VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Månromantiken som försvann

Av Josefin Holmström

Diktare har länge fantiserat om månen. Men när människan till slut kom dit minskade intresset.

För femtio år sedan, den 20 juli 1969, hoppade Neil Armstrong ner på månens yta och uttalade de väl inövade orden som skulle bli historiska: ”ett litet steg för människan, ett stort steg för mänskligheten”. Och det var verkligen ett stort steg. Apollo 11var science fiction i realtid på knastrig svartvit tv, men nu, fem decennier senare, tycks vår gråa satellit ganska bortglömd. Beenthere, donethat. Ingen har företagit sig en bemannad expedition till månen sedan december 1972, då amerikanerna lämnade stenöknen. Visionärerna med Elon Musk i spetsen siktar istället på Mars, som ligger mycket längre bort och kanske har eller har haft vatten, och överhuvudtaget verkar vara en mer mystisk plats. En månresa klarar man av på åtta dagar eller så; en Marsresa skulle ta månader och förmodligen bara gå att göra i ena riktningen. Stor heroismpotential, med andra ord.

I en artikel i New York Times från 1989, det vill säga vid tidpunkten för 20-års-jubileet, skrev författaren Thomas Mallon att det märkligaste med månlandningen är hur oomskriven den är, hur oomsjungen. Poeter, tänkare och vetenskapsmän hade fantiserat om att åka till månen sedan antiken, men när målet väl var uppnått gick luften liksom ur dem. Ron Howards storfilm Apollo13 (1995) skildrar det dalande intresset för månfärder – redan 1970 hade tv-publiken börjat tröttna, och Apollo 13 blev spännande för dem först när en syretank i servicemodulen exploderade och det helt plötsligt verkade som om NASA skulle få tre döda astronauter på sitt samvete.

Vår historia med månen är som ett förhållande där den ena parten bara är uppmärksam så länge objektet för hans trånande är ointresserad och kysk. När han väl får henne ledsnar han snabbt. Mycket riktigt har månen ibland kopplats samman med kyliga kvinnor. I slutet av 1500-talet skrev den engelske poeten sir Walter Raleigh en (oavslutad) elegi över drottning Elisabet I, The Ocean, to Cynthia – Cynthia är ett av namnen på gudinnan Artemis, som förknippas både med månen och med jakt. Elisabet blir ett slags vildsint oskuld, ärbar men steril – precis som månen.

Att månen inte längre är ett självklart science fiction-ämne betyder inte att det inte finns en betydande månlitteratur, för det gör det ju förstås. Den som är skriven kring och efter månlandningen är mest intressant, eftersom den illustrerar vad man skulle kunna kalla för månens betydelseförskjutning, från framtidsdröm till ett objekt bland andra. Något som är slående är hur ofta månen får bli koloni, ibland straffkoloni och ibland bara otacksam boplats med fuskgravitation. Månbefolkningen är bitter, som i John M Fords märkliga utvecklingsroman GrowingUpWeightless(1993), berättelsen om en pojke som växer upp på månen. Där blandas sedvanligt ungdomsmissnöje med misstänksamhet mot den jord man ganska nyligen har gjort sig självständig ifrån.

En annan science fiction-författare som troget har återvänt till månen genom hela sin karriär är Robert A Heinlein. Hans Nebula Award-belönade klassiker The Moon is a HarshMistressgavs ut redan 1966, tre år före månlandningen, men den får ändå anses vara en del av månlandningslitteraturen. Hos Heinlein är månen (med det latinska namnet Luna) straffkoloni i tredje generationen, och ett gäng libertarianska revolutionärer gör uppror mot jordmakten med hjälp av en superdator som har blivit självmedveten. Det anmärkningsvärda är hur relativt oviktig själva månen är för berättelsen, som egentligen lika gärna hade kunnat utspelas på Venus. Det viktiga är inte platsen, utan Lunainvånarnas status som kolonister, som de andra. Och månen är tacksam som symbol för sådant främlingskap. Den är liksom nummer två bakom solen: en trogen satellit, en stenbumling som visserligen är vacker men som inte kan lysa själv utan bara reflektera någon annans ljus. Vi kan se den från jorden, men inte enkelt nå den.

