VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

En monark i litteraturvärlden

Av Henrik Nilsson

Om José Saramago hade fått politisk makt kunde det ha slutat illa. Men hans romaner revolterar mot alla ideologiska förenklingar.

Det brukar sägas att de flesta av oss minns var vi befann oss när vi nåddes av vissa avgörande nyheter – till exempel ett statsministermord, ett terrorattentat eller en naturkatastrof. På ett personligt plan kanske det förhåller sig på ett liknande sätt med vissa skönlitterära upptäckter. Minnet av de flesta läsningar går inte att fixera någonstans i det förflutna, men det finns också böcker så betydelsefulla att de för alltid förknippas med platserna där vi en gång läste dem.

Något sådant inträffade första gången jag läste en roman av den portugisiske författaren José Saramago. Vid något tillfälle i mitten av 1990-talet befann jag mig i en tyst lägenhet i Malmö, där själva tidens gång tycktes ha bromsat in tillsammans med mina andetag när jag koncentrerat försökte ta mig igenom de första delarna av Baltasar och Blimunda (1982, på svenska 1988). Den torra och omständliga stilen gjorde att jag flera gånger funderade på att sluta läsa. Men en bit in i romanen hände något oväntat.

Platsen är det tidiga 1700-talets Lissabon. Folk strömmar till det centrala Rossiotorget för att beskåda en av inkvisitionens autodaféer. Staden har gått man ur huse för att se kättarna förtäras av lågorna på bålet. Då börjar två gestalter i folksamlingen att tala med varandra – den enhänte soldaten Baltasar Mateus och den unga Blimunda, som äger en övernaturlig förmåga att se människors inre. Det är upptakten till en av de märkvärdigaste kärlekshistorierna i den portugisiska litteraturhistorien, tecknad till fonden av de mänskliga umbärandena under bygget av det väldiga franciskanklostret i Mafra.

Detta första möte med Saramago är en av mina mest motstridiga läsupplevelser någonsin. Det är därtill en av de få gånger jag fällt tårar under läsningen av en roman. De långdragna, närmast pratiga detaljskildringarna tillsammans med den snusförnuftiga ironin borde egentligen vara stilistiskt hopplösa – men i kombination med den rörande och fantasifulla historien resulterar dessa drag tvärtom i en sällsam närvaro och poetisk lyster. På Lissabons utsiktsplatser har jag flera gånger kommit på mig själv med att spana över takåsarna efter den flygmaskin som huvudpersonerna konstruerade i romanen.

Memorial do Convento – som romanen heter i portugisiskt original – blev Saramagos definitiva genombrott på såväl hemmaplan som internationellt. Här återfinns en rad av de motiv som kännetecknar hans romankonst i stort – medkänslan med människor på samhällets botten, den skarpa blicken för sociala orättvisor, religionskritiken och problematiseringen av den offentliga historieskrivningen.

Vägen till de litterära framgångarna var emellertid lång och krokig. Saramago föddes 1922 i den portugiska byn Azinhaga i en fattig lantarbetarfamilj, som senare under uppväxten flyttade till Lissabon. Han hade en rad olika yrken tidigt i livet, bland annat som verkstadsmekaniker. Den autodidakta bakgrunden kan föra tankarna till vissa av de svenska proletärförfattarna; exempelvis lade den unge Saramago grunden till sin bildning på ett offentligt bibliotek i Lissabon. Så småningom lyckades han få in en fot i såväl förlagsbranschen som tidningsvärlden. Under dessa år var han också ytterst aktiv som skönlitterär översättare; från franska översatte han bland annat Lev Tolstojs Anna Karenina och Pär Lagerkvists Sibyllan. Parallellt publicerade han också några egna böcker som inte väckte någon större uppmärksamhet. Det ändrades dock i och med den till svenska ännu inte översatta Levantado do chão (”Lyft från marken”, 1980), en roman som skildrar böndernas liv i Alentejoregionen och som knyter an till den på sin tid inflytelserika neorealismen, men som språkligt sett samtidigt överskrider den. Det är också i denna roman som Saramago utvecklar sitt säregna sätt att skriva dialog och använda skiljetecken.

