VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Sår vind, skördar storm

Av Torbjörn Elensky

Vi kommer att se fler drev och fler syndabockar framöver. Det är en grundläggande del av vår kultur numera i tider av kris och osäkerhet.

Det händer att jag tänker på Ove Rainer. Den socialdemokratiske justitieministern som i november 1983 tvingades avgå efter att Göran Skytte avslöjat att han ägnade sig åt avancerad skatteplanering. Det var i samma veva som löntagarfonderna debatterades som ivrigast. Socialdemokraterna var skattehöjarpartiet, som syftade till ökad arbetarmakt och socialisering av landets ekonomi, samtidigt som Margaret Thatcher och Ronald Reagan genomförde sina liberaliseringar och yuppieeran drog igång.

Varken högern eller vänstern kunde se med gillande på att en av de ansvariga ministrarna i Palmes regering själv ägnade sig åt exakt den typen av manövrer för att sänka sin egen skatt, som den annars gjorde allt den kunde för att sätta stopp för. Och givetvis på ett moraliserande sätt. Hyckleriet blev uppenbart. ”Min kärlek till massmedia är numera begränsad”, sammanfattade Palme sin syn på saken. Detta långt innan hat, hot och troll ansågs kunna avgöra politiska strider.

Drev är något fruktansvärt, även då man kan tycka att den som utsätts för dem på något sätt har förbrutit sig. Jakten på och fördrivandet av syndabocken blir inte behagligare av om den också verkligen äger skuld. Vid tre tillfällen har jag varit i närheten av drev. Upplevelser som lärt mig att se mina landsmän tydligare. En sorts mental vaccination mot att själv dras med i de lynchmobbar, som numera, i vår överspända tid, ständigt tycks rusa hit och dit på jakt efter byte.

Ena gången var det då DN Kultur, där jag vid den tiden skrev, publicerade en artikel om en mejlinglista, skapad av Alexander Bard, där somligas råa ton i kommentarerna togs till intäkt för att fördöma alla som fick den utmejlad till sig. Det var en märklig upplevelse, inte minst för att lusten att åtminstone bildligt talat försöka lyncha så många som möjligt på den, det vill säga se till så de miste uppdrag, stöttes ut ur gemenskapen, och så vidare, var fascinerande att uppleva från den sidan.

När de självutnämnt goda krafterna ska idka räfst och rättarting gäller det att hålla sig undan, för deras metoder är precis desamma som den onda sidans, med den lilla extra knorren att de har rätten på sin sida, vilket gör dem ostoppbara. Bland annat var det en djurrättsaktivist (!) som skrev till Bonniers och ansåg att de borde svartlista mig.

Den andra gången var då jag hade nominerats till Författarförbundets styrelse, men stoppades från inval på grund av att en före detta diplomat pekade ut mig som ledare för, eller åtminstone delaktig i, en konspiration mot honom. Det drevet var i och för sig rätt begränsat, men känslan av att inte bara bli utpekad, utan dessutom väljas bort, efter en sådan anklagelse glömmer jag inte, av ren självbevarelsedrift. När jag påpekade att han hejades på av rena nazister på nätet blev svaret i korthet att jag fick skylla mig själv som gått emot honom antar jag. Det gäller att veta sin plats.

Den tredje gången var helt nyligen, då jag skulle delta i en afton på Forum, den numera beryktade kulturklubben i källaren intill Vasaparken i Stockholm, där under decennier de flesta av de tyngsta i huvudstadens kulturliv, inklusive åtskilliga från exempelvis Dagens Nyheters kulturredaktion flockats. Den aftonen ställdes in, och någon mer kommer inte att hållas där.

