VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Näringsrik bok i snålt urval

Av Tobias Dahlkvist

Robert Burton ville sammanfatta allt som hade skrivits om melankolin. Nu finns hans klassiska verk i en svensk utgåva.

Aforistikern och melankolikern Emil Cioran konstaterar i sin bok Écartèlement att Robert Burtons The AnatomyofMelancholy är den vackraste av alla boktitlar: ”Vad spelar det sedan för roll att boken är mer eller mindre osmältbar!” En gång ägnade jag nästan två månader åt en grundlig läsning av Burtons verk: en lyx som väl få andra än humanioradoktorander kan kosta på sig. Även om jag är beredd att ge Cioran rätt vad gäller titelns skönhet måste jag anmäla en avvikande åsikt om dess smältbarhet. The AnatomyofMelancholy är en av mitt livs stora läsupplevelser, dess föreställningsvärld har jag under de femton år som har gått sedan dess ständigt återkommit till. I den mån min erfarenhet är något att gå efter, och om jag tillåts brodera ut Ciorans matsmältningsmetaforik en smula, är det inte bara en smältbar bok, den är också i högsta grad närande.

Att nu litteraturvetaren Arne Melberg översatt ett urval av Burtons väldiga skrift i en liten vacker volym är därför mycket glädjande. Melankolins anatomi (Atlantis) gör på många sätt Burton tillgängligare för en svensk läsare, även om ett fylligare urval hade varit att önska.

Diagnosen melankoli har sina rötter i den hippokratiska medicinen: ett överskott av svart galla förorsakar svartsyn och stegrad men missriktad fantasi hos den drabbade. Redan under antik tid uppstod ett kluvet synsätt på melankolin, som på samma gång en patologisk och förlamande dysterhet och ett de intelligentas och kreativas adelsmärke. Denna tvetydighet hör till förutsättningarna för Melankolins anatomi. Burton ville, som en ofta citerad fras i förordet lyder, ”undvika melankoli och skriver därför om melankoli”. Att skriva om sin melankoli för att hålla den i schack är ett traditionellt medel för att avvinna melankolin dess kreativa potential utan att störta ned i dess patologiska avgrunder.

Burtons särskilda sätt att skriva om melankolin bestod i att han försökte sammanfatta allt vad hans föregångare hade haft att säga om den. I ett avseende är hans verk en kommenterad citatkatalog, där snart sagt allt som antikens, medeltidens och den tidigmoderna epokens läkare och filosofer haft att säga om melankolin citeras eller parafraseras och sedan kommenteras. Melberg karaktäriserar i sin introduktion Burtons text som en cento, en text som helt eller huvudsakligen består av citat, en genre av viss popularitet under 1500- och 1600-talen. Men trots att Melankolins anatomi alltså i grunden är en citatmosaik är Burtons personlighet starkt framträdande i den.

Den första utgåvan av Melankolins anatomi publicerades 1621 och bestod av 880 foliantsidor. Författaren, som förde en stillsam tillvaro som teolog i Oxford och i all synnerhet i universitetsbiblioteket Bodleian Library, arbetade till sin död 1640 träget vidare på sitt verk. Han hörde till det slags författare som lade till men inte gärna tog bort. Han erkände att han hellre skrev hundra ord för mycket än ett för lite, och för varje utgåva blev Melankolins anatomi följaktligen alltmer omfångsrik och alltmer motsägelsefull.

Det kanske mest karaktäristiska draget hos melankolin, sådan Burton skildrar den, är dess rikedom på symtom. Sjukdomen ser helt olika ut om melankolin orsakas av svart galla som är varm eller kall, om den svarta gallan kompletteras av rökartade utdunstningar som uppkommit när andra substanser förbränts i kontakt med ett överhettat organ eller om huvudet, hypokondrierna eller hela kroppen är angripna. I ett av de avsnitt som Melberg inte återger talar Burton om hur variationsmöjligheterna hos alfabetets tjugofyra bokstäver inte räcker till för att skildra den mångfald av symtom som melankolin kan skapa, och att man lika gärna kan försöka sy en ny rock åt månen som att ge en sann beskrivning av en melankolikers karaktär. Motsägelsefullheten i framställningen fyller en viktig funktion för Burton: hans anspråk är att beskriva alla former av melankoli och erbjuda botemedel mot dem alla. Detta får naturligtvis konsekvenser för möjligheterna att göra ett representativt urval av texten.

