VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Lär av Aten

Av Erica Benner

Hur ska demokratin stärkas och hoten mot dess överlevnad bemästras? Det är hög tid att konsultera de gamla grekerna.

För en tid sedan knappade jag in orden ”Democracy Crisis” på Amazon Search, och då störtade en lavin av nya och kommande böcker över skärmen: Democracy in Crisis, The CrisisofDemocracy, Democracy in Crisis?,ConstitutionalDemocracy in Crisis. Och det ovanpå böcker som redan stod på skrivbordshyllan, många också från 2018–19: HowDemocracies End, HowDemocraciesDie, The People Vs Democracy, AgainstDemocracy.

Förlagsbranschen är alltså enig: demokrati, dess styrande ideal och speciella utformningar, är antingen i kris eller ligger på dödsbädden. Opinionsundersökningar överallt avslöjar en väldig nedgång i det allmänna förtroendet för demokratin som styrelseskick. Författarna till alla dessa nya böcker och långa artiklar i stora tidningar frågar nästan dagligen: Vad kan vi göra? Kan demokratin räddas?

Jag ämnar lägga fram något kontraintuitivt: det är i verk av författare verksamma i Aten för nästan 2 500 år sedan, i slutet av 400-talet och början av 300-talet f Kr, som man får lära sig mest om problemen i dagens demokratier. Det låter kanske osannolikt med tanke på att antika och moderna demokratier skiljer sig helt i struktur och skala. Deras var små efter våra mått, med cirka 40 000 manliga medborgare av en befolkning på ungefär 140 000. Röstförfarandet var direkt och vem som helst hade rätt att ta till orda i församlingen (ekklesia). Dagens demokratier är enorma och drivs mestadels av representanter och byråkrater som har glesa kontakter med väljarna. Och det finns ännu större skillnader i de alltmer globaliserade ekonomiska, internationella och tekniska förhållanden som våra demokratier verkar i. De senaste tio–tolv åren har utvecklingen i internetteknologi och sociala medier revolutionerat instrumenten för politisk kommunikation så att det är svårare än någonsin att tillämpa gamla analyser eller botemedel mot den moderna demokratins sjukdomar.

Jag säger inte att vi ska gå tillbaka till det gamla Aten och leta efter empiriska modeller för demokrati, än mindre efter enkla recept på hur vi ska utforma institutioner som passar oss bäst. De erbjuder ändå något lika välbehövligt som idéer för hur vi ska organisera om valsystem och partistrukturer eller hantera nya sociala medier. Det stora spörsmål som författarna i Aten – dramatiker, filosofer, historiker – ställde till sina landsmän när deras stad råkade i kris och inbördeskrig lydde: Hur kom vi därhän? Detta är en historisk och filosofisk fråga, inte en direkt praktisk. Men den måste ligga till grund för alla goda praktiska idéer om hur demokratierna ska bli starkare.

En av de viktigaste lärdomar som de grekiska författarna gång på gång inskärper i oss är att vi måste noga fundera över de förhållanden vi lever i, på gott och ont, och försöka göra något åt dem, om aldrig så lite. Gudarna eller vårt förflutna eller vår djuriska natur stjälper kanske alla våra bemödanden. Det som längre fram kom att kallas ”fri vilja” kan mycket väl vara självbedrägeri och ingenting annat. Men så länge vi inte kan vara absolut säkra ingår det i själva vår mänsklighet att fortsätta att försöka göra lite skillnad, även om vi tänker i de mest fatalistiska banor.

Vad kan då praktiskt taget maktlösa medborgare göra? De kan börja med att kasta en självkritisk blick på sin historia, inte bara sitt lands i stort utan också sina egna privata beslut (eller o-beslut) som kan ha bidragit till deras demokratis svårigheter. Medborgarna kan också noga studera de idéer, övertygelser och attityder som låg bakom deras beslut. Det handlar dels om vad som numera kallas ideologier – officiella eller kollektivt delade världsåskådningar – dels om privata tänkesätt och fördomar. Grekiska skådespel, Platons filosofiska dialoger och andra verk från antiken ställer den besvärande frågan till medborgarna: Är era politiska ideal och motiv verkligen så ädla – eller realistiska – som ni vill tro att de är?

