VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Var är alla?

Av Bengt EY Svensson

Är vi människor unika i universum? Eller finns det varelser på andra ställen i världsalltet som kan tänka, planera och kommunicera med varandra på liknande sätt som vi? Här på jorden är vi i alla fall ensamma om den förmågan.

Vi vet idag också med säkerhet att inte heller andra planeter i vårt planetsystem kan rymma någon sådan ”utomjordisk intelligens”. Men hur är det på andra ställen i världsalltet?

Frågan har fascinerat författare och tänkare genom seklerna och är ett kärt ämne för science fiction-genren. Den italienske, fritänkande 1500-talsmunken Giordano Bruno, som helt anammade Kopernikus föreställning om solsystemet, fabulerade redan på sin tid om att det runt alla stjärnor i universum finns planeter som är hem för intelligenta varelser. I litet blygsammare skala skrev H G Wells (Världarnas krig) kring förra sekelskiftet om ”marsmänniskor” som i kampen om livsrum ville invadera jorden, en historia som för övrigt i form av ett radiodrama iscensatt av Orson Welles skrämde slag på många amerikaner när det sändes 1938.

En sorts ufo-epidemi – ”ufo” står för ”unidentified flying objects” – härjade under åren efter andra världskriget. Det kom in massor med observationer av ”flygande tefat” – eller vad det nu var för slags farkoster – vilket tolkades av många som besök av utomjordingar, ”små gröna män”. Åtminstone två helt olika argument talade emot denna tolkning, så inte särskilt många seriösa bedömare tog sådana förslag på allvar.

Det ena skälet mot utomjordingarna var ett slags sunda förnuftet-argument: om det nu var intelligenta varelser, som hade gjort sig besväret att ta sig till jorden, varför landade de då oftast på platser så långt borta från all civilisation? Varför inte vid FN-skrapan i New York, utanför Vita huset i Washington eller på Röda torget i Moskva?

Det andra argumentet var lite mera vetenskapligt grundat. Man kan nämligen, menar de som har satt sig in i frågan, hävda att de borde ha kommit till jorden för länge sedan och åtminstone lämnat spår efter sig någonstans här. Tankegången går i flera steg: att det i vår Vintergatsgalax finns flera miljarder stjärnor som liknar solen och kring vilka det borde kretsa beboeliga planeter, att chansen är stor att liv – även intelligent sådant – skall utvecklas där på liknande sätt som det har gjort på jorden, att denna process har haft gott om tid på sig för att ge upphov till högre livsformer som har kunnat åstadkomma avancerad rymdteknik, och att därför jorden för länge sedan borde ha invaderats av företrädare för dessa civilisationer.

Det var mot den bakgrunden som den italiensk-amerikanske fysikern och Nobelpristagaren Enrico Fermi – en av atomålderns förgrundsfigurer, bland annat genom sina insatser i Manhattanprojektet för att utveckla den första atombomben – vid en lunch med några likasinnade i början av 1950-talet ställde frågan ”Where is everybody?”: Om de nu är så många, varför kommer vi då inte i kontakt med dem, varför har de inte på något sätt visat sig för oss?

Det är denna ”stora tystnad” som går under namnet ”Fermis paradox”. Den har blivit än mer påträngande under de senaste decennierna. Inte minst är detta en följd av att astronomerna nu verkligen kan se planeter i omloppsbanor kring många andra stjärnor; dagsnoteringen (juli 2019) är över fyra tusen påvisade sådana exoplaneter.

Ett helt nytt flervetenskapligt forskningsområde, astrobiologi, har också vuxit fram. Det kombinerar de astronomiska undersökningarna av exoplaneter med bland annat nya rön inom livsvetenskaperna, särskilt då hur liv, om än primitivt sådant, kan klara sig här på jorden under rätt extrema förhållanden. Denna framväxande forskningsgren har alltså som syfte att förstå villkoren för liv på andra håll i världsalltet. En av dess underavdelningar är SETI (som står för just Search for Extra-Terrestrial Intelligence).

Den serbiska astrofysikern och filosofen Milan Cirkovic´ tar i sin nya bok upp hela denna SETI-problematik i dess vetenskapliga, astrobiologiska sammanhang. Förutom vid universitetet i Belgrad är Cirkovic´ också verksam vid Oxforduniversitetet. Där är han bland annat kollega med och samarbetspartner till den svenske filosofen Nick Bostrom, känd för en bredare allmänhet som en av årets Sommarpratare i Sveriges Radio.

Med stor framgång ger Cirkovic´ i sin föreliggande bok en ingående redogörelse för vad vetenskapen av idag har att säga om Fermis paradox. Boken är såväl saklig och aktuell som lättillgänglig. Trogen sin filosofiska läggning presenterar Cirkovic´ en systematisk genomgång av alla de argument som forskningen kan anföra för och emot utomjordisk intelligens.

