VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Den liberala idén

Av Lena Andersson

Liberalismen behöver grundas i eviga frågor. Människan kan inte ta bort idéerna ur sitt tänkande.

Att vara liberal är inte att vara kluven, men under liberalismen blir samhället kluvet. Liberalismen har inte sitt ursprung i nihilismens oklarheter eller i positivismens visshet om de få saker vi kan veta. Den har sin grund i tänkandet om världen, filosofin. Ovetskap om rätt och sant borgar inte för friheten. Friheten föds icke ur likgiltighet. Snarare är den rätten att leva i osanning och fördärv. I somligt är den enes fördärv den andres härlighet, men den enes sanning är mycket sällan den andres osanning, ty världen är vad den är.

Det är således inte för att vi inget vet om vad som är rätt, skönt, sant och gott som vi vill hålla undan tyranner och tyranni. Och det är inte för att det skulle vara orimligt att ha synpunkter på hur människor lever sina liv som man bör avstå från att styra andra, utan av respekt för självstyret. Nihilism, relativism och solipsism är kort sagt inte liberalismens bas. Därmed inte heller postmodernism och poststrukturalism fastän de talar med liberal tunga och skrudar sig i frihetens plymer.

Liberalismens färd mot atomistisk förvirring anträddes när den på 1800-talet började grunda sig i positivism och nyttoetik i stället för filosofiskt självägande och dygdeetik, ty med det upplöses dess fundament av naturrätt oavsett nytta. När den föregivet vetenskapliga utilitarismen senare under 1900-talet fördes samman med positiva rättigheter, välfärdsstat och värdenihilismens nya idéer övergick liberalismen från att ha ingens herre ingens slav som grund, till att bli en av staten ombesörjd betjäntrelation. Ju svagare och mer behövande individen var desto mer var hon garanterad. En kristen rest i sekulariseringens århundrade, eller uttryckt i marknadstermer: bräckligheten gjordes efterfrågad och kränkthet blev till ett kapital att förvärva och vårda.

Skälet till allt detta var att den filosofiska reflektionen om vad det är att vara människa hade förklarats tom eller fördomsfull och frågan delats upp mellan laboratoriet för mätning och vägning och fakulteten för dekonstruktion av språk och varseblivning.

Liberalismen är en idé med inneboende logik. Jämlik frihet och individens myndighet är dess oförytterliga komponenter. Den behöver bygga på förnuft och en robust människa som inte går sönder av andra människors existens i världen samt ett rationellt omdöme som avgör i vilka situationer de egna känslorna är väsentliga och när de är oväsentliga. Med rationellt omdöme menar jag något specifikt, förbundet med Platons och Aristoteles fasta syn på människans villkor och vara, nämligen att det går att med objektiv giltighet enas om vilken typ av situation man står inför. Med objektiv menar jag att frågan till sin art är sådan att den kan avgöras utanför subjektets känslor. Somliga frågor är inte av det slaget. Hur ont man har i kroppen kan bara avgöras av subjektet och känslan. Hur mätt man är kan bara den enskilde avgöra. Vad hon känner för en annan människa, vilka böcker och filmer hon tycker bäst om att förkovra eller förströ sig med, om hon vill gifta sig eller ej, föröka sig eller avstå, hur hon vill inrätta sitt liv till form och innehåll så länge det inte tvingar någon annan, hur hon vill tillbringa sina lediga dagar, var hon vill handla och köpa tjänster, vad hon vill äta, söka sig för utbildning, yrke, sysselsättning, hur hon vill klä sig, inreda sitt hem, vad hon vill ta sig för med sitt liv – allt sådant och mer därtill är subjektiva frågor.

Visserligen finns det, i princip om än icke i praktiken, ett sant svar på vad som vore bästa sättet att inrätta sitt liv i varje enskildhet, förutsatt att man definierat vad som är ett gott liv. Men i dessa frågor är autonomin viktigare än sanningen. Rätten att leva fel, välja fel och att avstå från det sunda och friska är omistlig men svår.

Existensliberalismen som präglar vår tid kan sägas vara en skakig förening av kvasisocialism och kvasiliberalism men utan någonderas fäste i upplysning, kunskap, förnuft och sanningslidelse. Den är idén att frihet och autonomi är rätten att känna sig fri och att bestämma över andra så att den rätta känslan alstras i en. I det ingår den påstådda rätten att slippa obehag och mental påverkan från andras val, inklusive reklamens och massmediers framställningar av olika grupper av människor.