Ingen författare, forntida eller nutida, klargör bättre hur demokratisk självrannsakan går till än den atenske historikern Thukydides. Han deltog aktivt i sin stads politiska och militära kraftmätningar och fick umgälla det personligen – han landsförvisades för sin roll i ett avgörande slag där atenarna besegrades av spartanerna och deras allierade i peloponnesiska kriget. Han började skriva detta krigs historia i samma stund som det bröt ut, berättar han själv, eftersom han redan då var säker på att det skulle bli långt mer förödande än de flesta atenare trodde. En tidig levnadstecknare säger att han betalade både atenare och spartaner för upplysningar så att han kunde skriva objektivt. Han kallade sitt verk ”en ägodel för alla tider”, och långt efter hans död vände sig de djupa tänkarna mycket riktigt till honom för att få hjälp att förstå vad som hände i deras länder så snart inbördes konflikter bröt ut i stor skala, i den romerska republiken eller under det engelska inbördeskriget. Han skrev i första hand för atenarna och andra greker i sin egen tid, men han visste också att vissa orsaker till demokratisk sjukdom är gemensamma för alla tider och platser därför att människans psyke och mänskliga mönster för samarbete och konflikt alltid är desamma, vilka nya tekniker vi än konstruerar eller vilka institutioner vi än inrättar för att hålla styr på våra rebelliska mänsklig-djuriska jag.

Något av det som Thukydides förklarar på det mest lysande sätt, utan att docera eller polemisera subjektivt, är att både sjukdomsorsaker i demokratier och deras symtom ofta upptäcks först när allt redan har gått riktigt galet. De flesta ser i efterhand vad som slog fel, men när det händer sker förfallsprocessen i mycket små steg som ter sig harmlösa: en lag tolkas inte riktigt efter sin andemening, en politiker slipper undan straff för en förseelse, och snart vänjer sig allmänheten vid alltsammans. Tvivelaktiga beteenden normaliseras: bara ”realpolitik” som vanligt.

Thukydides styrka ligger i att blottlägga hur denna nästan osynliga normalisering av korruption sker i ett medium som är så vanligt förekommande i tillvaron och så komplext till sin natur att vi har svårt att få syn på alla små sätt som det har att locka oss på villovägar, trots att de flesta av oss vet att det sker. Detta medium är talet eller språket. All politik vilar på det talade ordet, demokrati mer brett och genomgående än aristokrati och monarki. Där finns inte bara formella råd och rådslag som i monarkier eller patriciernas strikt avgränsade församlingar. Där finns också mycket ofta församlingar där hög och låg debatterar de viktigaste frågorna, och torget (agora) eller dess motsvarigheter i cybervärlden där medborgare grälar och utgjuter sig. Thukydides historia dramatiserar de faror som kommer av demokratiers beroende av talets undanglidande, svårkontrollerade makt.

Långa, sinnrika tal för hans krigsberättelse framåt och benar ut argumenten som övertalade atenarna och andra greker att inleda och dra ut på vad som blev ett ohyggligt kostsamt krig. Läsaren ser hur talarna gör subtila, nästan omärkliga små förskjutningar i ordens innebörd tills de plötsligt, innan någon har märkt det, betyder något helt annat och förhindrar all konstruktiv kommunikation. Till att börja med har alla greker samma uppfattning om vad ordet ”rättvisa”, dike, betyder, ungefär ”det som är rätt för alla från allmän synpunkt”. Men medan kriget går vidare får ”rättvisa” olika betydelser för atenarna: ”det som är rätt för oss” och till sist ”fördel for den starkaste” när situationen skärps. Dessa förskjutningar slår ut all känsla för koineeller det allmänna bästa och privatiserar språket, så att det inte längre fungerar som ett instrument för att läka det som har trasats sönder. Och när språket sviker polariserar inbördeskrig mellan ord hela städer, stridande fraktioner blir alltmer oförsonliga och till slut övergår allt i fysiskt våld, som Thukydides såg i många grekiska städer:

Ordens accepterade värde förändrades godtyckligt. Dumdristighet räknades som tapper partilojalitet. Klokt övervägande kallades feghet, rimlig moderation svaghet. Febril impulsivitet lovordades som manlighet. Den hetlevrade vann alltid tilltro, hans motståndare blev misstänkt. … Öppenhet ansågs vara ”okunnig godmodighet”, list och bedrägeri togs för höjden av intelligens. (Thukydides 3.81–2)

Numera är det vanligt att internet och grupporienterade medier intensifierar demokratiska ”språkkrig” på olika sätt, inte minst genom att skapa ”bubblor” där likasinnade slipper exponera sig för andra synpunkter. Metoderna skiljer sig åt, men som Thukydides säger om sin egen tids ”språkkrig”: ”Många förfärliga ting inträffade [på hans tid] som återkommer så länge den mänskliga naturen är densamma.” Den enkla psyko-politiska dynamik som fräter sönder det hövliga talet är densamma nu som då, och Thukydides hjälper oss att förstå hur den fungerar.

