VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Rätten att vara obekväm

Av Blanche Jarn

I sin nya bok angriper Bret Easton Ellis upplysta, liberala eliter. Underhållningsvärdet är högt.

När pressen fick nys om innehållet i Bret Easton Ellis tredje bok ville förlaget inte längre publicera den. När American Psycho (1991) till slut gavs ut fick författaren motta dödshot. Vad Ellis senare har kallat ”den enda positiva recensionen i nationell press” resulterade i tre insändarsidor i tidningen, Los Angeles Times, fulla av brev från arga läsare som sade upp sina prenumerationer.

Motbjudande våldsskildringar har förstås alltid väckt den sortens reaktioner. Markis de Sades böcker sågs inte med blidare ögon vid förrförra sekelskiftet än American Psycho för snart trettio år sedan. Men det låg något mer än den vanliga moralpaniken bakom reaktionerna på boken om psykopaten Patrick Bateman, något som sedan dess har eskalerat. Nästan trettio år senare har Ellis samlat sina tankar om den rådande kulturen i essäsamlingen White (Picador).

Underhållningsvärdet är högt. Författaren begår karaktärsmord på upplysta liberala eliter och erbjuder osmickrande inblickar i diverse amerikanska kulturetablissemang. Han tycker att de som blir kränkta av mikroaggressioner borde söka professionell hjälp. Ellis skriver att The Hurt Locker inte hade vunnit en Oscar för bästa regissör om den hade regisserats av en man och kallar Hollywood en av världens mest hycklande kapitalistiska enklaver. Han frågar läsaren vad det egentligen är för fel med den manliga blicken. Författaren är en provokatör – men det är inte det främsta syftet med White.

Vad Ellis egentligen gör är att varna för vad som händer med samhället och kulturen när människor blir besatta av att vara sympatiska och inkluderande – och att tvinga andra att vara det också. Han kallar det en cult of likability, en fixering vid att man själv, andra människor och deras verk ska vara lätta att tycka om och relatera till.

Denna kult tar sig två centrala uttryck, som båda drabbar populärkulturen hårt. Det första uppstår när man kombinerar idén att kultur måste vara enkel att identifiera sig med och den identitetspolitiska dogmen att vi bara kan identifiera oss med personer av samma kön, hudfärg och sexuella läggning. Konsekvensen blir den kvoteringshets som har färgat så många av den senaste tidens filmer och serier. Vissa orkar inte ens skriva ett nytt manus med önskvärd identitetsfördelning utan byter helt sonika kön på huvudpersonerna, som i Jönssonligan, Ghostbusters och Sherlock Holmes-serien Elementary. Andra gör sitt bästa, men upptäcker att otack är världens lön. Den tredje Star Wars-trilogin har synbarligen ansträngt sig för att kryssa i rutorna – kvinnlig huvudroll, latinamerikan, afroamerikan, asiat – och har ändå fått kritik för bristen på afroamerikanska kvinnor och homosexuella. Inte att undra på att ytterligare andra gör som förlaget Penguin Random House och helt enkelt meddelar att de i fortsättningen kommer att kvotera alla anställda och författare utifrån kön, etnicitet, sexuell läggning och för säkerhets skull även klasstillhörighet och funktionshinder.

I förordet till en av novellerna i The Bazaar of Bad Dreams (2015) skrev Stephen King att föreställningen att man inte kan relatera till personer med en annan bakgrund begränsar den annars gränslösa mänskliga fantasin: ”Det indikerar […] att en del identifikation är omöjlig. Jag vägrar acceptera det, eftersom det leder till slutsatsen att verklig förändring är omöjlig, liksom empati.”

Ellis är inne på samma linje. ”Idén att det inte är värt att se, läsa eller lyssna till saker man inte kan identifiera sig med har blivit allmän i vårt samhälle. Den används också som vapen för att attackera andra när de misslyckas med att göra något ’relaterbart’. I princip är det fascistiskt”, skriver han.

Den inställning King och Ellis beskriver får inte bara konsekvenser för vilka manus som skrivs, utan även för vilka åsikter som välkomnas i det offentliga rummet. Att kritisera någon eller någonting vars förträfflighet det annars råder konsensus kring, är att göra sig obekväm. Vi lever, skriver Ellis, i en era som förordar universell inkludering för alla utom dem som har fräckheten att ifrågasätta den.