Att göra ett urval som gör helheten rättvisa är alltid ett svårt företag; att göra det av text som gör anspråk på fullständighet och odlar motsägelsefullheten som en dygd är kanske hopplöst. Melberg skriver i sin inledning att han översatt omkring en fjärdedel av Burtons text. Det måste vara en bra knapp fjärdedel, även om man som Melberg rimligt nog väljer bort större delen av Burtons tusentals noter och de längre, ibland flera sidor långa, citat från antika auktoriteter som han återger på latin. Den utgåva som Melberg utgår från uppgår totalt till 1 382 sidor; det svenska urvalet består av 256 betydligt glesare sidor.

Man kan inte säga annat än att den svenska utgåvan återger många av de viktigaste delarna av Burtons text, till exempel en god del av förordet, där Burton ikläder sig pseudonymen Demokritos junior och skapar en utopi där melankolin jagats bort. (Befolkningen i denna utopi garanteras friskt vatten genom vattenledningar och advokater och läkare arvoderas av det allmänna, men straffen är i sanning drakoniska: mened bestraffas med att man får tungan utskuren, horeri med döden och stöld med livstids straffarbete i gruvor eller galärer.) De ofta citerade kapitlen där dietens betydelse för melankolins uppkomst och botande diskuteras – mörka och kraftiga livsmedel främjar bildandet av svart galla, men mat som hare eller öl som normalt är melankoliframkallande kan dock motverka melankoli om de intas i festliga sammanhang – finns medtagna. Det gör Burtons spekulationer om hur mensblod hos nunnor, änkor och ogifta kvinnor ansamlas, med melankoli som resultat.

Däremot går en stor del av originalets symmetri förlorad i detta urval. Dieten är bara en av de sex faktorer som diagnosticeringen och behandlingen av melankolin utgick från i den humoralpatologiska medicinen, de fem andra så kallade icke-naturliga tingen skymtar knappt fram. Burtons spekulationer om mensblodet hos de sexuellt icke-aktiva kvinnorna är i sin absurditet och sin uppenbara blandning av fascination och äckel mycket underhållande; men de har sin motsvarighet i ett avsnitt som inte återges om hur sädesvätska hos munkar ansamlas och förruttnas med samma slags följder. Mycket går förlorat när man väljer bort den symmetri som de sex icke-naturliga kategorierna rymmer. Utan den fungerar Melankolins anatomi inte som ett intellektuellt verktyg; utan den förblir den föreställningsvärld som boken rymmer knappast mer än antydd. Naturligtvis är det ekonomiska och praktiska hänsyn som har fått styra. Tyvärr innebär dessa hänsyn att den svenska utgåvan möjligen kan vara en aptitretare, men knappast ett alternativ till det engelska originalet. Men kanske är det gott så: originalet finns trots allt kvar för sysslolösa melankoliker som har ett par månader till övers.

Burton brer kokett ut sig om hur fult och slarvigt han skriver, hur mycket hellre han hade velat använda latinet än ”prostituera min musa på engelska”. Nog hade man önskat att översättaren eller förlaget lagt ned den omsorg om den svenska utgåvan som Burton inte kunde förmå sig, eller låtsades inte kunna förmå sig, att offra på originalutgåvan. En innehållsförteckning saknas, och hade verkligen behövts för den läsare som vill behålla orienteringen. Texten hade avgjort förtjänat en redigeringsomgång till: en hård gallring av de många överflödiga ”så” som nu tryfferar texten hade särskilt bidragit till att försköna stilen. Inte minst hade en utförligare kommentar till Burtons terminologi försvarat sin plats i inledningen eller i noterna. Det är inte självklart att ord som ”vanvett”, ”galenskap” och ”sinnesslöhet” har samma valör och samma inbördes förhållande som de termer de motsvarar i Burtons original (madness, frenzy respektive dotage). Melberg gör en utläggning om termer som scholar och idleness, men lämnar läsaren utan hjälp med de betydligt knivigare medicinska termerna.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

4) Konservatism behövs av Josefin Holmström

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Livet på landet av Joakim Broman

2) Sårbar okunskap av Annika Borg

3) Vårda det inre livet av Susanna Birgersson

4) På stormigt vatten efter brexit av Elisabeth Braw

5) Tecken i tiden av Joakim Rådström

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...