VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Förnuftets barbari

Av Håkan Arvidsson

Det hör inte till vanligheterna att det i det skandinaviska forskarsamhället produceras biografier över stora europeiska andar. Människor som satt ett avtryck inte bara i sin egen generation utan även i andra efterkommande släktled.

Nu har det emellertid skett. Den danske historikern Claus Bryld har skrivit en omfattande och gedigen biografi över konservatismens fader och främste profet, irländaren Edmund Burke. Brylds avhandling är intressant från flera synpunkter, dels genom att den på djupet klarlägger det konservativa tänkandets rötter, dels genom att den utkommer vid en tidpunkt då konservatismen i nästan alla europeiska länder är på frammarsch efter att ha varit en förjagad och undertryckt tankegång under nästan hela efterkrigstiden.

Tiden efter andra världskriget har varit demokratins, liberalismens och socialdemokratins guldålder, inte minst i de skandinaviska länderna. Våra länder har genomgått stora och ibland dramatiska förändringar under efterkrigstiden. Men de har skett i en anda av kompromiss och av förståelse också för motsatta perspektiv och ideal. Såväl den moderna arbetarrörelse som i alla skandinaviska länder utgjort den pådrivande och förändrande kraften, som den härskande eliten från tiden före kriget har visat en vilja till att finna samsyn och balans i samhällsutvecklingen. Jag kan här inte underlåta att erinra om ett omdöme som fällts av den norske historikern Edward Bull. Han säger om skillnaden mellan sydeuropeisk och nordeuropeisk arbetarrörelse följande: Medan den sydeuropeiska arbetaren är beredd att hellre offra sitt liv på barrikaden än att betala en krona i fackföreningskontingent, offrar den nordeuropeiska arbetaren hellre hela lönen till fackföreningen än bestiger en barrikad. Jag tror att det trots sin svepande generalisering rymmer ett betydande mått av sanning. Det bör emellertid tilläggas att de dominerande eliterna likaledes har visat en stor förhandlingsvilja.

Var och i vad detta samförstånd har sina rötter är inte lätt att säga, men det är likväl en tämligen övertygande karaktäristik. I våra länder har arbetarrörelsen varit den främsta bäraren av modernitetens ideal. Deras agenda har varit att omstöpa samhället i en riktning som klart och tydligt sammanfattas av franska revolutionens slagord ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Dessa ideal har säkerligen inte omfattats av de ekonomiska eliter som har behärskat de skandinaviska samhällena, men de har ändå haft en självklar ställning som gjort det svårt att avfärda dem.

I Brylds biografi framgår det med skärpa att Edmund Burke inte omfattade dessa ideal. Burke såg samhället och för den delen hela världsordningen som en gudomlig skapelse, visserligen gestaltad genom människans handlingar, men inte skapad av ett mänskligt förnuft. Till skillnad från den upplysningsfilosofi som efter franska revolutionen helt kom att dominera det andliga klimatet i Europa och som trodde att människans förmåga till rationellt handlande gjorde henne i stånd att omskapa världen till en lyckligare, broderligare och jämlikare tillvaro, ansåg Burke att människans förnuft var otillräckligt för en sådan ambitiös och storslagen uppgift.

I själva verket inleder, som Bryld framhåller, Burke den våg av antimodernism och motupplysning som kom att prägla det tidiga 1800-talet och som sedan dess har funnits som en oppositionell underström mot den segrande moderniteten. Periodvis har den emellertid flammat upp och kunnat leverera tunga gensägelser mot moderniteten i alla dess former.

