VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

Barnen byggs bort

Av Simon Westberg

Nybyggda bostadsområden saknar ytor för lek och rekreation. Det är en ohållbar situation som riskerar att leda till lägre barnafödande.

2010-talets symboliska stadsbyggnadsprojekt är Hagastaden som ligger vid gränsen mellan Stockholm och Solna. Projektet har kallats ”den största investeringen i Sverige någonsin” och fått symboliseras av Norra tornen – innerstadens högsta bostadshus. När projekteringen började var målet för Hagastaden att skapa en stadsdel med fokus på hälsa och där bostäder möter rekreation och kultur. Men när området nyligen utvärderades vid en stor konferens blev det tydligt att målet var långtifrån uppnått – i alla fall om man intog barnens perspektiv. Analys efter analys visade att i Hagastaden saknas de stadsplanemässiga kvaliteter som främjar barns hälsa, barns rekreation och barns egna skapande.

Det som i planunderlag kallats för förskolegårdar är i realiteten smala hårdgjorda schakt mellan höga betongkroppar. I praktiken saknas utrymme för barns lek. Planerarna har på papperet löst detta problem genom att hänvisa till den lokala parken. Men eftersom 700–800 barn förväntas gå i lokala förskolor och de alla är anvisade till samma park blir ytan per barn för liten. Den fria och livaktiga lek man i grunden eftersträvar med utevistelsen omöjliggörs. För att inte tala om de pedagogiska problemen att samtidigt försöka övervaka hundratals barn som leker i en och samma park. Den enda praktiska lösningen för förskolorna blir att ransonera barnens utevistelser.

De uppenbara bristerna i planeringen av Hagastaden borde inte förvåna någon som följt de senaste årens stadsplanering. I våra större kommuner finner man gång på gång samma prioriteringsordning som i Hagastaden – strävan efter en hög exploateringsgrad får gå före barns och familjers behov. Man ser det i de nybyggda bostadsområdena där grönytor, lekplatser och förskolegårdar är kroniskt underdimensionerade. Man ser det i kommunernas översiktsplaner där det saknas beredskap för nya barnvänliga villaområden. Och man ser det i kommunernas aktiva strävan efter att förtäta och på så sätt bygga bort barnvänliga kvaliteter i befintliga bostadsområden.

Detta högexploateringsparadigm har också satt tydliga spår i statistiken. De senaste trettio åren så har småhusens andel av de nybyggda bostäderna fallit från 42 procent till 26 procent. Som en följd har andelen samboende föräldrar i småhus fallit med 10 procentenheter och andelen ensamstående föräldrar i småhus har mer än halverats. Nya förskolegårdar stora nog att motsvara Boverkets rekommendationer är numera sällsynta. I snabbt växande Uppsala är det till exempel bara en enda av de arton förskolor som byggts de senaste åren som klarar de kraven. Samtidigt minskar både mängden grönyta och nyanlagda parkers storlek i våra större städer. Fram till 2030 förväntas till exempel andelen grönyta per invånare falla med närmare 30 procent i Stockholm.

Detta skifte i prioriteringar och i hur vi bygger våra städer är en följd av att stadsplaneringen de senaste decennierna kommit att kretsa alltmer kring två idéer förenade i ett ideal. Den första idén är att den mest eftersträvansvärda formen av bostadsmiljö präglas av porlande folkliv och närhet till kommersiell service så som restauranger, kaféer och butiker. Trots svagt stöd i empirin har denna typ av miljöer påståtts främja kreativitet, integration och ekonomisk tillväxt. Den andra idén är att människor kommer att leva mer hållbart ifall det mesta som de efterfrågar finns på gångavstånd från bostaden eller nås enkelt med hjälp av kollektivtrafik. Dessa två idéer har gift sig samman i ett stadsbyggnadsideal där den övergripande målsättningen blivit att uppnå en hög befolkningstäthet som kan agera grundplåt åt såväl butiker som bussar. Istället för ett klätterträd åt varje barn tycks målet nu vara en sushirestaurang i varje kvarter.

