VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Besatt av sitt förflutna

Av Rana Mitter

Kina kontrollerar sin historia i politiska syften. Synen på andra världskriget visar på komplexiteten i utformningen av dess nationalism.

En vålnad hemsöker Kina: dess förflutnas vålnad. Så gott som allt som skrivs om Kina i dessa dagar handlar enbart om dess framtid. Artificiell intelligens, statlig övervakning och Sidenvägen (Belt and Road Initiative, BRI) är alla centrala inslag i Kinas syn på sig självt idag och i det narrativ det projicerar över resten av världen. Samtidigt blir Kina alltmer besatt av sitt förflutna, i både kortare och längre perspektiv. Xi Jinping har talat om riskerna med ”historisk nihilism”, ett uttryck som täcker många möjligheter men som framför allt rör historietolkning där det härskande kinesiska kommunistpartiets (CCP) anseende besudlas. I viss mening är det en komplimang till historikerna att en stat betraktar deras arbete som tillräckligt viktigt för att fördömas. Men varför skulle partiledaren vara så angelägen att se till att historikerna rättar sig efter partilinjerna? Och vad är det för linjer som gäller?

Xi:s förkastande av historisk heterodoxi är inget nytt för en kinesisk härskare. Redan på Handynastins tid (206 f Kr–220 e Kr) sade hovhistorikern Sima Qian sanningen till sin kejsare om hur en viss härförare skötte sina plikter. Han kastrerades för besväret. Ändå blev han grundare av dynastisk kinesisk historia där officiella redogörelser skaver mot krönikörens önskan att ge en mer sammansatt bild. I Folkrepublikens värld av ett helt annat slag används historien likaså i politiska syften men är samtidigt en balansakt. Huvuddelen av de historiska verk som ges ut i Kina idag är inte rätt och slätt den propaganda som dominerade den akademiska historieskrivningen under 1960-talets kulturrevolution. Något som kanske förvånar dem som tror att landets akademiska forskning är påtvingad ortodoxi och ingenting annat. Däremot finns det gott om utrymme för staten att fastställa parametrarna för vad som får sägas och även att begränsa tillgång till källor som kan leda till alltför djärva tolkningar av det förflutna. Kinas historiker har i sin tur måst lära sig att hantera ålagda restriktioner.

Var ser vi då interagerandet mellan dåtid och nutid i Kinas presentation av sig självt idag? Ett exempel är den växande kulten av Zheng He, amiralen under Mingdynastin som gjorde åtskilliga färder på 1400-talet som gick längre än någon annan statsstödd kinesisk expedition någonsin hade vågat sig på, till destinationer i Sydöstasien, Ceylon och till och med Östafrika. Zheng Hes minne får nu nytt liv som ett led i arbetet på att finna historiska föregångare till dagens BRI. Liksom Zheng He drog fram över haven och spred en välvillig form av kinesiskt inflytande ger BRI inflytande och tillväxt åt dagens Folkrepubliken Kina, lyder resonemanget. Framförallt understryker samtida kinesiska källor att Zheng He färdades i fredliga syften, i likhet med dagens Kina.

Som historikerna påpekar färdades Zheng He inte i fredliga syften, åtminstone inte enbart. Hans strövtåg på senmedeltiden var inget storskaligt försök att invadera och erövra, i samma stil som den brittiska strategin i opiumkrigen ett halvt årtusende senare. Däremot var det fråga om prestige lika mycket som om handel, och han ägnade en stor del av tiden på Ceylon åt att förmå öns monarki att erkänna Kinas överhöghet, och han tog till eld och svärd mot dem när de vägrade att ge efter. Man går kanske för långt om man ser en parallell i de olyckliga händelserna 2018 då dagens Sri Lanka inte kunde betala skulden för den nya hamn som byggdes med BRI-pengar utan fick finna sig i att överlåta kontrollen till Kina på 99 år. Zheng Hes fall visar ändå att Kinas selektivitet i historiska lärdomar inte tål en återkommande verklighet; äkta historiska figurers handlingar är komplexa och följer inte förenklade riktlinjer som politiker lägger fram.