José Saramago hade alltså hunnit fylla femtioåtta när hans författarskap tog fart på allvar. Under de följande åren tillkom några av hans främsta verk – jämte Baltasar och Blimunda de båda andra historiska romanerna Året då Ricardo Reis dog (1984, på svenska 1999) och Historien om Lissabons belägring (1989, på svenska 1991). När Saramago tilldelades Nobelpriset i litteratur 1998 hade han inlett en mer ojämn fas av sitt författarskap med romaner som inte var förankrade i tid och rum på samma sätt som tidigare. Viktigast under denna fas var enligt min mening den lysande och infernaliska Blindheten (1995, på svenska 1997), men perioden innefattade också betydligt svagare romaner som Alla namnen, Grottan och Klarsynen, samtliga skrivna under åren kring millennieskiftet.

När nyheten om Saramagos Nobelpris spreds över världen befann jag mig själv i Lissabon. Betraktad från en svensk kulturell horisont kunde uppståndelsen te sig svårbegriplig. Dagstidningen A Capital – där författaren medverkade under en period – lät till och med trycka upp en extraupplaga på eftermiddagen den dagen. Det var förvisso första gången som en författare från det portugisiska språkområdet – som innefattar mer än 250 miljoner talare – tilldelades priset. Men för att förstå den portugisiska euforin och stoltheten under de där oktoberdagarna för drygt tjugo år sedan, måste man också beakta att landet fortfarande höll på att ta sig ur sin långvariga, skugglika tillvaro under 1900-talet, när man erhöll detta internationella erkännande av den egna kulturens universella giltighet. Till detta kom förmodligen det portugisiska samhällets – och kulturlivets – upptagenhet vid formaliteter, titlar och högtidliga ritualer. En upptagenhet som Saramagos egen personlighet i allra högsta grad speglade; trots att han var kommunist gick det inte att ta miste på hans fröjd över den personliga upphöjelsen. Baksidan var att Saramago efter Nobelpriset blev en sorts oantastlig monark inom den portugisiska litteraturvärlden, vilket försvårade en nyanserad bedömning av hans senare verk.

En vårdag tidigare i år, då ljuset var så klart att Lissabon just verkade ha stigit upp ur Tejofloden och de sista dropparna precis dunstat bort från gatorna och husväggarna, styrde jag stegen till Fundação José Saramago, som är inhyst i det restaurerade 1500-talshuset Casa dos Bicos. Det är en värdig och logisk plats för en stiftelse tillägnad en av de stora Lissabonskildrarna, som omfattade rikliga tidsperspektiv i sitt verk – för på entréplanet finns arkeologiska utgrävningar där fragment av den gamla romerska skyddsmuren kan beskådas. Utanför byggnaden har Saramago – som gick bort 2010 – fått sin sista viloplats under ett olivträd.

I utställningssalarna finns dokument och fotografier som påminner om Saramagos roll som stridbar intellektuell med världen som sin arena – på ett av dem blickar han ut över en folkmassa på det stora torget i Mexico City i samband med zapatisternas marsch, på ett annat framträder han tillsammans med Fidel Castro i Havanna. Men också de litterära bedrifterna är högst närvarande. På en skärm spelas akademiledamoten Kjell Espmarks tal vid prisceremonin på repeat, på en annan vägg har en mängd utgåvor av Saramagos böcker på olika språk samlats.

Under mitt besök noterade jag emellertid att bokhandeln på Fundação José Saramago inte sålde den omtalade nya biografin om författaren, som är den första av sitt slag i Portugal. Den fick jag istället inhandla på den anrika bokhandeln Bertrand i stadsdelen Chiado. Joaquim Vieiras drygt 700 sidor långa José Saramago. Rota de vida (Livros Horizonte) skiljer sig också från de talrika intervjuböcker och hyllningsskrifter som tidigare har publicerats i Portugal. Först nu verkar tiden vara mogen för en mer komplex och nyanserad bild av denna centralgestalt i landets moderna litteraturhistoria.