Det är naturligtvis inte fel att planera för lokal service eller bereda plats för kollektivtrafik. Men genom att nedprioritera barn förlorar våra städer sin långsiktiga hållbarhet. Genom undermåliga uppväxtmiljöer bäddar vi för framtida problem och när unga par får svårare att hitta någonstans att bo drabbar det familjebildningen.

Vi vet nämligen att barn frodas i andra miljöer än den tätbebyggda staden. Tittar man på forskningen pekar den på att de bästa förutsättningarna för barns utveckling finns i moderna ”Bullerbyar”. Det vill säga småskaliga, lummiga och måttfullt bebyggda miljöer där barnen själva kan utforska sin närmiljö och skapa sina egna världar.

Närhet till naturen förbättrar barns kognitiva, fysiska, och sociala utveckling. Barn som bor i lummiga kvarter har till exempel fem gånger så mycket livaktigt fysisk aktivitet som barn utan tillgång till grönytor. Dessa barn uppvisar också ett högre arbetsminne och har en bättre uppmärksamhetsförmåga. I våras kom en nationell studie från Danmark, där över 900 000 personer ingått, som leder i bevis att den som växer upp i lummiga bostadsområden får ett förstärkt skydd mot psykisk ohälsa som håller livet ut.

En viktig anledning till att tillgången till grönytor är så centralt för barns utveckling är att det möjliggör för fri lek. Barnens självorganiserade lek – där de själva utvecklar reglerna – är mer värdefull för deras utveckling än de lekar som organiseras av vuxenvärlden. Den fria leken stärker barnens sociala kompetens och lär dem att fatta beslut, lösa problem och utöva självkontroll. De lär sig hantera sina känslor och hur man skapar vänskapsband genom att behandla andra som jämlikar.

Medan lummiga småskaliga miljöer främjar fria lekar är konkurrensen om ytorna i den tätbebyggda staden så stor att barnen pressas bort. Trängseln, trafiken och det ständiga flödet av främlingar gör det vanskligt för barnen att röra sig fritt. Närmiljön krymper.

Skillnaden att växa upp i småskaliga kvarter mot tätbebyggda områden har på studerats av professor Lia Karsten. Hon har i Amsterdam bland annat jämfört livet för barnen i lummiga radhusområden med hur barn lever i innerstaden. Utmärkande för radhusbarnen var att de lekte tillsammans på de allmänna grönytorna. Karsten beskriver hur barnen från sina sovrumsfönster kunde se hur andra barn lekte och då spontant sprang ut för att delta. När hon intervjuade barnen fann hon att de kunde namnet på flertalet andra barn som bodde på samma gata – även de som gick i andra skolor. Tillsammans byggde de kojor, spanade på främlingar, lekte vid ån och köpte smågodis i den lokala butiken.

I innerstaden var barnen tvärtom i det närmaste isolerade från sin närmiljö och från grannbarnen. I området fanns inga trädgårdar och den närmaste parken var praktiskt utom räckhåll på grund av trängseln och trafiken. Bristen på barnvänliga miljöer gjorde att barnen sällan lekte spontant, fritt eller utomhus. Fritiden för barnen cirkulerade istället kring olika former av vuxenarrangerade aktiviteter. För att ge sina barn goda uppväxtvillkor behövde innerstadsföräldrarna upprätthålla ett omfattande, tidskrävande och inte minst dyrt livspussel.

Just svårigheterna att ge utrymme för den fria leken är troligtvis ett bärande skäl till varför höghus gång på gång visat sig vara en suboptimal uppväxtmiljö för barn. När man jämfört barn som växer upp i höghus med dem som växer upp i små- eller låghus har man funnit att de i högre utsträckning lider av beteendeproblem samt faller efter i såväl den motoriska som den sociala utvecklingen. Sannolikt beror detta på att tröskeln för att släppa ut barnen att leka växer i takt med husen. Vi vet att redan från den tredje våningen börjar det bli svårt för föräldrar att få kontakt med barnen när de rör sig nere på gården. Föräldrarna som bor högre upp i husen håller därför sina barn inomhus mer – vilket blir en påfrestning både för dem och för barnen. Professor Richard Gifford har torrt sammanfattat forskningsläget om barn och höghus på följande sätt ”Numerous studies suggest that children have problems in highrises; none suggest benefits for them.”