Den minst uppmärksammade men kanske mäktigaste tolkningen i dagens kinesiska politik är den vittgående revideringen för politiska syften av andra världskrigets förlopp i Kina, något som sker även på andra håll. En av de otrevligare aspekterna av Storbritanniens diskurs kring brexit är alla metaforer färgade av andra världskriget och hänvisningar till det av människor som inte skulle känna igen ett riktigt krig om de så fick en Wooltonpaj i ansiktet (en krigstidsanrättning som bäst beskrivs som bukfylla). Kinesernas tilltagande fixering vid krigsåren är ändå märklig eftersom de till skillnad från européerna började tala om kriget ganska sent, på 1980-talet, inte i de omedelbara efterdyningarna. Och ungefär som brittiska politikers bruk av krigsmetaforer idag pekar kinesernas sätt att tala om kriget bakåt till en tid av äkta existentiell kris. De gör det i syfte att råda bot på sprickor och klyftor som finns kvar i samhället.

Kinas lidanden under andra världskriget var fruktansvärda. Japanernas tilltagande intrång ledde till krigsutbrottet mellan Kina och Japan i juli 1937, och konflikten skulle inte upphöra förrän anfallen med atombomber satte punkt för kriget i Asien 1945. Under dessa åtta år miste lågt räknat 10 miljoner kineser livet, minst 80 miljoner måste fly från sina hem och den långsamma men reella moderniseringen slogs i bitar. Medan Mao satt vid makten (1949–76) förekom nästan ingen diskussion om detta i själva Kina. Grundorsaken var enkel: Chiang Kai-sheks nationalistregering (Kuomintang eller Guomindang) hade stått för huvuddelen av stridshandlingarna mot Japan, och efter att den regeringen besegrats och fördrivits till Taiwan i slutet av inbördeskriget 1949 hade Maos regering inget incitament att låta sina besegrade fiender få heder för sina insatser i fält.

Denna situation började förändras vid mitten av 1980-talet. Mao var död, Kina öppnades mot väst och det fanns också ett intresse för att visa en mjukare attityd till Taiwanregimen i hopp om en återförening. En öppning mot nationalistregimen i Taiwan slog an en ny och revisionistisk ton i Kinas analys av andra världskriget där Kuomintangregeringens insatser nu erkändes. Denna historierevisionism har fortsatt de senaste trettio åren, men inte alla konsekvenser har varit förutsebara eller okomplicerade.

Först och främst har den kinesiska staten använt sin nya syn på krigshistorien till att klart motivera sin egen omtolkning av internationella relationer. Makthavarna oroas starkt av att den ”regelbaserade ordning” som infördes 1945 är hotad, särskilt efter president Trumps tillträde. Kina har varit mycket noga med att framhålla att denna ordning ska bevaras; i Davos 2017 höll Xi Jinping ett anförande av markant globalistisk karaktär.

”Den regelbaserade ordningen efter 1945” har blivit en kliché, men ändå är omvärderingen av 1945 numera ett viktigt led i Kinas geopolitiska positionering. Trumans utrikesminister Dean Achesons förklarade att han varit ”närvarande vid skapandet” av den ordningen, och med dessa ord i minnet går Kina in för att betona sin egen roll som en allierad makt efter kriget och påpekar att kineserna också var närvarande vid den skapelseakten. Kairokonferensen 1943, där USA, Storbritannien och Kina diskuterade hur en asiatisk ordning skulle byggas upp efter kriget, fick stort utrymme i Kinas medier vid Folkrepublikens 70-årsfirande 2013 eftersom den enligt kinesisk uppfattning ger underlag i internationell rätt för suveränitet över de omtvistade Diaoyu/Senkaku-öarna i Östkinesiska havet. Det officiella museet i Peking som är ägnat åt krigsåren ger sedan några år en framträdande plats åt den kinesiska delegationen vid FN:s grundande 1946. På ett annat kontroversiellt geopolitiskt område, suveräniteten i Sydkinesiska havet, hänvisar dagens kinesiska beslutsfattare till anspråk som framställdes med hänvisning till internationell rätt 1946–47, efter Japans nederlag.