Månen som straffkoloni pekar också mot den mänskliga upptäckarlustens ofrånkomliga baksida: det som först väckte förundran och nyfikenhet blir till sist vardag, och politiska och/eller ekonomiska intressen är oupplösligt förenade med impulsen att utforska universum för att förstå mer om världen och oss själva. Apolloprojektet var åtminstone delvis motiverat av den amerikanska kapplöpningen med Sovjet, men väckte även ont blod för att det ansågs vara en onödig lyx. Thomas Mallon skriver om hur Vietnamkriget, 60-talsupploppen och den amerikanska fattigdomen upprörde politiska aktivister som menade att rymdresor var omoraliska så länge det fortfarande fanns hungrande barn på jorden. Och det kan man ju tycka, även om jag nog också tycker att man borde kunna både mätta barn och utforska månkratrar.

Men nog finns det något lite obehagligt över månen. När jag fyllde 21 fick jag ett teleskop och tittade pliktskyldigt på månen två eller tre gånger, men måste sluta eftersom jag varje gång greps av fasa. Den gråa, kraterpunkterade ytan var så steril, och belyst förblindade den mig nästan där jag satt i höstnatten. Ja: det fanns något outsägligt ensamt över månen. Man kunde förstås också säga: lugnt. Maretranquillitatis. Men det är ett lugn som liksom inte är menat för människor.

Något av månens onaturliga, liksom drogade stillhet kan man hitta på Pink Floyds album Dark Sideof the Moon (1973), som kanske egentligen inte har så värst mycket med månen att göra, men däremot med ensamhet och mental ohälsa. Och ensamhet har alltid förknippats med månen.

Innan hon reste i ingenjör Andrées fotspår i Arktis skrev Bea Uusma en bok om Michael Collins, Astronauten som inte fick landa (1999). När Buzz Aldrin och Neil Armstrong hoppade jämfota i måndammet låg Collins i ensam omloppsbana runt månen, i radioskugga. Han kallades för ”den ensammaste människan sedan Adam”, och som Maria Küchen skriver tolkades Collins färd som ”en övergivenhetens och åsidosättandets urscen”. Küchen utkom nyligen med Rymdens alfabet (Natur och Kultur), ett slags nördig biografi över människans företag i kosmos. Hon tycks vara en av de få som verkligen har lyckats uppamma någon entusiasm inför 50-årsjubileet. Från andra håll hördes trötta suckar om att Apolloprojektet var för vitt och manligt, eller att ingen längre hade 60-talets framtidstro och optimism; att vi nu bara stod inför klimatkriser och död.

Efter månromantiken och månfärdsoptimismen känns förfrämligandet som den enda framkomliga vägen. Månen måste bli udda igen. En som har försökt skildra det är poeten Malte Persson. Om hans diktsamling Apolloprojektet (2002) skrev Svenska Dagbladets recensent Fredrik Hertzberg så här: ”Du kommer inte att känna igen dig, för den här poesin laborerar inte med igenkänning: det handlar om att upptäcka nytt, tidigare oidentifierade reflektioner, affekter, emotioner.” Persson skriver i iskalla fragment om människans ensamhet inte bara i rymden utan också på jorden; han ”lämnar Spielberg-dimensionen” och månens varma Hollywoodfilter. Om månlitteraturen ska ha någon framtid behöver vi utveckla precis det förhållningssättet till vår närmaste granne – vi måste låta den få bli poetisk symbol igen, projiceringsyta för drömmar, rädslor, förhoppningar och förundran.

Mest lästa just nu

1) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

2) Inte den virriga typen av Ann-Sofie Dahl

3) Må snön fortsätta falla av Josefin Holmström

4) En nation uppstår av Henrik Meinander

5) Fascismens gröna våg av Linda Jerneck

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Polsk polarisering av Adam Cwejman

2) Användbar som vänsterspöke av Katrine Marçal

3) Den största tomheten av Joel Halldorf

4) Pendeln har svängt av Wilhelm Behrman

5) Plågad av kval och förebråelser av Sven-Johan Spånberg

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...