VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Blandkulturer och grannfejder

Av Karin Henriksson

Doften av vaxljus och svalkan från vitt murbruk i missionsstationerna i Kalifornien gör att man känner sig förflyttad till Gamla världen, det Spanien som conquistadorer och upptäcktsresande kom från.

I alla fall i en i radbandet av 21 kyrkor får den lidande Jesus sällskap av det mexikanska skyddshelgonet La Virgen de Guadalupe, Jungfrun av Guadalupe.

De amerikanska delstater som en gång ingick i väldet Nueva España – Kalifornien, Arizona, New Mexico, Texas samt Florida – är numera i princip tvåspråkiga och i gatu- och ortsnamn återkommer historiska figurer som Balboa, Coronado, Ponce de León, Cortés, De Soto… Men särskilt mycket mer torde invånarna inte känna till om den gemensamma historien på den nordamerikanska kontinenten. Detta trots att ämnet har aktualiseras så gott som dagligen under president Donald Trump, som stämplat grannfolket i söder som ”bad hombres”.

Den amerikanskfödda historikern och författaren Carrie Gibson, bosatt i Storbritannien, har följt upp sin exposé över det ganska okända Karibien, Empire’sCrossroads, med en mastig genomgång av det hon kallar ”hispanic North America”. Just det ordet, ”hispanic”, har undertecknad stångats en del med under nyhetsrapporteringen från USA. Det är hämtat från romarnas namn Hispania, men i dagens USA omfattar det människor som härstammar från spansktalande länder. Gibson använder begreppet konsekvent (om majoritetsbefolkningen säger hon ”anglos”) men egentligen förefaller ”latino” och ”latina” både enklare och modernare, särskilt som dagens hispanics har rötterna i Latinamerika.

Spanjorerna anlände långt före de mer berömda pilgrimerna i New England. Faktiskt ett helt sekel tidigare, när Juan Ponce de León 1513 seglade runt halvön han döpte till La Florida. Och några år senare, 1519, drog Hernando Cortés in i aztekernas imponerande megastadsbygge Tenochtitlán – dagens Mexico City. De här händelserna utgör några utgångspunkter i Gibsons encyklopediska skildring av kolonisering, krig och korruption fram till 2000-talets hätska debatt om illegal invandring och initiativet att erbjuda ungdomar som fördes in i landet som barn en möjlighet till medborgarskap.

Under ett par århundraden dominerar den dåtida stormaktskampen mellan de brittiska, franska och spanska imperierna, parallellt med striderna mot olika indianfolk som sällan välkomnade de nya herrarna. Fast i synnerhet apacherna anammade spanjorernas överlägsna transportmedel, hästen.

De utsända från hovet i Madrid hade i uppdrag att frakta hem guld, men också att sprida Guds ord. I just Kalifornien, eller dåvarande Alta California, Övre Kalifornien, inledde franciskanprästen Junípero Serra missionerandet i San Diego 1769 med uppförandet av kyrkan San Diego de Alcalá. Bland orterna som grundades på det viset återfinns San Juan Capistrano, Santa Clara, San José, Santa Barbara, San Francisco med flera.

Ett nyckelbegrepp under den epoken lyder encomienda, som innebar att de som ledde – och finansierade – riskfyllda expeditioner under stora umbäranden i öknar och berg på den nya kontinenten hade rätt att utkräva bidrag från de besegrade lokalinvånarna. Det ledde naturligtvis till uppror, däribland det väpnade Grito de Dolores, Dolores skrik, 1810 som slogs ner av militär.

Gibsons andra övergripande förklaring till att spanjorerna till sist fick ge upp – inte minst i det tropiska träsket Florida – var att man från moderlandet inte skickade ut lika mycket folk som britterna och fransmännen gjorde. År 1800 beräknades antalet invånare i Nya Spanien uppgå till 6 miljoner, varav 1,1 miljon var kreoler, ofta välbärgade, som hade fötts i kolonierna och som i sin tur närde ett förakt mot i runda tal bara 15 000 utsända guvernörer, konsuler, domare, biskopar och tjänstemän. Övriga var indianer eller svarta.

Carrie Gibson beskriver på ett överskådligt och pedagogiskt sätt hur sammanflätade Mexikos och USA:s öden är, med exempelvis kampen om att nå landvägen till Stilla havet. Hon återger Nobelpristagaren Octavio Paz klassiska citat om att länderna är ”dömda att leva jämte varandra”. I bakgrunden ingår motsättningarna om slaveriet, ifrågasättande av lojaliteten hos territorier som skulle tas in i unionen som delstater och amerikanska drömmar om att erövra (eller köpa) Kuba.