Idag talas det mycket om behovet av att ”utbilda” medborgare så att de lättare genomskådar vilseledande retorik och publikfriande ledare. Att läsa Thukydides är en utmärkt övning i att lyssna skeptiskt till politiskt prat, särskilt den sort som förmår okritiska medborgare att fatta dödsbringande beslut. Det kan ha varit ett hans främsta syften med sitt verk. Men han visar tydligt att den utbildning medborgare behöver inte bara är inriktad på att studera finurliga retoriska trick och mönster för demokratiskt förfall. Den okunnighet som mest försvagar en demokrati kan inte korrigeras med utbildning i logik eller statsvetenskap, eller genom att man studerar det förflutna som vore det ett främmande land. Demokratisk utbildning måste stimulera medborgarna själva till kritisk självrannsakan. De måste med andra ord nagelfara sina egna demokratihotande attityder och dispositioner. De får mycket svårt att vidgå några av dem.

Thukydides är fenomenal på att spräcka allehanda myter och hans historia tar diskret död på en av demokratins favoritillusioner, att dess medborgare är egalitära till själva sin natur. Vi ser klart att jämlikheten i den atenska demokratin parasiterade på kompakta ojämlikheter– slavar och kvinnor var uteslutna och fick hålla ställningarna medan männen drog ut i krig. Men Thukydides resonemang gäller även när alla vuxna har rösträtt. Roten till det moraliska fördärvet var nämligen ett mycket mänskligt begär att känna sig överlägsen andra, åtminstone begäret efter kratos (makt över någon) eller efter allt överskuggande storhet (megalos) av mer patologisk karaktär.

De som törstar efter överlägsenhet av något slag är lätta offer för demagoger som lovar att göra de svaga mäktiga och de mäktiga ännu mäktigare. I sin komedi Riddarna iscensätter Thukydides samtida Aristofanes en tävling mellan en brokig skara demagoger (med namn som påminner om atenska politikers) om medborgarnas uppskattning. En av dem säger till Demos, som representerar medborgarkollektivet: ”Du vet att jag skulle göra vad som helst för att vara dig till lags. Jag har torterat folk och spelat de smutsigaste spel för att du ska bli rik!” En annan tar fram ett orakel som förutsäger att Demos snart kommer att härska över världen och manar fram en frestande bild där han avkunnar domar medan han halvligger på sin tron och tuggar kanapéer i Persiens huvudstad Ekbatana. I slutet av pjäsen förvandlar vinnaren Demos till en vacker ung man och tar honom tillbaka till de skimrande dagar då atenarna gick i ett rus efter segern i kriget mot Persien.

I den riktiga världen klargör Thukydides hur lätt det var för en viss man att väcka krigslust hos atenare av alla samhällsklasser genom att lova dem en lättvunnen seger över fienden och därmed utvidga stadens välde tills det blev större och mäktigare än någon annan grekisk polis någonsin varit. Den lysande, aristokratiske vältalaren Perikles, som dominerade folket som om han varit dess monark – vilket Thukydides påpekar – hetsar atenarna till krig när han överdriver fiendens svagheter och målar ut Atens makt i alldeles för starka färger. Några år in i kriget och efter många tunga förluster håller Perikles ett begravningstal, där han öser ännu mer extravaganta lovord över Aten och påstår att staden är ”en skola för hela världen” och att atenarna respekterar lagen och älskar frihet mer än andra folk. Han framställer dessa attityder som tecken på överlägsenhet som rättfärdigar stadens imperialistiska politik. I Thukydides skildring är Perikles en bländande talare som ändå låter återhållsam – till att börja med. Jämfört med de uppviglande folktribuner som kom efter honom blir patriciern Perikles elegant, inte vulgär. Han förtalar inte fienden öppet. Atenarna får ändå en idealiserad bild av sin egen väldiga överlägsenhet på alla områden, och Perikles antyder att denna storhet på något sätt ger dem rätt att härska över andra greker och garanterar slutseger i kriget.