Liberalen som kritiserar andras praktiker, framställningar eller uppfattningar bör hellre göra det för att de bygger på felaktiga antaganden, för att de är oriktiga eller omoraliska, men inte för att de får någon att känna sig utsatt, ifrågasatt eller mindre fri.

De tidigare uppräknade företeelserna där individen själv avgör vad som är viktigt och rätt för henne är avgörande för välbefinnandet i vardagstillvaron och kan sägas utgöra själva livet. Friheten vi mest brukar uppskatta, och sakna mest när den tas ifrån oss, rör möjligheten att rå om sig själv i det lilla, i det som ligger de dagliga sysslorna och känslorna närmast.

Det innebär inte att alla frågor i ett samhälle är av den arten, subjektiva och ”sanna för mig”, vilket nihilisten, postmodernisten och existensliberalen gärna gör gällande. Det var när liberalismen på detta sätt började missta ontologisk upplösning och epistemologisk subjektivism för frihet och individualism som förfallet var genomfört.

Ibland har värdepluralism formulerats som synonym till liberalismen, eller rentav som dess mål. Men på samma sätt som kapitalismen inte utgör liberalismen utan uppstår som en effekt av den, följer värdepluralismen av den individuella friheten men utgör den inte. Pluralism kan därför inte vara ett egenvärde på samma sätt som sanning, frihet och hänsyn är det. Liberalismen har inget mål annat än sina egna medel och spelregler. Mångfald är heller inget medel, utan ett faktum. Teoretiskt kan man tänka sig ett liberalt samhälle utan pluralism, men det går inte att tänka sig ett liberalt samhälle utan frihet, sanning och hänsyn.

Där människor finns kommer olika idéer och värderingar att finnas, den formella friheten gör det möjligt att utöva dem. Detta kräver medborgerlig färdighet i att härbärgera ambivalens och avstå från att leva ut sin irritation över andras sätt att tänka och inrätta sina liv. Men det kräver inte att man slutar försöka ta reda på vad som är bättre och sämre sätt att leva eller upphör med strävan att övertyga andra om att sin ståndpunkt i den saken, för rätten att leva på olika sätt innebär inte att alla sätt är att föredra.

Det är svårt att inse hur en mångfald av uppfattningar skulle kunna vara ett teoretiskt värde. Det är friheten till det personliga valet som utgör ett värde, knappast mångfalden som sådan. Onda och förkrympande värden och idioter berikar världen ytterst måttligt, förutsatt förstås att man anser det möjligt att hävda att något är ont, förkrympande och idiotiskt. För den äkta liberalen finns ingen tvekan därvidlag, varför det verkligt oförytterliga värdet med liberalismen består i att onda och förkrympande värden definitionsmässigt aldrig får tvångsmakten och att idioter inte får bestämma över andra än sig själva.

I min bok Om falsk och äkta liberalism (Liberal idédebatt, 2019) diskuterar jag samtidens idéer och konfliktlinjer med utgångspunkt i antiken. Jag försöker förstå genom vilka idémässiga steg vi har nått denna vårt samhälles stolta brist på filosofisk reflektion, hur vi har hamnat här i känslornas och forskningsrapporternas moras, lämnande resten åt meningslösheten.

Liberalismen behöver grundas i eviga frågor, inte i det maniska mätandet av enskildheter i den flyktiga materien. Den kan därför inte vara empiristiskt grundad trots att detta ofta påstås. Jag misstänker att den föreställningen har uppstått ur iakttagelsen att liberala länder uppvisar fri forskning och goda vetenskapliga traditioner utan hinder från religiösa dogmer, färdiga svar och spekulativa teorier som låtsas vara empiriska. Av det har man dragit slutsatsen att liberalism kommer av och hänger samman med empirism. Kanske är sambandet snarare det att oblygt sanningssökande och empirisk forskning har fått verka ostört i samhällen där staten inte vilar på en lära som kunskapssökandet är satt att bekräfta.

Liberalismens dogmer är av det slaget att staten inte behöver få bekräftelse på deras riktighet. De är a priori, ett valt postulat som bygger på en definition av människan. Man kan välja andra definitioner, även inom liberalismens samhälle, men då har man i samma stund valt ett annat tankesystem än den jämlika frihetens.