Alla dessa argument har en sak gemensam, utöver att de vilar på kunskap om den hittills (även för de flesta kineser) dunkla historien om 1940-talets sista år i Kina. De är beroende av en speciell typ av historisk fingerfärdighet, nämligen kommunistpartiets premiss att de ligger i direkt kontinuerlig linje med Chiang Kai-sheks nationalistregim som de besegrade i ett inbördeskrig. Detta har försvårat arbetet på att avfatta ett tydligt narrativ. Ibland sträcker man sig till att erkänna nationalisternas bidrag till segern i kriget mot Japan. Vid andra tillfällen förnekar man dem. I juni 2019 kastades programmet om vid Shanghais internationella filmfestival när den film som skulle öppna festivalen, Guan Hus De åttahundra, på kort varsel drogs tillbaka och sedan förbjöds i hela landet. Filmen var ett enormt projekt och handlade om ett hjältemodigt och självuppoffrande kinesiskt regemente som tar skydd i ett magasin under slaget om Shanghai 1937 och likviderar många japaner innan de själva stupar. Filmen hade fått tillstånd av myndigheterna och väntades bli en dundersuccé. Men några månader innan den skulle gå upp på biograferna förhandsvisades den för Red Culture Association, som arbetar för att vidmakthålla kommunistpartiets kulturella dagordning. Den utfärdade en glödande bannlysning på grund av dess fördelaktiga framställning av nationalisterna. En scen där en soldat håller den blå flaggan med en vit stjärna mot bröstet väckte extra stark irritation. Kort därpå drogs filmen tillbaka helt. Detta var ingen dissidentprodukt utan en storfilm med en budget på 80 miljoner dollar som godkänts på högsta nivå. Ambivalensen som omger krigstiden och dess tolkning är uppenbarligen fortfarande mycket stark.

Denna ambivalens har också lett till ett annat, inofficiellt fenomen där kineserna använder det förflutna för att tolka nuet. För många från delar av Kina som Chongqing i sydväst har det begränsade men reella utrymmet för att omtolka krigstidens historia lett till möjligheten att återupptäcka personliga livsöden som har legat gömda. Ett exempel är att de som evakuerades på båtar uppför floden under den japanska invasionen 1937–38 länge pressades att inte berätta offentligt vad de varit utsatta för, eftersom deras familjer inte hade flytt till de kommunistiska delarna av Kina utan till de nationalistiska. Minnet av japanernas upprepade terrorbombningar mellan 1938 och 1943 högtidlighölls inte heller. Först på 2000-talet kunde dokumentärserier och böcker skrivas som skildrade dessa händelser, mer än ett halvsekel i efterhand. En av Kinas mest kända mediestjärnor, Cui Yongyuan, gjorde internetsuccé med intervjuer med nationalistveteraner vilkas krigsminnen aldrig tidigare hade offentliggjorts. Tack vare Cuis program fick veteranerna också statlig pension, som de hade förvägrats tidigare. Att nya fönster mot krigstiden öppnades ledde till att vanliga medborgare kunde göra denna historia till sin. Staten kunde inte egenmäktigt diktera hur den skulle användas.

Denna lokala identitet är viktig i Kina idag, och centralregeringen vill inte gärna släppa loss vad den betraktar som den lokala och regionala identitetens demoner. Sommaren 2019 har ju karakteriserats av upprepade sammanstötningar mellan demonstranter och polis i Hongkong, en anomali bland kinesiska städer i sin autonoma status men som visar tydliga tecken på en mycket stark och växande lokal identitet trots (eller på grund av) Pekings krav på hela tiden allt strängare kontroll. Centralregeringens grepp om Chongqing är mycket hårdare, men ändå har staden två gånger de senaste tio åren varit en gynnsam grogrund för en ledare som gapade över för mycket. År 2012 greps Chongqings partichef Bo Xilai och dömdes för korruption. Nu är det klarlagt att han hade ägnat de föregående åren åt att utveckla staden till en fristående bas för ett kuppförsök. En av flera taktiker som han hade tillämpat för att bygga upp en känsla av stark lokalidentitet var att uppmuntra invånarna att gräva fram och hylla sitt prekommunistiska förflutna under andra världskriget. Bara fyra år senare avlägsnade Xi Jinping helt oväntat Chongqings nye partichef Sun Zhengcai från makten. Återigen måste det ha berott på att han verkade alltför ivrig att skaffa sig en egen ambitiös politisk ställning.

