VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Imperiets många prickar

Av Karin Henriksson

Pointillism: Ambitiösa museibesökare känner naturligtvis till vad det är för något och att ett mästerverk som Georges Seurats En söndagseftermiddag på ön La Grande Jatte är ett exempel på en måleriteknik som består av prickar.

När Daniel Immerwahr tar till begreppet i sin How to Hide an Empire markerar varje prick en amerikansk militärbas och helheten visar det amerikanska imperiet. Totalt är prickarna drygt 800 stycken spridda över hela världskartan, mot ett 30-tal tillsammans för Storbritannien, Frankrike, Ryssland och några andra länder.

För tillfället råder osäkerhet om USA:s framtida ställning, med domedagsvarningar från de mest betrodda diplomatiska veteranerna och oroväckande rubriker i de utrikespolitiska magasinen. Som bekant har president Donald Trump tagit avstånd från allianser och organisationer som USA har lett i årtionden och ifrågasatt kostnaderna för några av de större prickarna. Och han vill hellre engagera militären i bevakningen av gränsen mot Mexiko med tiotusentals asylsökande från Centralamerika än i de krishärdar som dominerade i George W Bushs krig mot terrorism och allehanda ”evildoers”.

Daniel Immerwahr, professor vid Northwestern University, konstaterar att den amerikanska republiken tillkom i protest mot ett imperium, det brittiska, och att den sedan har kämpat emot två andra, det spanska och det sovjetiska. Makthavarna värjer sig därför alltid mot tanken på USA som ett imperium, men Immerwahr gör gällande att landet i högsta grad både varit och är ett imperium, ett pointillistiskt imperium.

”De små prickarna – som ön Howland [halvvägs mellan Hawaii och Australien] – är grundbultarna i USA:s världsherravälde. De fungerar som iscensättningsplatser, uppskjutningsramper, lagerutrymmen, utkiksposter och laboratorier”, skriver Immerwahr, som berättar historien med utgångspunkten att folk i Fastlands-Amerika har varit så ointresserade att det har förblivit ett imperium i det fördolda – och att det har passat många presidenter förträffligt väl.

Imperieprojektet kan indelas i tre akter, enligt Immerwahr. Först och främst erövringen av ”the frontier” eller den mytomspunna gräns som stadigt flyttades västerut på den nordamerikanska kontinenten med brutal fördrivning av indianerna. Därnäst kom det sena 1800-talets jakt på gödningsmedlet guano, kort sagt: fågelskit, med ockupation av öar i Karibien och Stilla havet (en kunnig recensent påpekade dock att guanoboomen var kortvarig och att vissa av öarna var nödvändiga mellanstationer för att fylla på kol i ångfartygen).

Parallellt med konsolideringen av vad som idag är ”the lower 48” fördes en expansionistisk politik med kulmen under Theodore Roosevelt. Den hyperenergiske presidenten hade deltagit i spansk-amerikanska kriget 1898 och begav sig som president några år senare sig till Panamanäset för att inspektera bygget av kanalen. I och med erövringarna av Puerto Rico och Filippinerna talade man om Greater United States.

Men det fanns inslag av isolationism (ett finare ord än rasism). Daniel Immerwahr riktar särskilt in sig på Franklin D Roosevelts agerande efter attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941. Presidenten mörkade medvetet det nästan parallella och nästan lika förödande anfallet mot Filippinerna som ingick i Japans blixtkrigföring mot amerikanska, brittiska och holländska besittningar i Asien. Immerwahr noterar att Roosevelt ville belysa att det var hemlandet USA som hade attackerats, inte avlägsna trakter på andra sidan jordklotet. Läget efter det utdragna kriget på öar och atoller (och atombomben) 1945 liknade det 1898, bara storskaligare med 135 miljoner invånare utanför den nordamerikanska kontinenten.

Nu vidtog den tredje akten, avyttring av kolonier. Filippinerna blev självständigt, Hawaii och Alaska införlivades som delstater, Puerto Rico fick samväldesstatus och ett antal öar i Stilla havet blev amerikanskt territorium fast utan fullständiga medborgerliga rättigheter för befolkningen. Varför krymptes Greater United States så dramatiskt? undrar Immerwahr och besvarar frågan med frihetsrörelserna i hela världen och det faktum att de små prickarna räcker för de globala militära kommersiella ambitionerna – med populärkulturella influenser på köpet. Möjligen går han lite långt när han hävdar att Beatles kom till för att Liverpool låg bara ett par mil från Burtonwood, den största amerikanska flygbasen i Europa, med ”trupper vars fickor bågnade av dollarsedlar”, som frekventerade klubbarna vid Mersey.