Burkes ideologiska övertygelse, i den mån man kan tala om en regelrätt ideologi, bottnar i två fundamentala trossatser. Å ena sidan en religiös övertygelse som gör att hans politiska filosofi mest av allt liknar en politisk teologi, å andra sidan en djup respekt för traditionen som den genom generationer formats av tidigare släktled. Traditionen är i Burkes synsätt ett slags kollektivt formad identitet som man inte ostraffat kan sätta sig över eller bryta emot. Traditionens erfarenheter har formats i en nästan darwinistisk kamp och de värderingar som har överlevt och kommit att överbringas mellan generationerna måste därför tas på allvar. Det gäller också sådant som rena fördomar, ty om de klarat sig i kampen om att upphöjas till visdom är de värda vår respekt och eftertanke. Därom kan förmodligen också dagens konservativa förespråkare vara eniga.

Men Burkes samhällsideal är också starkt hierarkiskt. Här finns knappast plats för någon likhet. Det ideala tillståndet är i Burkes ögon ett samhälle styrt av en jordägande aristokrati, till vilken all makt samlats. Det är viktigt att denna aristokratiska elit är just jordägande. Det duger inte med handelsmän, oavsett hur rika de än månde vara. Endast jordägandet kan garantera den nödvändiga stabiliteten och respekten för traditionen. Idag finns det knappast någon jordägande aristokrati med inflytande över staten i något europeiskt land, så just denna centrala sats i Burkes konservativa åskådning har säkerligen ingen programmatisk plats vare sig hos populistiska högernationalister eller hos företrädare för värdekonservativa ideal.

Burkes viktigaste skrift och den som har skapat hans rykte som konservativ tänkare och profet är den skrift han utgav efter franska revolutionens utbrott, nämligen Reflections on the Revolution in France, som utkom 1790. I denna skrift ger Burke uttryck för tanken att när människan ingriper i den av Gud skapade och av människan gestaltade ordningen, får detta inte som resultat ett rättvisare och lyckligare samhälle utan kommer närmast oundvikligt att leda till barbari. Han skrev boken före det revolutionära skräckväldet och blev med andra ord sannspådd med råge. För Burke framstår de mänskliga ingreppen i den gudomliga ordningen som resultatet av en överdriven tilltro till det mänskliga förnuftet. Det är en naiv och absurd övertro på människans förmåga att på egen hand forma en värld som kan fungera efter de himlastormande ideal som läggs till grund för utopiska fantasifoster. För Burke framstod franska revolutionens urartning, med skenande sociala konflikter, förföljelser och massavrättningar, som preludiet till ett ofrånkomligt krig. Också på denna punkt fick han rätt.

Om Burke hade fortsatt att leva in i vårt eget 1900-tal, skulle han ha fått ännu fler exempel på de fasansfulla följderna av sociala revolutioner. Dock bör det framhållas att Burke inte drog alla revolutioner över en och samma kam. Han tillhörde Whigfraktionen i underhuset, vilket betydde att han uppskattade och såg den del av det engelska inbördeskriget, nämligen ”den ärorika revolutionen” då den engelske kungen Jakob II störtades och den holländske prinsen Vilhelm av Oranien insattes på tronen, som legitim och berättigad. Han ansåg att också amerikanska revolutionen var ett legitimt uppror som siktade till att befria de vanskötta och överbeskattade kolonierna på Amerikas östkust. När detta var gjort etablerade den nya nationen en traditionell samhällsordning utan att människor klåfingrigt sökte skapa en ny och av det bräckliga mänskliga förnuftet skapad samhällsordning.

Edmund Burke var född och uppvuxen på ett Irland som var kluvet av den djupa religiösa motsättningen mellan katoliker och protestanter. Han var dessutom född av föräldrar som representerade de olika sidorna i denna religiösa konflikt. Fadern var protestant, vilket var absolut nödvändigt för en karriär inom statsförvaltningen. Modern var katolik. Burke måste således redan från barnsben ha varit medveten om den klyfta som har karaktäriserat irländskt samhällsliv. Enligt Bryld var han känslomässigt närmast knuten till modern. Fastän han själv tillhörde den anglikanska kyrkan gav Burke uttryck för ett stöd till ökad tolerans visavi de irländska katolikerna. Överhuvudtaget tycks Burke, trots sin konservativa traditionalism, ha varit mycket känslig för vad han upplevde som vanstyre och korruption.

