VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Dags för tråkig skolastik

Av Anders Bergman

Dagens debattörer har en del att lära av de medeltida skolastikerna.

Den senaste tiden har flera debattörer efterlyst ett mer sansat och sakligt offentligt samtal i Sverige. Det gäller till exempel Erik Ullenhag (L), Paulo Silva (MP) och Mattias Keresztesi (M), liksom flera av de skribenter som medverkade i Axess nummer 5, där temat var frånvaron i svenskt idé- och kulturliv.

Inte har väl ett modernt samhälle så mycket att lära av den oförfinade medeltiden, kan man tänka. Men den som läser Josef Piepers Thomas av Aquino.Tolv föreläsningar (1958, övers. Alf Ahlberg, nyligen återutgiven på Veritas förlag i utvidgad utgåva) finner ett oväntat intressant historiskt perspektiv i dess skildring av det debattklimat som rådde från slutet av 1100-talet och åtminstone halvtannat århundrade framåt. Det skolastiska tidevarvets debattörer fick lära sig att sakfrågan var allt. Debattörerna betydde inget, tom retorik och publikfriande ironi var enbart värt förakt. Man fick börja med en ordentlig definition (x är en y, till skillnad från z, och är ensam om att kunna q) för att sedan ange argument inte bara för sin tes utan också mot den. Låt vara att argumenten stöddes främst med Bibelhänvisningar, men sannolikt har även modernare tider haft motsvarande auktoriteter till stöd för sina argument.

Målet var att gemensamt nå sanningen – för på den tiden trodde man med orubblig tillförsikt på en sådan. För Thomas egen del var det inte fråga om att ena parten hade rätt och den andra fel, utan att allt innehöll delar av sanningen och skulle integreras. En sådan övertygelse låg bakom hans halsbrytande projekt att förena Aristoteles och kristendom. Att ta motparten på allvar och låta var och en tala färdigt var därför inte något som gjordes av artighet utan av nödvändighet.

Problemet tycks ha varit att sådana texter och disputationer blev tråkiga. Ibland arrangerades visserligen disputationer över lättsammare ämnen, som var populära folknöjen. Men att ta sig igenom Thomas 631 frågor i Summa theologiae eller försöka förstå den dunkle skolastikern Johannes Duns Scotus ännu mer djupborrande precisionsförsök kunde bli för mycket. (Trots att Thomas frågor var högst relevanta; de handlande bland annat om huruvida teologin är nödvändig, om den är en vetenskap och betydelsefullare än andra etcetera.) Det var skolastikerna själva som underminerade den etablerade diskussionsformen – moderniseringsfalangen menade att verkligheten inte kan nås med språket, att det var bättre att gå direkt till saken och inte bry sig om termerna.

Slutligen framträdde en yttre fiende, renässanshumanisterna, med ett nytt debattvapen: invektiven. Därmed gjorde de, inspirerade av bland andra Cicero och Sallustius, skön konst av förtalsgenren. I den spirande individualismens kölvatten blev ethos viktigare än logos i debattsammanhang. Målet var att desavouera inte bara en åsikt utan minst lika mycket den person som framförde den. Retoriska krusiduller, personliga påhopp och ett framhävande av det egna jagets föredömlighet togs fram ur giftskåpet för att börja injiceras.

Till en läkare (vilka på den tiden var ökända för att ställa diagnoser utifrån patienters avföring) skriver humanismens fader Francesco Petrarca: ”Din hudfärg, stank och smak liknar det du befattar dig med: skit.” Sådana uttalanden bildade skola. Humanisten Poggio Bracciolini besriver sin trätobroder Lorenzo Valla som kättare, tjuv, förfalskare, ynkrygg, suput och sexualdåre. En annan humanist, protofeministen Laura Cereta, kallar två manliga vedersakare för ”obildade dårar” och ”små stroppar”, som ”babblar idiotiskt nonsens” och inte är värda bättre än ”ett kok stryk”. Exemplen kan mångfaldigas.

De som kallar Francesco Petrarca den första moderna människan har som synes viss grund för påståendet. Det låter förstås befängt att förespråka lite mer tråkig skolastik och lite mindre polemisk renässanshumanism i svenskt debattklimat. Men utifrån detta perspektiv kan det åtminstone vara värt att begrunda det allvar och den respekt som medeltidens skolastiker visade för de slingriga vägar som tanke och ord vandrar. Ibland är nämligen filosofers sätt att tänka mer lärorika än slutsatserna de kom fram till.

Mest lästa just nu

1) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

2) Inte den virriga typen av Ann-Sofie Dahl

3) Må snön fortsätta falla av Josefin Holmström

4) En nation uppstår av Henrik Meinander

5) Fascismens gröna våg av Linda Jerneck

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Nyckeln till Roms storhet av Martina Björk

2) Hotet mot villabebyggelsen av Lars Anders Johansson

3) Var är alla? av Bengt EY Svensson

4) Blandkulturer och grannfejder av Karin Henriksson

5) Det risiga ruset av Erik W Larsson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...