Boken är en lättläst exposé med många roliga exempel. För att bara ta ett: president Herbert Hoover, som annars har varit den som i första hand har fått bära hundhuvudet för 1930-talsdepressionen, bidrog som skicklig byråkrat till den utökade standardisering som ingår i det industriellt starka USA:s mjuka makt. ”Nu kan en halvtumsmutter skruvas på alla halvtumsbultar”, sa Hoover belåtet när storleken på skruvar och muttrar hade koordinerats från att ha varierat mellan hundratals olika tillverkare. Immerwahr uppger att standardiseringen gick smidigare i imperiet än i fastlands-USA, som ju för övrigt håller fast vid en variant av ”imperiesystemet” för längd- och rymdmått.

De nästan 500 sidorna är späckade med väl valda teckningar, fotografier och dokument, som Franklin D Roosevelts ändringar i blyerts i manuskriptet till talet han höll i kongressen efter Pearl Harbor. Men, en randanmärkning, om man inte är någon vän av typsnittet Helvetica är det bara att säga rent ut att det helt enkelt är fult med kapitelrubriker, sidnummer och överskrifter på varje sida i fet svart Helvetica.

Det rör sig inte om en pamflett à la 1968-skanderandet mot USA-imperialismen, men Immerwahrs invändningar gäller särskilt de runt fyra miljoner människor som bor i dagens variant av Greater United States. ”Vid olika tidpunkter har invånarna i det amerikanska imperiet beskjutits, svultit, internerats, berövats tillgångar, torterats och utsatts för experiment. Vad de i stort sett inte har gjort är att ha synts”, påpekar han. Fast på sistone har de synts, dels genom riskerna för att en nordkoreansk kärnstridsspets når Guam, dels på grund av Trumps vägran att bistå Puerto Rico som i september förra året drabbades av den kraftigaste orkanen på ön i modern tid.

Några braskande avslöjanden görs egentligen inte, men Daniel Immerwahrs tar upp episoder som en historieintresserad amerikan kanske borde känna till. Som det faktumet att flest dödsoffer på amerikansk mark skördades i Filippinerna, namnen på frihetskämpar i Puerto Rico och den juridiska statusen gällande Guantánamobasen med ett 40-tal ofta namnlösa interner kvar. Som sig bör nämns detta och de andra skamliga övergreppen efter terrorattentaten 2001 med prickarna som utgjordes av CIA-styrda ”svarta ställen” och fängelser i vänligt sinnade länder. För egen del saknar jag en fullödig beskrivning av USA:s attityd gentemot Haiti, som befann sig under amerikansk militär kontroll under delar av 1900-talet.

Ett av slutkapitlen har rubriken ”Baselandia”, Baslandet, med en genomgång av det växande japanska motståndet mot amerikansk närvaro; ett annat heter War of Points, Punktkriget, med klanen bin Ladin och en av sönernas vrede över amerikanska baser i Saudiarabien. Immerwahr återger försäkringar från Bush och hans försvarsminister Donald Rumsfeld om att ”vi inte är ute efter någons mark”. Det behövdes inte längre, eller rättare sagt: prickarna kunde bli färre i och med att USA förfogar över bestyckade drönare och ”fienden inte är ett land, utan en gps-koordinator”.

Att det så kallade ”amerikanska århundradet” inte skulle vara för evigt, är ju en utsaga som har hörts ett bra tag. Slutet av den eran tycks komma närmare med de oberäkneliga (eller ska man säga irrationella, eller bara oortodoxa?) besluten från Donald Trump och en geopolitisk verklighet med den slipade Vladimir Putin i Moskva som har satt en egen prick i Syrien, och den målmedvetne Xi Jinping i Peking, som placerar ut rader av prickar i projektet ”One Belt One Read”.

Vad Trump tycker om pointillism är okänt, annat än att en fjärde akt kan ha inletts med ett invallat USA bakom en mur. Men Trump, eller hans alltmer militanta rådgivare, har anammat ett annat amerikanskt maktinstrument. Det är ingen prick, snarare en stor fläck som man helst vill ha spridd över hela klotet, nämligen extraterritoriell lagstiftning. Det utnyttjades nu i vår med diktat om att ingen längre får köpa olja från Iran.

De fyra miljonerna i Puerto Rico, Guam, Amerikanska Samoaöarna, Amerikanska Jungfruöarna och Norra Marianaöarna har inget att säga till om i sammanhanget. De har ingen rösträtt i presidentval och endast icke-röstberättigade ledamöter i kongressen.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

4) Konservatism behövs av Josefin Holmström

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Manssamhället av Ulrika Carlsson

2) Utan skygglappar av Svante Nordin

3) Förnuftets barbari av Håkan Arvidsson

4) Till arbetets försvar av Ylva Herholz

5) Aktiv i Gröndal av Bengt Ohlsson

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...