VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Aldrig mötas de två

Av Håkan Lindgren

Den 13 år gamla filmen De andras liv har hamnat mitt i ett tyskt kulturbråk. I sin senaste bok Gegenlauschangriff påstår författaren och dramatikern Christoph Hein att filmen är en förvanskad version av hans eget liv.

Kapitlet där Hein angriper filmens regissör Florian Henckel von Donnersmarck publicerades som en förhandstitt i SüddeutscheZeitung (24/1 -19). Artikeln gav upphov till en debatt som rörde vid något mycket större än filmen: 30 år efter murens fall är relationen mellan öst- och västtyskar fortfarande ganska sårig. De olösta konflikterna mellan öst och väst är också ämnet för Heins bok, som har fått undertiteln ”anekdoter från det senaste tysk-tyska kriget”.

Så här gick det till, enligt Hein. 2002 förmedlade skådespelarvännen Ulrich Mühe (som sedan spelade Stasiofficeren i filmen) kontakt med Donnersmarck, som ville veta allt om hur det var att vara författare i Östtyskland. Hein, som under DDR-tiden var en av landets mest uppburna skriftställare, hyllad även i väst, berättade om sina erfarenheter och bjöds fyra år senare till premiären. Han blev förvånad över att se sitt eget namn slås upp stort i förtexterna, och gillade inte vad han såg.

Filmen ”skildrar inte 1980-talet i DDR”, den är ”en skräckhistoria som utspelar sig i ett fantasiland, jämförbart med Tolkiens Midgård”, skriver Hein. Han är övertygad om att filmens huvudperson, dramatikern Georg Dreyman, är ett porträtt av honom själv, men anser att Donnersmarck har kokat ihop en förljugen melodram. Hein bad omedelbart att hans namn skulle strykas från förtexterna.

Historieförfalskningen i De andras liv blir nästa generations sanning, skriver Hein. 1987 fördömde han censuren i ett timslångt tal på en östtysk författarkongress; talet publicerades i Västtyskland av Die Zeit utan att Hein utsattes för några repressalier. En litteraturprofessor berättade för Hein att hans unga studenter vägrade tro att man kunde skriva något sådant utan att kastas i fängelse. De visste minsann hur hemskt det var i DDR, för det hade de sett på film – i De andras liv.

Att Hein var välkänd i väst kan dock ha bidragit till att skydda honom. Blev han fängslad skulle det ha väckt uppmärksamhet utomlands. Eller med hans egna ord: ”DDR:s kulturpolitik bestämdes av några personer i SED:s centralkommitté och av den västtyska tidningen FAZ.”

Just i Frankfurter AllgemeineZeitung hade Andreas Platthaus dock en rad invändningar (29/1 -19). Mühe kände inte Donnersmarck innan han fick manuset till filmen; därför stämmer inte Heins kronologi. Några förtexter med Heins namn har filmen aldrig haft – och i eftertexterna nämns han fortfarande. Lika tungt som sådana faktafel väger, enligt min mening, påpekandet att Hein har glömt allt han borde veta om skillnaden mellan fiktion och verklighet. Han gör sig dummare än han är i sina egna böcker. Hein medgav senare att han haft fel på flera punkter i Gegenlauschangriff (Die Zeit 27/3 -19). Donnersmarck har, så vitt jag kan se, inte uttalat sig.

Bakom allt detta ligger frågan hur tyskarna ska handskas med DDR:s historia. Vem slätar över förtrycket, vem överdriver terrorn – och vem är så likgiltig för östtyskarna som om de aldrig hade existerat? Hein är känslig för små tecken på nedlåtenhet från västtyskt håll; hans känslighet blir ett instrument som gör att outtalade motsättningar kommer upp till ytan. Om 15 år har de båda tyska halvorna varit återförenade lika länge som de har varit separerade, men om man ska tro Hein har de långt kvar innan de har vuxit ihop.

En vän till honom frågade nyligen två litterära kvinnor – en bokhandlare och en ledare för en läsecirkel – om de ibland också läste östtyska författare. ”De båda damerna tittade överraskat och irriterat på varandra, skakade sedan knappt märkbart på huvudet, och den ena svarade: ’Nej, sådant där intresserar oss inte.’ ”

Några västtyska författare finns det däremot inte längre. De kallas bara tyska, i motsats till de där andra, de från öst. Det är en bra anekdot, som en tyskkunnig vän genast förstör genom att påminna om framgångsrika och kritikerhyllade författare som Durs Grünbein, Eugen Ruge (”Den tid då ljuset avtar”) och Uwe Tellkamp (”Tornet”). Nog räknas väl de som riktiga tyskar?