För tillfället pågår en intensiv strid om huruvida dagens historiker är alltför präglade av nutida perspektiv. Det gäller inte minst Jill Lepore och hennes val av rasdiskriminering som röd tråd i sin TheseTruths (recenserad i Axess 1/2019). Carrie Gibson hänvisar till en annan uppmärksammad historiker, Nell Irvin Painter, som i sin Historyof White People fastslår att ras är ”en idé, inte ett faktum”. Är ”hispanic” egentligen en omskrivning för icke-vit? undrar Gibson, vars belysning av ingrodda fördomar mot latinos är ett särskilt värdefullt bidrag.

Under långa perioder utmålade anglos mexikaner som ”dekadenta, gammaldags, nedtryckta, inavlade, lata och smutsiga”, plus förstås att de inte talade engelska. Lynchningar och mord var inte ovanliga, inte heller bråk om vem som ägde mark. Det brände till ordentligt när en mexikan som kallades Juan Cortina eller ”röde rövaren i Rio Grande” i mitten av 1800-talet dödade en polis som hade misshandlat en man han kände. Mueran los gringos! Död åt gringos! blev Cortinas stridsrop i attacker mot Texas Rangers, federala soldater och miliser. Han dömdes till döden men benådades.

Gibson lyfter också fram hur spanjorer, kreoler och mexikaner har blivit bortsuddade ur skildringarna av hur den mytiska ”Frontier” erövrades. Sanningen är ju den att såväl indianer som spanjorer har bott i Kalifornien långt innan anglos kom över Mississippi, Klippiga bergen och prärierna.

Skräcken för att ”bruna horder” ska ta över USA är långt ifrån ny, men den har återupplivats av Donald Trump på ett särdeles effektivt sätt. Under 1930-talsdepressionen sjönk inte bara invandringen dramatiskt, utan 400 000 eller möjligen uppemot en miljon mexikaner och mexikan-amerikaner drevs söderut. Diskrimineringen av dem som stannade kvar var så hänsynslös att den mexikanske ambassadören framförde officiella protester till utrikesdepartementet i Washington. Trots att hundratusentals mexikan-amerikaner anmälde sig som frivilliga i andra världskriget levde hatet kvar, bland annat i Los Angeles med övergrepp mot ungdomar i så kallade pachuco-gäng. Alltsammans paralleller till behandlingen av USA:s svarta, segregationens Jim Crow blev här Jaime Crow eller Juan Crow.

För att nu falla in i det vanliga kritikergnäll som författare bemöter med ”Ja, men nu var det inte den boken jag skrev”, kan man efterlysa en gallring av namn och årtal, mer utbroderingar om några enskilda människoöden samt fler utvikningar om några avgörande ögonblick. Gibson vinnlägger sig om neutralitet, men kunde kanske ha redogjort litet utförligare för upprinnelsen till det mexikansk-amerikanska kriget 1846–48. Det är inte definitivt fastlagt vem som så att säga började gränsstriden som slutade i amerikansk seger – och i mexikansk förlust av halva landmassan.

Avsnitten om det stora Texas får, som sig bör, stort utrymme med självständigheten, det mångåriga bråket om delstatsstatus och mexikanske generalen Santa Anna som återkommande figur. Politiska strömningar på Kuba och Puerto Rico skildras i detalj. Den sistnämnda ön är en amerikansk koloni alltsedan kriget mot Spanien 1898, men Trump verkar inte riktigt vilja erkänna det och puertoricanerna (som inte har rösträtt i presidentval) tvekar mellan självständighet och delstatsstatus. Gibson redovisar statistik om hur relativt litet latinos politiska inflytande är, liksom närvaron i populärkulturen även om Cinco de Mayo firas och det finns (amerikaniserade) mexikanska restauranger överallt. Gibson understryker avslutningsvis att USA är del av ”Amerika” (med vilket hon menar Nord- och Sydamerika) och att folk i detta ”Amerika” är del av USA.

Donald Trump twittertipsar ofta om böcker som framställer honom i positiv dager, vilket knappast gäller El Norte. 66 procent av 27 miljoner latinoväljare röstade på Hillary Clinton 2016 och 29 procent på Trump. Han pekar ofta på den rekordlåga arbetslösheten bland latinos, men det väger nog inte upp språkbruket – eller oginheten mot Puerto Rico efter orkanen Marias ödeläggelse. Gibson påminner för sin del ofint om att Trump lovade att Mexiko skulle betala hans gränsmur, ”till 100 procent”.

Som sagt, Carrie Gibson har gjort världen en tjänst med 560 späckade sidor amerikansk historia, dessutom en gedigen notapparat som innehåller tips om ytterligare fördjupning.

Mest lästa just nu

1) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

2) Inte den virriga typen av Ann-Sofie Dahl

3) Må snön fortsätta falla av Josefin Holmström

4) Fascismens gröna våg av Linda Jerneck

5) En nation uppstår av Henrik Meinander

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Nyckeln till Roms storhet av Martina Björk

2) Hotet mot villabebyggelsen av Lars Anders Johansson

3) Dags för tråkig skolastik av Anders Bergman

4) Var är alla? av Bengt EY Svensson

5) Det risiga ruset av Erik W Larsson

NR 6 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...