Detta är blasfemiska påståenden i en modernitet och postmodernitet som under ett sekel nogsamt följt Axel Hägerströms och Karl Poppers antimetafysiska bud att göra sig av med den filosofiska synden och därefter inte smaka en droppe. Men människan kan inte ta bort idéerna ur sitt tänkande. Något måste hon alltid bygga sina antaganden på. Därmed kan hon inte heller ta bort de essenser och väsen som formar idealtyper i filosofin och arketyper i konsterna. I människans särart ingår det metafysiska tänkandet, det vill säga de filosofiska frågorna och förståelsen av sådant som duglighet, mening, ofrihet, ont, gott.

Det är här Platon kommer liberalismen till mötes på samma sätt som Aristoteles sedan länge varit en portalfigur för klassiskt liberalt tänkande fastän han inte är eller kan vara liberal. Platons livsverk närs av ambitionen att tänka sig fram till det ovedersägliga förhållningssättet i frågor där det inte låter sig mätas utan enbart kan tänkas fram. Att intet mänskligt går att påstå något särskilt om eftersom allt flyter och förändras är den världsåskådning, sofismens, som Platon mest konsekvent går i närkamp med. Olyckligtvis har sofismens flytande ontologi, relativistiska moral och populistiska politik kommit att fogas in som en central del i det moderna och sedermera postmoderna liberala tänkandet. Liberalismen är emellertid beroende av att allt inte är i tillblivelse och förändring utan faktiskt går att bestämma med förnuftets hjälp, och att detta sålunda ej dekonstrueras och förklaras oegentligt i intighetens namn, eller av intellektuell lättja.

Det är i tilltron till människan och förnuftet liksom i det renodlat filosofiska förhållningssättet som Platon bistår liberalen, inte i hans syn på staten och lagarna. Där behöver han klandras och korrigeras, men då genom sin egen metod, det dialektiska resonerandet om en existerande verklighet som inte skapas av språk.

I motståndet mot filosofiskt grundad liberalism brukar ingå att beskriva naturrättens självägande som en metafysisk horrör för det vetenskapliga sinnelaget. Korrekt är att axiomens riktighet inte går att belägga utan endast påvisa logiken i. Självägandet är ett filosofiskt förslag bland andra möjliga. Man kan avfärda dess principer genom att säga att där människor inte är tvingade att ta hand om varandra kommer många att lida och därför ska människor tvingas till omhändertagande genom staten. Men man kan inte göra det utan att inse att man då ställt sig på någon annan och lika ”obevisad” filosofisk grund.

Skillnaden är stor mellan att utgå från naturrättens principer för att sedan avvika från dem där det förväntade utfallet eller nöden så kräver, och att utgå från det motsatta, att utfallet får avgöra när människor ska vara fria varför makten nyckfullt bestämmer den saken från fall till fall och tid till annan. Det är nödvändigt att vara på det klara med vilken filosofisk grund man står på när man tänker och handlar, det vill säga att inse huruvida man frångår eller följer en viss princip, samt hur den principen grundas.

När jag hävdar att idéer finns och har en inneboende logik betyder det att de inte kräver empiriska tester för att observeras, utan logiska och dialektiska. För den som i ”vetenskapligt” nit anser att idéer inte existerar utan bara är slumpmässigt sammansatta historiska föränderligheter som kan observeras genom hur människor talar och agerar, blir slaveri en del av liberalismen ifall någon som kallar sig liberal håller sig med slavar. För den som däremot grundar liberalismen i metafysik går inte det. Denne behöver förstå saken som att slavägaren här avviker från liberalismen, inte att han adderar sin personliga knorr på den.

Det går mycket lätt för människan att tänka ett och göra ett annat, men idéerna påverkas inte av det, de har sin form med essens, väsen, centrum och periferi.

Det ”vetenskapliga” synsättet är att liberalism är vadhelst liberalen gör eller påstår är liberalt, islam är det muslimen praktiserar och hävdar, kristendom det som den kristne eller de flesta kristna anser vara kristet. Absurda hållningar som den absurda samtiden anslutit sig till därför att idéer inte kan ”beläggas” av forskningen på annat sätt än genom denna mätning av människors åsikter, känslor och praktiker. Så får man fatt i idéerna genom empiriska data, vilket är det enda tänkbara sättet när idéerna inte finns som logiska entiteter och former utan blott som subjektiva föreställningar, mätbara genom hur de uttrycks av subjektet.

Självägandet är för liberalen a priori på så sätt att det bygger på en definition av människan. Hon är rationell och förnuftig, moraliskt medveten, ofrånkomligen bärande på sin kropp och sin själ, sig själv behärskande med förmåga att fatta beslut och göra val. Sådan hon är beskaffad faller sig autonomi naturligt. Samarbetet med andra sker därför genom överenskommelser, ej genom tvång.