Sverige är ett land där syndabockar återkommer, gång på gång i årtionde efter årtionde hittar man någon att offra för den stora gemenskapens bästa. En katalog med alltifrån Ove Rainer via Laila Freivalds till Marcus Birro och andra som varit i smöret, men raskt ostracerats för någon överträdelse, skulle bli omfattande, men antagligen också en intressant bakväg för att förstå Sveriges utveckling de senaste 40–50 åren. Politiska, sociala och andra problem ges ett symboliskt utlopp i jakten på syndabocken. Det är inte så konstigt, för Sverige är ett konsensussamhälle, det är vi överens om.

Och konsensus bygger på mobbning. Den avvikande skall stötas ut, och det räcker inte med argument, inte med ord mot ord i enskilda sakfrågor, utan den som hotar gemenskapen skall uteslutas ur den, för annars är det som att den skulle riskera att spricka upp i inre stridigheter, och det har vi inte råd med. Att vi inte har läger för samvetsfångar och att man ju inte blir arkebuserad ändå, framförs ofta som något positivt av dem som faktiskt gillar den här tendensen att gå på person istället för sak. Men det är väl en klen tröst för dem som mister uppdrag, stryks från inbjudningarna, måste byta jobb och vad allt som kan hända dem som utses till syndabockar. Att vara syndabock leder till både sociala och ekonomiska bekymmer, som antagligen i förlängningen kan bli livshotande. Det finns en gräns för hur mycket stress en människa klarar utan att hälsan börjar svikta. Fast det är kanske rätt åt den som utmanar ordningen?

Visst kan man bete sig omoraliskt utan att göra något olagligt. Det finns inte alltid någon skarp gräns mellan att förföra och förgöra.

Den som inte respekterar sin nästas integritet och samvetsfrihet, i privatliv, hemliv, samhällsliv, förtjänar att sättas på plats. Inte minst mobbare, ironiskt nog, skulle naturligtvis massan se till att stoppa istället för att utse dem till sina ledare. Särskilt den som har stora anspråk på att vara ett moraliskt föredöme löper risken att utses till syndabock om den visar sig hyckla och säger ett men gör ett annat.

På senare år kan man väl nästan dagligen läsa om moralister som skatteplanerar, anlitar svart arbetskraft, predikar renhet men beter sig som svin. De tuffaste, som Özz Nûjen, verkar klara sig vad de än gör, andra fattar vad som är på gång och smiter ut bakvägen, medan somliga står kvar i tron att principer ska bromsa mobben. Inte minst runt metoo var det fullt med utpekande av personer med verklig eller påstådd dubbelmoral. Skadeglädjen på högersidan var exempelvis stor då Fredrik Virtanen åkte dit. Om det fanns substans i anklagelserna gjorde detsamma. Substans, konsekvens, lika för lika, alla de här grundläggande rättviseprinciperna, som man lär sig redan när man som liten ska dela bullar och hälla upp saft, är helt borta idag. Det egna laget har alltid rätt, det andra alltid fel. Skilja på sak och person? Näru, det var längesen.

Att vara syndabock är inte att nödvändigtvis vara skyldig, men däremot att fylla en social funktion. Det är inte heller alltid så att syndabocken är oskyldig, som Christian Abrahamsson förklarar i sin artikel. Men det viktigaste är den sociala funktionen, som är rent symbolisk. När drevet kommit igång går det knappast att stoppa.

Hur kan en syndabock försvara sig? Det kan den inte. Att svara på anklagelserna bekräftar dem bara. Att attackera sina anklagare slår tillbaka. Att försöka förklara, nyansera och ursäkta sig är kanske allra värst av allt. Då visar man dessutom svaghet, och är det något en rasande hop hatar är det ett offer som visar sig svagt. Det leder bara till större blodtörst hos massan.

Detta är väl ett par av anledningarna till att Hanif Bali, trots intensiva försök att stöta ut honom, inte fungerar som syndabock. Dels hycklar han inte, vad du ser är vad du får. Det är grundläggande. Men därtill kommer att han inte pudlar.

