VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Attitydproblem

Av Bengt G Nilsson

De flesta någorlunda till åren komna svenskar kan säkert erinra sig de dramatiska nyhetsbulletinerna från den 5 juni 1967.

Den unga staten Israel, som i Sverige betraktades som ett socialdemokratiskt broderland, gick till attack mot Egypten, Jordanien och Syrien som stöttades av flera andra arabländer.

Blodisande vapenskrammel hade under lång tid hörts från Kairo, Damaskus och Amman. Arabiska opinionsbildare hade i månader ropat på revansch för de förödmjukande nederlagen i krigen 1948 och 1956. Egypten under president Gamal Abdel Nasser hade stängt den för Israel så viktiga farleden genom Tiransundet, där Aqabaviken mynnar i Röda havet, och samtidigt beordrat militära enheter till Sinaiöknen. Man kunde höra det taktfasta marscherandet och smattrandet från flaggorna i vinden när det som beskrevs som ett harmagedon nu var på väg att förverkligas. Israel skulle krossas och judarna drivas ut i Medelhavet. Den israeliska regeringen förberedde sig på en massaker och hade beställt över 10 000 likkistor. Premiärminister Levi Eshkol sade sig frukta att israeliskt blod skulle forsa som vatten.

Den militära styrkebalansen var överväldigande till arabländernas fördel. De hade dubbelt så många soldater och stridsvagnar som Israel och tre gånger så många stridsflygplan. Det rörde sig om moderna sovjetiska MiG-21 och brittiska Hawker Hunter, likvärdiga eller överlägsna de franska Mirageplan som Israel förfogade över. Utgången tycktes vara given.

Alla delade dock inte den bilden. Under den långa uppladdningen inför kriget hade den israeliska underrättelsetjänsten använt tiden effektivt och penetrerat de högsta skikten av de arabiska militära befälsleden. Israelerna hade skaffat sig en mycket god uppfattning om fiendens stridsförmåga och ledarskap, och de hade inte för avsikt att passivt sitta och vänta på att bli attackerade. De hade utarbetat en plan enligt principen om att anfall är bästa försvar och den 5 juni slog de till på tre fronter. Mot Egypten, mot jordanierna på Västbanken och mot Syrien på Golanhöjderna.

Flyganfallen mot Egypten resulterade i att 298 av totalt 420 egyptiska flygplan förstördes innan de ens hade kommit upp i luften. 18 egyptiska flygbaser bombades sönder, och detta var en sådan nesa för ansvariga egyptiska officerare att de vägrade rapportera sanningen till president Nasser. De var inte tillsatta på sina höga befälsposter på militära meriter, de var istället politiserade i den meningen att de hade deltagit i den kupp som år 1952 hade fört Nasser till makten; de hade fått sina gradbeteckningar som belöning. Nu tänkte de inte erkänna för någon, i synnerhet inte för presidenten, att nästan hela det fina egyptiska flygvapnet hade utraderats under några få morgontimmar. Istället ljög de om fantastiska framgångar, vilket entusiasmerade deras syriska kolleger att genast beordra ett flyganfall mot Israel. Där gick det på samma sätt som i Egypten. Hela det syriska flygvapnet så när som på fyra MiG-plan sköts sönder av israeliska stridspiloter.

Israel hade länge hoppats att Jordanien skulle hålla sig utanför kriget och en tvehågsen kung Hussein ville nog gärna det, men kunde inte stå emot trycket från sina arabiska bundsförvanter. Han beordrade sitt relativt moderna flygvapen att angripa israeliska mål, vilket slutade med att nästan samtliga jordanska plan förstördes av israelerna.

Då gav sig Irak in i kriget, likaledes vilselett av fantasifulla rapporter från Egypten, och skickade bombplan mot Israel. De hittade inte sina mål utan släppte sin explosiva last över obefolkad jordbruksmark och sköts därefter ner.

Det tog Israel sex dagar att vinna kriget med ett minimum av egna förluster. För arabländerna var det ett monumentalt fiasko. Den judiska staten hade erövrat Sinaiöknen inklusive Gazaremsan, Västbanken inklusive östra Jerusalem samt Golanhöjderna. Där och då inleddes ett helt nytt kapitel i staten Israels historia. Den lille tappre David hade besegrat Goliat, men på kuppen hade landet förvandlats till en ockupationsmakt.

Sexdagarskriget gav Israel status som ett modernt Sparta, en överlägsen militärnation, samtidigt som arabländernas kompletta misslyckande framstod i skarpaste möjliga relief. Hur var det möjligt att förlora ett krig med alla vinnande kort på handen? Om detta handlar Armiesof Sand av Kenneth M Pollack, en ytterst väldokumenterad genomgång av arabiska militära misslyckanden från mitten av 1900-talet och framåt.

Pollack är en tidigare underrättelseanalytiker vid amerikanska CIA som numera fokuserar på politik och militära frågor i Mellanöstern. Han har varit rådgivare åt flera amerikanska presidenter, och gjorde sig kontroversiell när han 2002 förespråkade den USA-ledda invasion av Irak som ägde rum ett år senare. Pollack ansåg att det var befogat att störta Saddam Hussein, bland annat för att bli kvitt Iraks massförstörelsevapen, vilka senare visade sig vara fantasifoster. När man läser hans bok förstår man att han betraktade ett krig mot Irak som ofarligt, ur amerikansk militär synvinkel. De politiska konsekvenserna av kriget kunde han uppenbarligen inte överblicka.