Chongqings invånare vet ändå att stadens krigstidshistoria ligger till grund för dess identitet idag. Utan de åtta åren som tillfällig huvudstad vore staden en stor metropol men inte mycket mer. Inte alla krigstidens efterskalv var välkomna. Ett iögonfallande fenomen under 1960-talets kulturrevolution var nivån av våld i Chongqing, anmärkningsvärt hög även jämfört med vad som försiggick i resten av Kina under de tumultartade åren. Tonåringar kapade stridsvagnar och körde omkring dem på gatorna och sköt mot varandra och andra lättillgängliga mål. Det är oklart varför just denna stad (och det närbelägna Chengdu) i Sichuanprovinsen skakades så svårt av våld, men det bör påpekas att en mycket hög andel av de lokala tonåringarna 1966–67 sannolikt var barn till före detta nationalistiska tjänstemän och soldater. Chongqing (och Sichuan) hade varit nationalistiska fästen, och när kommunistpartiet tog över 1949 var den föregående regimens tjänare rimligen dess första måltavlor.

Det krävs inte mycket fantasi för att dra slutsatsen att de ivrigaste ungdomarna som antog inbjudan när Mao utfärdade sin order om att det är ”rätt att göra uppror” var de som ständigt hade fått höra i femton år att de själva och deras familjer var värdelösa, trots det oerhörda lidande staden hade fått utstå under bombningarna på 1930- och 1940-talen. I intervjuer jag gjorde med en framträdande Chongqingbo frågade jag rent ut om han hade hört sina föräldrar tala om åren år av terrorbombningar. ”Självklart”, svarade han. Föräldrar och äldre generationer berättade om bombanfall, livsmedelsbrist och sjukdomar i krigstidens huvudstad. Men det skedde strikt inom hemmets väggar. Inget fick sägas offentligt eftersom allt sådant kolliderade med kommunistpartiets retorik att enbart kommunisterna hade varit aktiva på något sätt i kriget mot Japan. När fönstret för diskussion om kriget väl hade öppnats på 1980-talet var Chongqing en av de första platser som än en gång gjorde den historien till sin. Men det skedde lika mycket för att ge ortsborna möjlighet att sörja förlorade liv och en sönderslagen stad som för att rätta in sig inom de historiska gränser som centralregeringen hade dragit.

Kinas återupptäckt av sin krigstidshistoria är ett exempel på komplexiteten i utformningen av dess nationalism. Det är ofta den grövsta och mest främlingsfientliga sidan av denna nationalism som visas för omvärlden, som (naturligtvis) reagerar negativt. När den revisionistiska historien används, som i fallet Zheng He, för att ge en överförenklad och rentav sötsliskig bild av Kinas internationella relationer kan man med rätta understryka att sådan ”historia” i själva verket är propaganda.

Men det finns en subtilare sida. Det är på sin plats att påpeka att brexitmetaforer baserade på andra världskriget är opassande i alla bemärkelser: vilket samtal som helst med någon som överlevde blitzen klargör omedelbart detta. Idén om kriget som en period av kollektiva, nationsbyggande insatser när suveräniteten stod på spel är dock inte svår att förstå, och inte heller saknar den värdighet. Även Kina hyser sådana känslor. Dagens Kina liknar inte alls sin föregångare under kriget. Det är konsumtionsinriktat, stabilt och fredligt, om än auktoritärt och djupt antiliberalt. Det minns ändå en tid, inte avlägsen, då dess suveränitet var hotad och världen inte kom till undsättning förrän i ett sent skede. Kinas minnen av andra världskriget är romantiserade och partiska, men det berövar dem inte deras autenticitet. Nationer byggs inte enbart på ekonomi, teknologi eller internationella relationer utan också på myter och sägner. Kinas önskan att ta kontroll över sin historia kan sägas vara en skev komplimang till historikerna. På ett sätt som är sällsynt i väst säger den att det de gör och säger faktiskt kan vara viktigt.

Rana Mitter är professor i modern kinesisk politik och historia vid Oxforduniversitetet.

Översättning: Margareta Eklöf

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

2) Uppror i det lilla av Catta Neuding

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Hemsökt av historien av Peter Ricketts

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...