Efter enandet hade Berlin två konstakademier, och Tyskland hade två uppsättningar av allt som hör till ett normalt land. Ansträngningen att smälta samman de dubbla institutionerna liknar Hein vid ett shotgunwedding. De båda tyska sportfiskeföreningarna grälade i 24 år innan de förenades.

Christoph Hein är rätt person att skriva en anekdotisk minnesbok av det här slaget. Han har befunnit sig i det tysk-tyska teater- och litteraturlivets centrum sedan 1980-talet. Efter återföreningen ingick han i en kommitté som skulle avgöra de östberlinska kulturinstutionernas öde. Huvudstaden Bonn hade lämnat en lista på vad som skulle bort, men tillsammans med en teaterkollega från Västberlin, Ulrich Eckhardt, lyckades Hein sätta käppar i hjulet för de okunniga planerna och rädda mycket av det som skulle stängas. Går ni på Gorkijteatern eller Friedrichstadtpalast kan ni tacka dem.

Så länge Hein skriver om förtrycket i Östtyskland nöjer han sig med att låta ironier och torra konstateranden göra jobbet, och de är lika pålitliga verktyg som alltid, men när han övergår till att berätta om Västtyskland finns det en tydlig hätskhet i hans tonfall. Gång efter gång liknar han återföreningen vid en orättvis fred där segraren lägger beslag på teatrar, industrier och universitet. Västtyskland till och med ”hänger och halshugger det redan ruttnande folkrättsliga subjekt” som utgörs av den förlorande statens kropp.

På det dokument som satte punkt för ”det senaste tysk-tyska kriget”, skriver Hein, stod det inte ”kapitulation” eller ”vapenstillestånd”, utan ”enighetsfördrag”, men ”detta fördrag dikterades – den vanliga visan sedan hundratals år – av segrarmakten, och den andra parten i fördraget hade bara rätten och plikten att skriva på”.

Här kunde man möjligen invända att en västtysk ockupation skiljer sig en aning från en sovjetisk. Men det går inte att förneka att det som hänt har fått djupgående konsekvenser. Efter återföreningen, skriver en grupp journalister i Die Zeit, har 3,6 miljoner människor – nästan var fjärde invånare – lämnat före detta Östtyskland och flyttat till den västra halvan av landet (2/5 -19). Nettoförlusten, om man räknar bort flyttlassen i motsatt riktning, är 1,2 miljoner människor. Den demografiska kris som detta har lett till kallar de ”en av de minst dokumenterade händelserna i tysk samtidshistoria”. Kanske kan känslan av att tillhöra en förlorande landsända förklara varför en karta över väljare med de största AfD-sympatierna är identisk med en DDR-karta, med Berlin som det lysande undantaget.

Att DDR:s armé sköt på de egna medborgarna kallar Hein däremot inte krig. 131 människor dödades vid Berlinmuren. En bekant till mig gjorde en del av sin militärtjänst i Östberlin. Om de upptäckte militär personal från USA, Storbritannien eller Frankrike som kröp omkring i tunnelbanetunnlarna var soldaterna beordrade att lämna dem ifred: dessa tillhörde segrarmakterna och kunde röra sig som de ville. Om de däremot fick syn på några av sina egna medborgare skulle de skjuta dem.

DDR har, åtminstone i Sverige, fått rykte om sig att vara en relativt mild och tråkig diktatur. Det var dock inte tråkigare än att barn till politiska fångar och andra opålitliga individer kunde adopteras bort och placeras i regimtrogna familjer.

De subtila och smarta protester som förekom i DDR har sin särskilda charm. Hein berättar om ekonomihistorikern Jürgen Kuczynski, som i en av sina böcker skrev att han gick upp mycket tidigt, och även gick och lade sig tidigt. Närmare bestämt kvart över åtta på kvällen. Alla som läste det förstod vad det betydde. Kuczynski tittade på tv-nyheterna från klassfienden i Västtyskland innan han släckte lampan. Västtysk tv kunde ses i hela Östtyskland, med undantag för ett par områden i radioskugga längst bort vid polska gränsen, som fick smeknamnet ”de aningslösas dal”.

Censorerna krävde ändringar i Heins roman Horns Anfang, och han försökte lura dem genom att skriva ut manuset med olika layout, så att det blev 50 sidor längre eller 20 sidor kortare, utan att han hade ändrat ett ord. Han hoppades att de skulle vara så lata att de inte orkade läsa igenom texten på nytt, men den bluffen gick de inte på.