Även om det arabiska militära misslyckandet 1967 var extremt, så var det ändå inget undantag från regeln. Arabiska arméer har enligt Pollack genomgående underpresterat i de krig som har genomförts i Mellanöstern och Nordafrika i modern tid. Han beskriver och analyserar alla de kända väpnade konflikterna, och en av hans slutsatser är att arabiska nationella arméer har misslyckats konsekvent i strid, medan icke statliga stridande förband som Hizbollah i Libanon och Islamiska staten, IS, i Irak och Syrien har presterat betydligt bättre. Dock inte tillräckligt bra för att kunna avgå med en avgörande seger.

Vad handlar det då om? Varför lyckas inte arabiska arméer besegra sina fiender trots att de ofta är rustade till tänderna? Beror det på att de flesta har haft sovjetiska vapen? Nja, säger Pollack, i sexdagarskriget 1967 var vapenkvaliteten likvärdig. En viktig förklaring till det arabiska nederlaget var att lägre officerare visade total brist på egna initiativ och saknade aggressivitet och förmåga att finna kreativa lösningar på oväntade problem. Dessutom hyste de, enligt Pollack, alldeles för stor respekt för sina överordnade och vågade inte leverera dåliga nyheter. Istället ljög de om framgångar som inte hade ägt rum. De överordnade delade i sin tur inte med sig av de rapporter de fick, vilket gjorde att underrättelsearbetet upphörde att fungera. Det finns alltså, enligt Pollack, en kulturell dimension i den komplexa förklaringen till arabiska misslyckanden på slagfältet.

Mysteriet med de arabiska militära problemen fördjupades med tiden, skriver Pollack. Egyptens anfall mot Israel 1973 har beskrivits som en framgång, men den varade bara i några dagar innan Israel effektivt slog tillbaka. När Irak invaderade Iran 1980 var irakierna militärt totalt överlägsna men det tog dem åtta år innan de kunde presentera något som liknade en mager seger över ett utmattat Iran. När Libyen anföll Tchad i slutet av 1970-talet med avsikt att ockupera uranrika ökenområden trodde ingen att det fattiga och underutvecklade Tchad skulle kunna försvara sig, men Libyen förlorade.

Pollack menar att de tchadiska soldaterna, som på papperet inte borde ha en chans mot den välutrustade motståndaren, visade prov på flexibilitet, självständigt tänkande och kreativitet som på ett perfekt sätt exploaterade den arabiska fiendens allra svagaste sidor.

Arabländerna har generellt förlitat sig på sovjetiska vapen och även anammat sovjetiska militära doktriner och metoder. Kan det vara förklaringen till att de alltid förlorar? Pollack jämför med Nordkorea, som under Koreakriget i början av 1950-talet nyttjade sovjetiska vapen och Kremls militära taktik, och som presterade betydligt bättre än vad arabiska arméer har gjort i krig. Kuba krigade med sovjetiska vapen och tog hjälp av sovjetiska militära rådgivare i södra Afrika under andra halvan av förra seklet, och nådde avgörande framgångar i strid mot sydafrikanska styrkor i södra Angola.

Många har hävdat att Islamiska statens framväxt var en direkt följd av att USA avskedade höga irakiska officerare, som därefter villigt lät sig rekryteras till IS. USA:s ambition var ju att bygga en ny irakisk armé som skulle fungera enligt amerikanska principer. Pollack menar att det var nödvändigt att gallra i officerskåren, de flesta högre befälhavare var politiserade på samma sätt som i 1960-talets Egypten. De hade svurit trohet mot Saddam Hussein men visste inte så mycket om krigföring.

I sin ambitiösa genomgång av arabiska militära tillkortakommanden rensar Pollack bort den ena möjliga förklaringen efter den andra. Han landar i slutsatsen att den kulturella skillnaden mellan arabländer och deras icke arabiska fiender är en av de allra viktigaste parametrarna. ”Kulturella skillnader” är ett begrepp som inte så enkelt låter sig definieras, men Pollack skriver att det rör sig om arabländernas oförmåga att anpassa sig till en föränderlig och moderniserad värld. De oljefinansierade, autokratiska arabiska staterna betraktar sina medborgare som mer eller mindre oönskade undersåtar. Konservativt motstånd mot allt som kan klassas som modernisering (kvinnors rättigheter, frigörelse från religiösa dogmer med mera) gör att arabländerna hamnar hopplöst på efterkälken i teknikutveckling och högre akademiska prestationer. Avsaknad av demokrati och framtidshopp för ungdomar gör att viljan att dö för sitt fosterland blir minimal hos arabiska soldater. Därav den häpnadsväckande stora fanflykten, dokumenterad under många krig i Mellanöstern.

Det jag saknar i Pollacks bok är en analys av Israels militära framgångar. Med ledning av det han kritiserar arabländerna för, skulle jag kunna ge mig på en gissning om vad det handlar om. Israel är ett utpräglat egalitärt land, och det avspeglas också i relationen mellan militär personal. Både kvinnor och män gör flera års militärtjänst och det teknologiska kunnandet som är nödvändigt för att kunna hantera sofistikerade vapen är i världstoppklass. Den nationalistiska sammanhållningen är mycket stark, vilket skapar en solid stridsmoral. Varje enskild soldat vet att det inte finns något alternativ till att vinna. Israel har allt det som arabländerna saknar för att kunna prestera i krig.

Hur skall då arabländerna förhålla sig till de här problemen? Pollack var under en tid verksam som rådgivare i Irak när landets armé skulle stöpas om, och han upplevde stora motgångar. Istället för att försöka tvinga arabiska militärer att göra saker och ting på vårt sätt, borde vi hjälpa dem att göra det som ska göras på sitt sätt, men lite bättre, skriver han.

Det kommer sannolikt inte att räcka längre än att kanske hålla IS eller dess troliga efterföljare på mattan. Lika bra är väl det. Mellanöstern behöver inte i första hand mer effektiva arméer, utan klokare politiker.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

4) Konservatism behövs av Josefin Holmström

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...