som Winterson kritiserar. Att den kulturpolitiska makten klåfingrigt gärna bistår med att förstärka rådande ideologiska trender är heller inget nytt. Författaren och journalisten Ola Wong har i en rad artiklar i Svenska Dagbladet förtjänstfullt blottlagt hur sådana tendenser kan se ut just hos oss – politikernas högtidstal om kulturens oberoende till trots.

Sådant borde man egentligen inte förvånas över. I de flesta samhällen och tider har kulturen utsatts för påtryckningar av olika slag. Ibland har dessa rent av tvingat konstnärer och författare att vässa sina uttrycksmedel; att odla satir, ironi och andra stilgrepp som sofistikerade motståndsstrategier. Farligt blir det dock när vi bekvämt och naivt inte längre förmår se de ideologiska påtryckningarna; när vi invaggas i tron att kulturen verkligen är lika fri som våra kulturministrar påstår att den är. Då har ideologin på sätt och vis segrat, för dess mål är just att inte längre uppfattas som ideologi – utan som neutral, färglös och objektiv.

Här finns det en allvarlig blind fläck i det svenska kulturlivet. Medan det i länder som vi gärna kritiserar för politisk styrning av kulturen – Polen och Ungern för att nämna ett par närliggande exempel – knappast saknas kulturutövare som förhåller sig oppositionellt mot makthavarnas påtryckningar – föredrar den stora majoriteten av oss svenska kulturutövare att sitta still i båten, plikttroget fylla i våra bidragsansökningar och anta att det nog ändå måste finnas en god tanke bakom alltihop. Förklaringen till denna godtrogenhet ligger – liksom till så mycket annat –förmodligen i vår långa kontinuitet av fred, demokrati och tilltro till staten.

Men det naturliga för en författare eller konstnär borde inte vara att betrakta Amanda Lind eller någon annan kulturminister som en allierad, utan som en potentiell inkräktare. Vi behöver odla ett betydligt mer kritiskt och oppositionellt förhållande till den politiska maktens ambitioner för kulturen – inte till ett visst parti eller en viss regering, det ligger i sakens natur att dessa skiftar – utan till den politiska makten som sådan. Saltsjöbadsandan mellan kulturbyråkraterna och kulturutövarna måste brytas. Romaner och dikter är inga hygienartiklar. Att insistera på ett annat sätt att läsa dem än de föreskrivna kan vara en del av den motståndsakten.

Henrik Nilsson är författare och essäist.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Friheten står på spel av Erik Helmerson

3) Den största tomheten av Joel Halldorf

4) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

5) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Friheten står på spel av Erik Helmerson

2) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...