Han har själv fått erfara det, gång på gång. De misstankar han yttrade angående motiven bakom Kathryn Bigelows Oscar för The Hurt Locker väckte ett ramaskri när det begav sig. Likaså hans sågning av den kritikerrosade offerskapsberättelsen Moonlight och av författarkollegan David Foster Wallace, för att inte tala om påpekandet att Donald Trump blev vald till president i ett demokratiskt val och att hans politiska motståndare måste acceptera det.

Ur Ellis vindlande resonemang går det att urskilja två huvudsakliga förklaringar till the cult of likability. Den första är millenniegenerationen. Ellis kallar den ”mesgenerationen” och twittrar ibland om dess beteende såsom det tar sig uttryck hos hans pojkvän och dennes vänner. Problembeskrivningen känns igen från yttrandefrihetsjuristen Greg Lukianoff och psykologen Jonathan Haidts uppmärksammade bok The Coddling of the American Mind (2018): föräldragenerationen var för överbeskyddande och nu är dess barn oförmögna att hantera den bistra verkligheten. Istället, menar Ellis, är de tvångsmässigt positiva och inkluderande – om inte någon kommer med invändningar, som sagt – och i brist på den tidigare generationens materiella förutsättningar har ”mesgenerationen” slagit mynt av sitt personliga varumärke.

Den andra förklaringen är sociala medier. De kan tolkas som en marknad; man strävar efter att bli gillad, vilket kräver att man i utbyte även gillar vad andra gör, så länge de är en del av den ömsesidiga uppskattningens ekonomi. Flockmentaliteten, gillaknapparna och den påtagliga frånvaron av ogillaknappar fungerar som en katalysator för den redan överkänsliga millenniegenerationen.

Tendenserna som sociala medier förstärker fanns dock där innan Mark Zuckerberg ens hade tänkt ”Facebook”. Se bara på Patrick Bateman i American Psycho. Han är besatt av att informera läsaren om vad han gillar och ogillar, vad han har för kläder på sig, vilka framgångsrika människor han umgås med och vilka rätter han beställer in på lyxiga innerestauranger utan att någonsin verka äta dem: ”På många sätt är American Psycho en mans ultimata serie av selfies.”

Hade bara inte Bateman varit en psykopatisk mördare hade han säkert varit ganska lätt att identifiera sig med. Faktum är att Ellis själv gör det. Han skriver att American Psycho handlar om vad som händer med en människa i ett samhälle vars värderingar hon inte kan acceptera. Självbedrägeri och ångest skapar sprickor i fasaden, och genom sprickorna kryper galenskapen in.

En närbesläktad fråga är: Vad händer med en person i ett samhälle där människor är så besatta av att vara inkluderande att den som inte lever efter samma värderingar blir ett problem?

Man vill så gärna passa in att man håller med majoriteten, behåller eventuella avvikande åsikter för sig själv och förvandlar sig till vad Ellis kallar en ”dygdig robot”. Man söker sig till sammanhang där ens egna värderingar är normen och man slipper obekväma åsikter. Man är tolerant mot dem man själv uppfattar som toleranta och intolerant mot de andra. Kort sagt: Man skapar en bubbla och försvarar den med näbbar och klor mot allt som riskerar att spräcka den.

Ellis går sällan rakt på sak. Den som läser White får själv försöka destillera fram huvudbudskapet. Kanske är det därför många verkar betrakta den som en 261 sidor lång Twitterpredikan. Stilistiskt är det inte en orimlig beskrivning, men skrapar man på ytan framträder ett angeläget budskap. Det som händer med människor i ett samhälle där man inte får vara konträr och obekväm är att de själsligt kramas ihjäl. Den tvångsmässiga positiviteten och den instinktiva ilskan mot dem som inte spelar med är inte en tolerant attityd, utan en auktoritär.

Ellis avslutar sin Twitterpredikan: ”När man bubblar av barnsligt raseri är kanske omdömet det första man förlorar och sedan det sunda förnuftet. Och till slut förlorar man vettet och tillsammans med det sin frihet.”

Mest lästa just nu

1) UD och Vietnamfrågan av Ann-Sofie Dahl

2) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

3) Världen av igår av Mats Fält

4) Individualismens baksida av Karin Pihl

5) Den seriösa av Hans-Roland Johnsson

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...