De motståndsstrategier som även en så pass gynnad DDR-författare som Hein har behövt utveckla är verkningslösa när han möter orättvisor i det återförenade Tyskland. 2004 blir han uppmanad av Berlins kultursenator att söka tjänsten som chef för Deutsches Theater. Från dag ett blir Hein motarbetad av förvaltningen och efter en rad intriger får han nog och drar tillbaka sin ansökan. Han misstänker att felet med honom är att han är östtysk: i en tidningsintervju säger han att det är klart att de inte ville ha ”en neger” på platsen. Motgångar i Östtyskland bemöter han på ett vuxnare sätt.

Som ung protesterade Hein mot invasionen av Tjeckoslovakien, påstods sprida ”ideologiskt gift” och hindrades från att studera. Inbjudningar till läsningar utomlands kunde ibland stoppas genom att myndigheterna ljög om att han var sjuk. Trots det går det inte att komma ifrån intrycket att hans anekdoter är en relativt privilegierad persons minnen. Andra behandlades hårdare. Hans författarkollega Jurgen Fuchs misstänkte att han hade blivit bestrålad medan han satt i fängelse, så att han skulle utveckla cancer efter att han hade utvisats till Västtyskland – en sista present hemifrån. Bevisa någonting kunde han naturligtvis inte. Fuchs dog av leukemi 1999.

Min favorit bland Heins historier utspelar sig i Eisenach. Staden, som tidigare låg mitt i Tyskland, hamnar precis vid gränsen efter delningen och fylls av militär. Efter att Heins kontroversiella pjäs Cromwell haft premiär föser teaterchefen in honom i en sal där han ska få träffa stadens ”teatervänner”. Sedan stängs dörren mjukt bakom hans rygg: teaterchefen har övergett honom. Teatervännerna visar sig vara officerare – hela ledningsstaben från GrenzkommandoSüd.

Det tar en stund innan någon vågar säga något. Därefter spräcker officerarna alla förväntningar genom att berätta hur starkt berörda de har blivit. ”De hade känt igen någonting som de inte kunde uttrycka, inte kunde formulera, men som sysselsatte och sårade dem”, skriver Hein. ”De ville få ur sig någonting, berätta om en smärta som jag hade öppnat dörren till med min pjäs, och som de kunde ge röst åt för att de hade hittat orden i min text.” Bekännelser väller ur dem: deras jobb är att bevaka en meningslös gräns i en korrupt stat, all saklig kritik avfärdas som fientlig propaganda.

Om de började uppföra sig annorlunda när de var tillbaka i tjänst nästa dag får vi inte veta, men ur den här scenen kan man utvinna ett budord för författare: ”Du skall icke underskatta din publik.” Du kan möta tänkande människor där du minst anar det. Vilket slags möte hade uppstått om Hein hade resonerat som en kommersiell västförfattare och tänkt ”jag ska ge publiken vad jag inbillar mig att den vill ha”?

En publik kan inte be om något den inte har ord för. Därför kan man, om man tänker vidare i den här riktningen, också utvinna ett budord för publiken. Som läsare borde jag mycket oftare tänka ”ge mig något jag ännu inte har ord för”.

Bedömer man Gegenlauschangriff ur den synvinkeln når den inte så långt, även om Hein är en erfaren författare som berättar sina anekdoter lugnt och stadigt. En av dem ligger bakom bokens titel, som betyder ”kontra-avlyssning”. På 1970-talet hade skådespelaren Manfred Krug bjudit hem ett antal statliga funktionärer för att, tillsammans med flera ledande östtyska intellektuella, protestera mot att sångaren Wolf Biermann inte tilläts återvända efter en regimkritisk konsert i Västtyskland. I rummet bredvid hade Krug riggat upp en dold bandspelare: den här gången är det jag som spelar in er.

Mest lästa just nu

1) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

2) Inte den virriga typen av Ann-Sofie Dahl

3) Må snön fortsätta falla av Josefin Holmström

4) En nation uppstår av Henrik Meinander

5) Fascismens gröna våg av Linda Jerneck

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Användbar som vänsterspöke av Katrine Marçal

2) Nyckeln till Roms storhet av Martina Björk

3) Hotet mot villabebyggelsen av Lars Anders Johansson

4) Dags för tråkig skolastik av Anders Bergman

5) Den nya människans nya stil av Lisbeth Lindeborg

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...