Den som opponerar sig mot detta med frågan hur man alls kan äga människor ägnar sig åt semantik. Uttrycket att ”ingen” äger en betyder bara att ”ingen annan” äger en, varken stat eller kolchos, släkting, make eller arbetsgivare. Och det är för att man anser att man bör äga sig själv – eller helt förfoga över om ordet ägande ter sig belastat – som stater, företag och andra människor inte får tvinga en att arbeta eller ta ens inre organ efter behov.

Man kan visserligen motivera detta förbud på annat sätt, genom lycka eller vanlig hygglighet. Men också hyggligheten måste ha en källa, och lyckan är väsensskild från självägandet eftersom den är ett mål och inte ett medel. Därför går det och inte går att bygga principer på den vilket gör att den lånar sig till ändlös pragmatism som förr eller senare övergår i tyranni.

I försök att vederlägga självägandet har det inte bara föreslagits ”inget ägande” utan också delat ägande. Det kan dock inte vara ett axiom, för vid delat ägande har redan en förhandling om skifte av andelar förevarit utifrån ett annat axiom. Självägande eller slaveri kan vara a priori, delat ägande uppstår a posteriori. En variant av delat ägande är det vi har i den moderna välfärdsstaten genom en outredd blandning mellan utilitarism och liberalism. Varför staten inte äger hela oss har vi inget uttalat svar på, och varför just de fria delarna har valts ut för vår suveränitet och vilka delar som staten och kollektivet är satta att förfoga över är inget som diskuteras. För om så skedde riskerade man att behöva närma sig den ovetenskapliga, det vill säga filosofiska, föreställningen om självägandets postulat. Likafullt har ett val här gjorts på någon filosofisk grund, vagt motiverat av att allt som återstår efter Guds död är pragmatism.

Man ska inte inbilla sig att man sluppit undan det filosofiska problemet för att man inte låtsas om det och avfärdar dem som diskuterar det. Det finns där vare sig man ägnar det sina tankar eller låter det vara. Och den dag en verkligt antiliberal motståndare får makten över staten – genom demokratiska val eller på annat sätt – behöver man noga ha tänkt igenom frågan varför det är fel eller rätt att staten och gruppen utvidgar sitt förfogande över de enskilda.

Vetenskapen hjälper oss föga i dessa frågor där idéerna och tänkandet är sanningens och moralens grund. Till det behövs Platons metod snarare än Poppers, ty vederläggning är inte till gagn för liberalismens sak, hur frihetlig till sinnelaget Popper än var. Popperianerna med sin filosofilösa liberalism tycks mena att friheten följer automatiskt eller kommer in bakvägen när alla andra heltäckande politisk-filosofiska påståenden och idéer har vederlagts som cirkulära och tomma. Vi blir så att säga fria därför att vederläggningen kan tillbakavisa såsom osann varje filosofisk lära som påstår att människan inte ska vara fri, tillbakavisa den som simpel metafysik utan belägg.

Problemet är att vederläggningen genom nihilismen och dess avnämare poststrukturalism och posthumanism även har drabbat liberalismen. Om filosofiska värden inte går att hävda, varför ska vi vara fria, varför ta hänsyn till andra, varför sträva efter det rätta och sanna?

För att undgå att bli prisgivna åt godtycket och åt de starkas och styrandes drömmar för samhället, kan vi inte förlita oss på att friheten uppstår som ett tomrum och en frånvaro. Det gör den inte. Den behöver vara ett aktivt val.

Den lidandes aristokrati, den starkes eller ingens aristokrati är den liberala frågan att oförtröttligt förhålla sig till. Och därutöver att rationellt bekämpa den djupt illiberala uppfattningen att den som ansträngt sig och lyckats med något är ”privilegierad” och alltså utgör en aristokrati. Det missförståndet hämmar mer än vi anar.

Lena Andersson är författare.

Mest lästa just nu

1) Den stora illusionen av Fredrik Erixon

2) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

3) Kyrkans svartvita budskap av Annika Borg

4) Hellre hederlig än moralisk av Jakob Sjövall

5) När Postnord skjuter brevduvor av Katarina O'Nils Franke

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Från taktisk triumf till pyrrhusseger av PJ Anders Linder

2) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

3) När Postnord skjuter brevduvor av Katarina O'Nils Franke

4) Förrådd av sitt land av Mats Wiklund

5) En lång historia av Svante Nordin

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...