Föräldrarna känner förstås till mycket av detta eller har det i alla fall på känn. En inte oansenlig del av dem är själva uppvuxna i trädgårdsstäder, byar och villaförorter. De vet av egen erfarenhet vilka fördelar det ger familjer. De flesta föräldrar vill också ge sina barn samma goda uppväxtvillkor som de själva hade. Därför finns det också goda skäl att tro att dagens förtätnings- och stadsbyggnadspolitik har en direkt negativ påverkan på nativiteten.

Sedan användandet av preventivmedel blev allmänt är barnafödande ofta en del av en planerad process. Par vill ta emot barn när de är redo – emotionellt men framförallt ekonomiskt. Att uppfostra barn i en liten lägenhet är för det stora flertalet uteslutet. Istället pekar forskningen på att par, inte minst inom medelklassen, eftersträvar att säkra ett bra arbete och en barnanpassad bostad innan de bildar familj. I land efter land har forskningen funnit att god tillgång till småhus, till rymliga bostäder och till ny tomtmark är faktorer som påverkar barnafödandet i positiv riktning.

När stadsplaneringen inte möter denna ambition utan pressar ner utbudet av småhustomter (och därmed skruvar upp priserna) fångas många par i ett ekonomiskt ekorrhjul. Familjebildningen skjuts hela tiden på framtiden i jakt på bättre förutsättningar. Ju högre huspriser, desto längre fram skjuts processen.

Frågar man svenskorna hur många barn de skulle vilja haft landar genomsnittet på 2,45 barn per kvinna – men den svenska nativiteten är enbart 1,6 barn per kvinna. Det är en skillnad på nästan ett barn per kvinna och det största nativitetsgapet i hela EU. Denna skillnad mellan önskemål och verklighet reflekterar de svårigheter svenska familjer idag har att etablera sig. Det är symtomatiskt att Sveriges Radio rapporterar att ett tredje barn har börjat betraktas som en statussymbol inom medelklassen – det är helt enkelt bortom räckhåll för allt för många familjer.

I Stockholm är nu genomsnittsåldern för förstföderskor uppe i 31,5 år – och den ofrivilliga barnlösheten ökar. Sedan millennieskiftet har antalet IVF-behandlingar ökat från 8 000 per år till 16 000 per år. Många par som egentligen hade önskat sig flera barn får till sist bara ett eller kanske två – och många par som önskat ta emot sitt första barn upptäcker att den dörren stängts bakom dem. Barnlöshet är en tyst sorg som bärs av många.

Dagens stadsplanering är ohållbar eftersom den fokuserar på den vuxna konsumerande individens livsmönster snarare än familjers och samhällets möjligheter att reproducera sig. Men kanske är vi närmare slutet på förtätningarnas och den tätbebyggda stadens epok än vad vi spontant skulle tro. I slutet av sommaren rapporterades i flera medier att de som flyttat in i det första tornet i Hagastaden redan gett byggnaden smeknamnet ”The tower of terror”. Bygget lider av omfattande problem med hissarna, brister i värmesystemet och felaktiga avlopp: typiska problem för de avancerade tekniska utmaningar som skyskrapor är. Projektutvecklarna Oscar Properties har därtill försökt bita av mer än de kan tugga och marknaden oroas nu för en eventuell konkurs. När den samlade ekonomiska, ekologiska och sociala notan för Hagastaden till sist hamnar på bordet kanske stadsplanerarna till sist besvarar frågan de allt för länge duckat för: När blir en bebyggelse för tät?

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Den stora illusionen av Fredrik Erixon

3) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

4) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

5) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...