Det finns idag, konstaterar Cirkovic´ , ingen accepterad teori värd namnet för SETI – ja, inte ens för astrobiologi som helhet. Alla dess förutsättningar kan och bör ifrågasättas. Och alla uppfattningar förekommer också. Det rör sig ju hela tiden om spekulationer, om än på vetenskaplig grund. Astrobiologi är ett ungt och omoget forskningsfält och inom ett sådant måste man tillåta spekulationer!

Inom astrobiologin får man alltså treva sig fram och hela tiden bygga på det man trots allt vet. Självfallet måste man hela tiden vara öppen för att inget av de många alternativa förslag som förs fram har klart företräde framför andra. Det är ju milt uttryckt ont om belägg för ”utomjordingar”! För att SETI ändå skall anses som vetenskap, och inte enbart som fria fantasier, är det viktigt att så tydligt som möjligt formulera de grundläggande principer som man har att utgå från. Cirkovic´s syfte med sin bok är att kritiskt presentera dessa grundläggande principer.

En av de grunder som han och alla andra utgår från är att de fundamentala naturlagarna är desamma överallt i universum, alltså att inga mirakel kan inträffa som bryter mot dessa. Självklart antar man således att samma slags atomer som vi känner här på jorden också är de som bygger upp alla planeter och stjärnor som finns i vår Vintergatsgalax.

Till de grundläggande principerna, om än med lite större osäkerhet, räknar också Cirkovic´ vad som kommit att kallas ”kopernikanism”. I korthet innebär kopernikanismen att den plats i universum som vår jord och vårt planetsystem intar, och de villkor som gäller här, är ”typiska” för hur det måste se ut på andra platser där intelligenta varelser skall kunna utvecklas. Till dessa ”typiska” villkor räknas att exoplaneten är på ”lagom” avstånd från sin stjärna, kanske också att planeten har en måne som liksom i vårt fall stabiliserar jordaxeln så att polerna håller sig på plats. Likaså är det nog nödvändigt att den har en atmosfär, kanhända också att den har ett magnetfält och att den uppvisar plattektonik (att landmassorna vilar på plattor som kan röra sig); precis vilka villkor som måste vara uppfyllda är förstås en av huvudfrågorna inom astrobiologin. Men om sådana villkor är uppfyllda innebär kopernikanismen att livet på exoplaneten bör – kanske rent av måste – ha utvecklats på ungefär samma sätt som på jorden.

Är då ”liv” detsamma överallt? Speciellt: innebär ”intelligens” samma sak överallt och alltid? Kan man till exempel tänka sig någon form av utspridd intelligens, alltså inte nödvändigtvis knutet till någon typ av koncentrerat organ som vår hjärna? Vi kommer raskt in på några av de centrala frågorna inom SETI. De saknar ännu svar men – och det är viktigt – de kan behandlas som vetenskapliga frågeställningar om än så länge synnerligen spekulativt. Avgörande för om en uppfattning är den rätta är naturligtvis till syvende och sist de belägg som experiment eller observationer ger; ofta fordras också att de backas upp av en etablerad teori.

Det bästa sättet att påvisa utomjordingar vore naturligtvis att på något sätt få kontakt med dem. Men kommunikation över de väldiga interstellära avstånden tar tid. Till exempel behöver en radiosignal mellan oss och en möjlig liknande civilisation på en exoplanet minst bortåt fem år att nå fram: Ropar du ett ”Hej på er!” till en kamrat på den planeten tar det alltså kanske tio år innan du får ett ”Hej själv!” till svar! Det gör inte så mycket när man jämför vad som kan ske över hundratusentals år – den livstid som kan behövas för en högteknologisk civilisation att utveckla interstellär kommunikation – men för oss vanliga dödliga kan det bli nog så tålamodsprövande!

Cirkovic´ tar också upp de mera sociala och kulturella betingelser som kan tänkas gälla för utomjordingar. För att de på något sätt skulle kunna ge sig tillkänna för oss är det ju till exempel nödvändigt att de undviker att förinta sig själva genom kärnvapenkrig, klimatförstörelse eller andra destruktiva handlingar.

Så kan man fortsätta att rada upp de villkor som kan vara orsaken till för varför den stora tystnaden råder och vad som fordras för att den skulle kunna brytas. I avvaktan på någon form av mera handfast belägg för SETI kan man med fördel följa Cirkovic´ i hans närmast heltäckande framställning.

Mest lästa just nu

1) Tystnadskultur av Jon Åsberg

2) Barnen byggs bort av Simon Westberg

3) Myterna om Vietnam av Gunnar Åselius

4) Lugnt, ordnat och liberalt av Mattias Svensson

5) Liberal svanesång av Malcom Kyeyune

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Bjud många fler på en underbar resa av PJ Anders Linder

2) Utstött och skyddslös mot massan av Christian Abrahamsson

3) Skådespelssamhället visar upp sig av Gunilla Kindstrand

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...