Den kronologiskt uppbyggda biografin innefattar allt från Saramagos talrika kärlekshistorier till det litteraturkritiska mottagandet av hans olika böcker i Portugal och ingående redogörelser för hans politiska engagemang. De detaljerade skildringarna av familjens kringflyttande liv under Saramagos tidiga år i Lissabon är förvisso intressanta, men man kan med fördel istället läsa Nobelpristagarens egen memoarbok Små minnen (2006, på svenska 2010), som rymmer skarpa och finstämda bilder från denna tid. Desto mer brännande blir skildringen av den turbulenta perioden efter nejlikerevolutionen 1974. Militärkuppen den 25 april har ofta lyfts fram som ett exempel på en fredlig revolution, men det är en sanning med modifikation. Sällan i modern tid har en så långvarig auktoritär regim avlägsnats med så relativt enkla medel – men tiden som följde skulle bli desto mer komplicerad.

Under nästan två års tid slets landet mellan olika politiska fraktioner med en sådan kraft att ett inbördeskrig ibland tycktes nära förestående. Högerns klumpiga kuppförsök i mars 1975 gjorde att de hårdföra vänsterkrafternas inflytande stärktes genom premiärminister Vasco Gonçalves, och omfattande nationaliseringar av bland annat bankväsende och försäkringsbolag genomdrevs. De socialistiska vindarna svepte också över massmedierna. I april samma år utnämndes den sedan länge övertygade kommunisten Saramago till biträdande chefredaktör för den viktiga dagstidningen Diário de Notícias. Dagen efter deklarerade tidningen på förstasidan att man skulle ”tjäna som ett instrument för skapandet av socialismen”.

Till skillnad från en annan Nobelpristagare i litteratur som också hade sina sympatier till vänster, colombianen Gabriel García Márquez, hade Saramago egentligen ingen större erfarenhet av nyhetsjournalistiskt arbete och höll sig på ett tryggt avstånd från själva redaktionen, vars medarbetare ofta var negativt inställda till honom. Genom sina osignerade ledare drev han dock tidningen långt ut på den ideologiska vänsterkanten. Det var vid denna tid som Saramago skulle komma att ställas inför det Joaquim Vieira kallar ”sitt livs mest komplexa utmaning”.

En dag 1975 under det som fått den politiska benämningen VerãoQuente (”Heta sommaren”) steg några journalister in på Saramagos kontor och överlämnade ett protestbrev mot den militanta utvecklingen på tidningen. På grund av antalet personer som skrev under kom texten att kallas ”De trettios dokument”. Vid det laget hade Saramagos hårdföra linje blivit kontroversiell till och med inom delar av det portugisiska kommunistpartiet PCP. Hans position på tidningen började få tydliga drag av politisk kommissarie. Saramago vägrade att gå med på journalisternas krav på att publicera brevet. Istället avlägsnades tjugotvå av dem från sina poster under ett stormöte. Vieira redogör grundligt och minutiöst för händelsen genom vittnesmål och dokument, och det mesta tyder på att utrensningen hade kunnat undvikas om Saramago agerat på ett annat sätt i detta skarpa läge och istället värnat åsiktspluralismen på tidningen. Protestbrevet trycktes på annat håll, händelsen fick stor uppmärksamhet och ledningen för Diário de Notícias kritiserades hårt också inom vissa delar av vänstern. I november samma år genomförde extremvänstern ett kuppförsök, vars misslyckande innebar slutet på den osäkra postrevolutionära perioden. Den måttfulla socialdemokratin under Mário Soares ledarskap hade gått segrande ur den ideologiska dragkampen – och Portugal inledde en stabilare period då landet moderniserades och de demokratiska institutionerna stärktes.

José Saramago – som stod på förlorarnas sida – avskedades genast från sin post på Diário de Notícias och berövades från en dag till en annan såväl inkomst som politisk bas. Under resten av sitt liv skulle han dock hålla fast vid sin politiska övertygelse. När jag träffade honom några år efter millennieskiftet kunde jag inte låta bli att fråga om han inte såg något problem med att fortfarande kalla sig själv för kommunist. Förmodligen inspirerades mitt infall av den debatt om ordet som vid den tiden pågick i Sverige, med anledning av att Lars Ohly ännu betecknade sig själv som kommunist när han tillträdde som partiledare för Vänsterpartiet. Jag minns hur Saramagos ansikte genast mörknade och blicken hårdnade. ”Jag finner det löjligt att vara rädd för ett ord”, svarade han torrt. Från någon som byggt ett stort författarskap oundvikligen baserat på ordens nyanser och valörer, tedde detta sig som ett smått förbluffande uttalande. Men det var som om en annan Saramago än den jag lärt känna genom romanerna blev synlig i det ögonblicket – den rättrogne dogmatikern.