Utan att säga det rent ut visar Thukydides med detta porträtt att det talade ordet kan förgifta demokratier på ett sätt som kanske har undgått somliga av hans läsare: skränande, splittrande demagogi är sällan grundorsaken till förgiftningen. I de flesta fall frodas demagoger först när mindre yviga politiker har inlett den försåtliga processen att inge medborgarna en orealistisk men smickrande känsla av sin egen storhet. På det sättet lockas de att eftersträva en imperialistisk eller militär eller ekonomisk dominans som egentligen överstiger deras kapacitet. Men varken Thukydides eller Aristofanes avbildar medborgarna som förslagna ledares oskyldiga offer. Demagogi är dubbelriktad. Ledarna försöker slå sina konkurrenter genom att spela på medborgarnas ömma punkter och hemliga drömmar, men det är varje medborgares plikt att vara medveten om dessa ömma punkter och hemliga drömmar och se till att ingen kan spela på dem.

I Thukydides historia spårar läsaren de snabbt ökande konsekvenserna av självbedrägeri och arrogans i de tre tal han tillskriver Perikles och som alla hölls under peloponnesiska krigets två första år. Efter att ha uppmanat atenarna att kasta sig ut i krig för att utvidga sitt imperium – dock inte alltför tydligt eller aggressivt, underströk Perikles i början – växer svårigheterna för den store ledaren. Hans åtgärder har skapat sanitära olägenheter i staden, en pestepidemi slår hårt och han får skulden för de många tusen dödsfallen i Aten. I det sista tal Thukydides låter honom hålla vill han till varje pris stärka sin popularitet och bekänner rakt på sak en pinsam sanning, en som hans retorik dittills har dolt undan folkets egalitära ögon. I början av kriget ville atenarna inte medge att deras allians av grekiska stater i realiteten hade blivit ett hatat imperium. De ville se sig själva som ”hegemoner” och ingenting annat, som ledde en de villigas koalition för allas lika stora vinning. Atenarna var stolta jämlikhetssträvare, åtminstone i kontakterna med fria män. Perikles befäste denna självbild och talade vackert om sina frihetsälskande landsmän i begravningstalet. Inom kort smyger sig dock en annan ton in. Trots all sin påstådda kärlek till jämlikhet och frihet säger han nu att atenarna ska utöva sitt välde över andra greker ”som ett tyranni”. Nu när denna smutsiga hemlighet är blottad uppmanar han atenarna att göra sig kvitt sina skrupler och slåss mot sina fiender ”i en anda av förakt”.

Det gör de också. Och till sist förlorar de därför att, som Thukydides visar, människor brukar förlora som ”föraktfullt utgår från” att de förtjänar att vinna på grund av sin överlägsna makt eller visdom. I sin självsäkerhet blir de ”överrumplade” och ”går under i stora skaror”. De underskattar motståndarnas intelligens och stridsvilja, och motståndarna kämpar desto hårdare när de behandlas föraktfullt. Denna grundsats i Thukydides så kallade ”realistiska” politiska psykologi glömmer vi egalitära moderna människor lätt bort. En av de viktigaste lärdomarna i hans historiska verk är en varning till medborgare och läsare alltid och överallt, en varning för illusionen att demokratier och demokratiskt sinnade människor är immuna mot de självdestruktiva frestelserna till överambitiös megaloseller storhet, inomlands och utomlands, mot landsmän eller utlänningar.

Demokratins grundförutsättning är att statsledningen genom att ge varje medborgare en lika stor andel av makten utesluter möjligheten att en person eller ett parti eller en samhällsklass dominerar permanent. Därmed undviker man ständiga, dödsbringande maktstrider. Men en sund demokratisk självbild – en som hjälper medlemmarna att realistiskt begrunda de val som ledarna lägger framför dem – behöver mindre självsmicker och mer ärlighet i synen på vår egen kapacitet för det arroganta, självbedragande och opportunistiska tal som fräter sönder det demokratiska livet.

Erica Benner är författare och forskare samt fil dr i politisk filosofi.

Översättning: Margareta Eklöf

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

3) Vi var här först! av Nathan Shachar

4) Den omoraliska vanmakten av PJ Anders Linder

5) I allians mot förtrycket av Jojje Olsson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...