Något han för övrigt har gemensamt med Horace Engdahl, som inte heller han blivit till syndabock, främst för att han inte vikt en tum – och dessutom strängt taget inte heller hycklar om sin position. Han är en prestigemedveten elitist, förnekar det inte utan poserar medvetet som det, för att ge bilden eftertryck. Den retar, precis som Balis kaxiga twittrande, men det är en position som inte riktigt går att komma åt.

Engdahl var alltså aldrig i riskzonen för att bli syndabock. Den rollen fick paret Arnault–Frostenson. Han för vad han gjort sig skyldig till, hon för att hon inte vek från hans sida. En god vän kommenterade att det är exceptionellt av henne, som hade kunnat klara sig om hon bara tagit avstånd från honom, att hon höll fast vid honom och att hon konsekvent förfäktar hans oskuld. Jag tycker det är normalt och naturligt, efter 40 år tillsammans, att vara trofast. Det talar till hennes fördel.

Katarina Frostensons bok om hur hon och hennes make gjordes till syndabockar är fascinerande läsning. Den är skriven i stundens hetta, verkar det som, full av referenser, till alltifrån Ovidius till Bataille. Hatet mot dem som, i hennes ögon, svek är ohöljt. Föraktet mot anklagarna osande bittert. Upplevelserna är inte smälta. Tacksamheten till vännerna djup.

Men det finns något otillfredsställande i den. Referenserna fördjupar inte, litteraturen är som en stålblank sköld mot omvärlden. Det finns ingen självreflektion i den, enbart anklagelser mot andra. Helt riktigt upprepar hon gång på gång att en syndabock inte kan försvara sig, det förvärrar bara saken. Och ändå gör hon det, på något förvänt sätt, men bara genom att blåneka.

Det är märkligt, att en poet som ägnat sig åt så mycket litteratur som går utanför vad gängse människor skulle anse moraliskt, som arbetat med Bataille och Koltès, som sökt mörker, sex, stiliserat våld i sin litterära gärning, i linjen från romantik, senromantik och modernism till den postmodernism som hon själv verkar i, inte klarar att se djupare. Eller åtminstone inte att formulera det, än. Tänk om hon hade valt att leva Bataille, att gå över gränserna för den medelklassiga moralen, och stått för det, utan skam eller undanflykter? Arnault hade fortfarande fällts för våldtäkt, men hon skulle ha kunnat stå kvar vid hans sida och ändå klarat sig undan att göras till syndabock.

Vi kommer att se fler drev och fler syndabockar kommer att utses framöver. Det är en så grundläggande del av vår kultur numera, som dessutom tycks bli mer framträdande i tider av kris och osäkerhet.

Eftersom osäkerheten och krisen idag inte bara är ekonomisk, social och politisk, utan rent epistemisk, den handlar om hur vi alls kan förstå oss själva, världen och varandra, hur vi överhuvudtaget (inte) kan samtala, kommer både det symboliska och det faktiska våldet att tillta. De artificiellt konstruerade värdegrunderna fungerar inte som fundament för samhället.

En dag kommer det en syndabock som vägrar att ta på sig rollen, och som klarar att återvända från öknen. Kanske kan den komma att få en ny och farligare roll sedan?

Tiden kommer att utvisa det. Säkert är åtminstone att den som sår vind skördar storm.

Torbjörn Elensky är författare och journalist.

Mest lästa just nu

1) Kulturlivets tillrättaläggare av Johan Sundeen och Roger Blomgren

2) Jag vill tacka livet av Joel Halldorf

3) Davidsharpan i Norden av Martina Björk

4) På ständig jakt efter nya offer av Peter Luthersson

5) Sår vind, skördar storm av Torbjörn Elensky

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Kulturlivets tillrättaläggare av Johan Sundeen och Roger Blomgren

2) På ständig jakt efter nya offer av Peter Luthersson

3) Davidsharpan i Norden av Martina Björk

4) Så att vi slipper att oroa oss av Susanna Birgersson

5) På spaning i brexitland av PJ Anders Linder

NR 7 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...