Med tanke på hans oförsonliga hållning mot politiska meningsmotståndare under de glödheta åren i mitten av 1970-talet, kan hans egen upprördhet i samband med kontroversen som utbröt i samband med Evangeliet enligt Jesus Kristus (1991, på svenska 1993) te sig en aning hycklande. I denna roman blommar författarens återkommande kritik mot den katolska kyrkan ut med full kraft, vilket väckte ont blod hos vissa konservativa kretsar i hans hemland. När en kulturpolitiker lade in sitt veto mot romanens nominering till ett europeiskt litteraturpris lämnade Saramago i protest definitivt Portugal för att bosätta sig på Lanzarote tillsammans med sin spanska fru. Många menar dock att de egentliga skälen till flytten kan ha varit mer personliga och karriärmässiga.

Vad hade hänt om Saramagos läger gått vinnande ur de ideologiska konflikterna när det begav sig? Det vill man helst inte tänka på – varken för Portugals eller Saramagos egen del. Men hans författarskap inbjuder onekligen till den sortens kontrafaktiska reflektioner. Han var verkligen en mästare på att kasta om historiska förutsättningar och ändra på verklighetens premisser i sina romaner, vilket kunde få läsaren att se världen ur nya och oväntade perspektiv. Oavsett om det handlade om en åldrad korrekturläsare som på eget bevåg lägger in ordet ”inte” i en historiebok – som i Historien om Lissabons belägring – eller om de oöverskådliga konsekvenserna av att invånarna i ett odefinierat land plötsligt har blivit odödliga, som i romanen Dödens nycker (2005, på svenska 2008).

Efter att ha förlorat sin post på tidningen kastade Saramago sig genast ut i en osäker tillvaro som fri skribent och översättare. Under tiden som följde översatte han en lång rad socialistiska fackböcker från Östeuropa. Viktigare för eftervärlden var dock att han samtidigt – berövad möjligheterna till politiskt inflytande – på allvar gav sig i kast med det skönlitterära skrivandet. Här skulle han med tiden uppvisa en helt annan känsla för nyanser än han gjorde som politisk aktivist.

Visst är klassperspektivet och kritiken mot överheten konstant närvarande också i Saramagos fiktion. Men med en viktig skillnad; den reduceras här aldrig till enbart kyliga analyser utan rymmer också existentiella dimensioner. Framförallt tillåts de enskilda individerna ta plats i hans föreställningsvärld, genom minnesvärda och komplexa romangestalter. När dessa gestalter i vissa sublima ögonblick går varandra till mötes, ofta under svåra samhälleliga omständigheter, uppfinns den mänskliga gemenskap som är den verkliga triumfen i Saramagos romanvärld – kärleken mellan två människor i den stora historiens skugga. Det kan handla om den dubbelt fiktive Ricardo Reis och hotellstäderskan Lídia i Året då Ricardo Reis dog. Eller om den ensamme korrekturläsaren Raimundo Silva och hans förlagschef Maria i Historien om Lissabons belägring. Eller om Baltasar och Blimunda, som tillsammans väljer den mänskliga solidariteten framför den gudomligt motiverade intoleransen.

När vi vänder tillbaka till sådana möten tror jag att det kommer stå klart att José Saramago hör till de mest lyckade valen av Nobelpristagare i litteratur under det sena 1900-talet. Till svenska läsares glädje bidrar dessutom att han förärades två förstklassiga översättare – Marianne Eyre och Hans Berggren. Bakom priserna och de internationella framgångarna skymtar dock en helt annan sorts seger. Saramagos romaner revolterar mot de förenklingar som han själv gjorde sig skyldig till på andra områden. De svingar sig högt och befriande över den roll han kanske skulle ha spelat, om de historiska vindarna hade blåst i en annan riktning. Det gör egentligen bara den konstnärliga bedriften större och innerligare.

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...