Utan tvivel var Burke både en lysande talare och skribent. Hans prosa flyter lätt och njutbart även för dagens läsare. Han var också ytterst flitig som debattör och hans ställningstagande gav upphov till många brytningar av vänskapsband därför att de var så principiella och grundläggande. Hans viktigaste opponent och vedersakare var upplysningsmannen och revolutionsanhängaren Thomas Paine, som strax efter att Burke hade utgivit Reflections… kom med en motskrift med titeln Rightsof Man. Paines skrift blev en spektakulär framgång och sålde i närmare en miljon exemplar. Den orsakade en definitiv brytning mellan de två, men klargjorde samtidigt den centrala skiljelinjen i deras tänkande.

Paine var till skillnad från Burke fast övertygad om att samhället kunde förändras och förbättras av det mänskliga förnuftet och att den ordning som rådde i Frankrike och större delen av Europas stater var djupt orättfärdig. Den förnekade enligt hans mening människorna deras individuella rättigheter, orsakade fattigdom och stora sociala klyftor. Detta kunde ett förnuftigt ordnat samhälle råda bot på. Paine var en genuin anhängare av upplysningens idéer. Han såg i likhet med de flesta av upplysningens filosofer samhället som produkten av ett ursprungligt kontrakt, där medborgarna givit avkall på några av sina naturliga rättigheter, men absolut inte alla. Detta kontrakt hade förfuskats av de maktägande eliterna, som därmed kränkte människans individuella oförytterliga rättigheter och i Paines ögon krävdes en revolution för att rätta till dessa historiska missförhållanden.

Det var en ståndpunkt som stred mot allt det som Burke trodde på och som hyllade idéer som han ansåg måste leda till barbari, våld och krig. Konfrontationen var ofrånkomlig och det blev en kollision som genljudit genom ett par århundraden. I polemiken mellan Paine och Burke ställs alla den politiska filosofins stora frågor på sin spets. Är samhället frukten av ett kontrakt mellan individuella och från början likställda parter? Eller är det en av Gud given gemenskap som människan måste hantera med yttersta varsamhet? Är samhället i första hand en gemenskap, ett organiskt kollektiv, där individerna är en konstruerad illusion? Eller är det en värld av individer där gemenskapen är konstruerad och avtalad, en gemenskap som individerna kan och har rätt att förändra genom demokratiska beslut? Kan den samhälleliga gemenskapen underkastas, förändras och förbättras genom demokratins individuellt baserade valprocedur? Eller är demokratin med dess individualism bara ett sätt att sönderslita den av Gud instiftade gemenskapen? Kring dessa frågor tillspetsades kampen mellan upplysningens individuella rationalism och den frambrytande romantikens känsloladdade, antiindividualistiska credo.

Dessa båda giganter inom den politiska filosofins tankevärld kom att dominera sin tids idédebatt; de har fortsatt att eka genom seklerna och de kan höras ännu i dagens politiska debatt. Idag hörs de emellertid oftast i urvattnad och förvanskad form. I förvridna sloganer producerade i de politiska partiernas ytliga propaganda eller i moderna mediers förtunnade referat. Därför är det en njutning att för en gångs skull få göra bekantskap med dessa båda tankevärldar i en gedigen och oförfalskad version. Claus Bryld har gjort en stor och värdefull insats när han hämtat upp både Edmund Burke och Thomas Paine ur arkivens källarvalv och aktualiserat deras tankefigurer i en ursprunglig och genuin form.

Mest lästa just nu

1) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

2) Den största tomheten av Joel Halldorf

3) Den blinda fläcken av Henrik Nilsson

4) Konservatism behövs av Josefin Holmström

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Utan skygglappar av Svante Nordin

2) Aktiv i Gröndal av Bengt Ohlsson

3) Manssamhället av Ulrika Carlsson

4) Var är nyfikenheten? av Henrik Höjer

5) Friheten står på spel av Erik Helmerson

NR 5 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...