VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Gärna fransk esprit

Av Charlotta Levay

Svenskt kulturliv är upptaget av det dagsaktuella. Det gör idédebatten ytlig.

Allt jag saknar i svensk idé- och kulturdebatt förkroppsligas i Apostrophe, den stilbildande och omåttligt populära litterära pratshow som syntes på bästa sändningstid i fransk tv fram till 1990, och i efterföljaren Bouillon de culture som sändes under ytterligare ett årtionde.

Programidén var till synes enkel: en eller en grupp framstående författare och andra kulturpersonligheter satt och pratade under ledning av den alltid lika insatte och ivrigt frågvise journalisten Bernard Pivot. Gästerna delade med sig av sina kunskaper, erfarenheter och uppfattningar och levererade dem med passion och precision. De resonerade, debatterade, retades och skrattade med den där speciella kombinationen av kraft och lätthet som utmärker fransk spiritualitet. Litteratur och andra kulturyttringar, kunde man förstå, var värda att ta på allvar och samtidigt källor till fascination och livsglädje.

Jag behöver väl inte argumentera för att detta helt saknar motstycke i svenskt kulturliv?

Någon direkt motsvarighet kan man inte heller kräva av ett litet land som Sverige. I Frankrike går det uppenbarligen att trumma ihop en skara välformulerade experter på snart sagt vilket tema som helst. Ett stort antal författare, akademiker, filmare, kulturskribenter, filosofer och politiker med något kulturellt specialintresse står på kö. De kan hämtas från hela världen, bara de talar franska. Sådana möjligheter står givetvis inte till buds för svenska programledare.

I Frankrike åtnjuter ”finkultur” dessutom en prestige och en popularitet i breda kretsar som den saknar i Sverige, och då är vi inne på sådant som skulle kunna vara annorlunda. I vårt land är det svårt att ens föreställa sig att ett avancerat kulturprogram skulle dra några större tittarskaror eller få någon verklig tyngd i det offentliga samtalet.

Det finns liknande svenska ansatser men de når inte ända fram. Exempelvis närmar sig radioprogrammet Lundströms bokradio i sina bästa stunder de franska kulturprogrammens format. Programledaren och gästerna bubblar av entusiasm för sitt ämne och vågar både skämta och gå på djupet. Men det är ett förhållandevis lågprofilerat program, inte alls lika tongivande som de stora tidningarnas kultursidor och andra centralt placerade institutioner.

I Sverige ska det antingen vara brett och lättsmält eller smalt och svårtuggat. Antingen smågodis eller fullkornsbröd. Aptitliga, nogsamt tillagade kulinariska läckerheter saknas på den svenska idédebattens smörgåsbord.

Värst av allt: svenska kulturdebattörer är så förnumstiga. Ofta kämpar de för någon god sak – jämställdhet, social rättvisa, antirasism, HBTQ-frågor, utsläppsminskningar, djurskydd och så vidare. De anser sig sitta inne med facit, vilket effektivt utesluter utforskning av mer komplexa frågeställningar, och de talar med ett självupptaget allvar som gör dem alldeles omöjliga att ta på allvar.

De som framträder som intellektuella behöver faktiskt uppvisa ett minimum av tankespänst för att ha något distinkt att bidra med till de sociala rörelser de brinner för. Testuggande och plakatskrivande brukar kärntrupperna klara bra på egen hand. Och nej, det räcker inte med ironier som direktimporterats från amerikansk debatt.

Det svenska kulturlivets upptagenhet av dagsaktuella samhällsfrågor gör också att idédebatten blir påfallande ytlig. Deltagarna kastar sig rastlöst från ämne till ämne för att slippa hamna sist i klungan. Det viktiga blir att hinna först med ”rätt” åsikter, inte att utveckla genomtänkta ståndpunkter.

Svensk idé- och kulturdebatt tycks ibland drabbad av adhd, med kärnsymtom som överaktivitet och svårigheter med koncentration och impulskontroll. Oförmågan till fördjupning undergräver vårt samhälles förmåga att handskas med verkliga problem, sådana som kräver kunskap och svåra avvägningar.

Exempelvis har insatta observatörer under många år slagit larm om islamisk radikalisering och svenska terrorresenärer, utan att problemen fått den uppmärksamhet de förtjänar. Nu i elfte timmen har det blossat upp en hetsig debatt om vårt ansvar för svenska IS-krigare och deras barn som strandsatts i eländiga läger. Önsketänkande om att vi helt enkelt kan vägra släppa in krigarna i landet igen, trots att flera är svenska medborgare, blandas med vårdslöst framkastade krav på blixtsnabbt ingripande från svenska staten för att hämta hem barnen.

Tänk om vi i god tid hade haft ett seriöst och samtidigt fantasifullt offentligt samtal mellan folk som kan någonting i ämnet – och beslutsfattare och medborgare som var beredda att lyssna. En diskussion av det slag som vecka efter vecka fördes i Apostrophe och Bouillon de culture hade kunnat göra verklig skillnad.

Lite fransk esprit – är det för mycket begärt?

Charlotta Levay är docent i företagsekonomi vid Lunds universitet.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Friheten står på spel av Erik Helmerson

3) Den största tomheten av Joel Halldorf

4) Om läget i vår demokrati av Tommy Möller

5) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Önskedrömmande av Thomas Steinfeld

2) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

3) Låt oss försonas av Louise Belfrage

4) Bildsättarnas epok av Adam Cwejman

5) Lär av historien av Håkan Lindgren

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...