VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Det kidnappade Europa

Av Ninna Rösiö

Som en märklig ironi ser Régis Debray det, att de tolv stjärnorna i EU-flaggan ursprungligen är en kristen symbol, hämtad från Johannes apokalyptiska uppenbarelser.

Ché Guevaras franske revolutionskumpan, numera politiskt moderat medieprofil, anser nämligen att EU är en sekulär religions-Ersatz i ett avsakraliserat Europa. Inslaget av apokalyps innebär däremot ingen motsägelse. Det visar han med all önskvärd tydlighet i sin senaste essä L’Europe Fantôme. Inte heller ligger det något egendomligt i att han hyllar hundraårsdagen av Paul Valérys berömda utsaga från första världskrigets slut: ”Vi civilisationer vet numera att vi är dödliga” i den bok som utkommer samtidigt: Un été avec Paul Valéry.

Debray låter sig nämligen i hög grad inspireras av den längesedan döde poeten. En annan av Valérys förutsägelser om den europeiska kulturens utveckling citeras också i Europaessän: ”Jag undrar om inte allting här i Europa slutar i vanvett eller allmän upplösning”. Av alla Valérys roller – som poet, moralist, filosof, kritiker, geopolitiker, dramaturg och föreläsare – var, menar Debray, den viktigaste den som härold för det 21:a århundradet. Med sin laserblick på det internationella läget, förutsåg han redan 1927 hur Europas kommande förfall skulle se ut:

”Europa åstundar synbarligen att styras av en amerikansk kommission. Hela dess politik syftar till det. Som den kontinent som vill lösgöra sig från sin historia skulle vi avlastas den av de lyckliga folk som inte har någon eller knappt. Det blir dessa lyckliga folk som påtvingar oss sin lycka.”

Och 1945, då EU så att säga började ligga i stöpsleven, uttalade han ännu en profetia: ”Det är slut på Europa.”

Valéry var dock ingen militant interventionist som försökte bygga någon doktrin av sina åsikter. Han förblev en ”intellektuell på kvartstid”, som trodde på sanningens kraft och hade förtroende för att den en gång skulle bryta fram. Det hindrade inte att han i mellankrigstiden tog aktiv del i Europas andliga gemenskap, som vid bildandet av Pen-klubben eller Kommissionen för litteratur och konst under Nationernas Förbund, liksom i dess radio- och museiråd. Han var hedersmedlem av Paneuropeiska unionen. Han satte igång ett omfattande nätverkande inom diplomatin kring de schweiziska sjöarna, i Locarno och Genève. Där deltog både diplomater som Aristide Briand och Alexis Leger, alias Nobelprisbelönade författaren Saint-John Perse, och andra författarkolleger. På den tiden kunde man bygga broar mellan tänkare och politiker; de intellektuella lade sig i politiken och politikerna läste, gick på teatern och besökte ateljéer.

Vem hörde då till Europa? Enligt Valéry de som delar dess anda, det vill säga: alla folk som kan åberopa sig på de tre ”dopfuntar” som förenar Europa: det antika Rom med sina institutioner och lagar, kristendomen med sina ”uppfinningar” samvetet och människovärdet. Men främst av allt Grekland, ”för att det med sina axiom och teorem har gett oss det enda och sanna universella, den rena vetenskapen”. Med andra ord: ”Överallt där namnen Caesar, Gajus, Trajanus, Vergilius, överallt där namn som Moses och Paulus, överallt där namnen Aristoteles, Platon, och Euklides på samma gång har haft både betydelse och auktoritet, där är Europa.” Att just vetenskapen fick en så framskjuten ställning i Valérys föreställningsvärld, berodde på att han såg den som det enda som kunde rädda oss undan nationalismen.

I Valérys ögon var Europa främst Medelhavets kontinent. Hans Europa hade palmen och inte eken som symbol, det behärskades av språk som italienskan, spanskan och franskan snarare än globish – innan lobbyisternas Europa hade övergått till engelska.

EU som ny civil frälsningslära är en tro på mänsklighetens slutgiltiga uppgående i en enda enhet via ett annat slags treenighet: medling, kollektiv säkerhet och nedrustning, menar Debray. Det är bara det att med ständig digital uppkoppling och konsumistisk individualism har det visionära löftet krympt till prosaisk småttighet. Det poetiska har fått ge vika för ekonomisk krasshet och räkenskaperna har tagit över som den heliga skrift. Nu är det i stort sett bara innerstädernas mobilsurfande veganer med sin multipla hemhörighet som sluter upp kring idén. Det är i varje fall inte ”folk som röker och kör på diesel”, som en fransk minister förklarade den senare kategorins utbredda EU-valskolk.

Inom euro-ideologins oheliga allians mellan de tidigare oförenliga lärorna kristdemokrati och socialdemokrati, sköts bilden av idyllen av vänsterflygeln, påpekar Debray, medan den heliga dogmen om maximalt 3 procents budgetunderskott övervakas av högern. Socialist-vänstern och socialdemokratin har slutgiltigt låtit sig övertygas av marknadslagarnas ofrånkomliga diktat om ekonomins avreglering. Även om den föga socialistiska dogmen om fri och ohämmad konkurrens kanske inte precis är det bästa sättet att ena folk på. Vad tjänar då EU-Europa till? Jo, menar Debray: till att dölja politikens abdikation och på ett djupare plan avståendet från varje politisk vilja. Då tjänar Europa som alibi för den styrande klassen att dölja för sig själv att den inte längre har grepp om så värst mycket, och att det är en god sak att EU monterar ner våra välfärdsmodeller. ”Det ger i alla fall en progressiv anstrykning åt ett urgammalt sammanhang”, drämmer den gamle revolutionären till med, ”nämligen de rikas dominans av de fattiga.”

Den federativa grammatiken kallar Debray den diskurs som omger EU. Men det som amerikanerna för sin federation har uttryckt i devisen ex pluribus unum (av flera en enda) kan aldrig tillämpas på Europa, som förvisso har biografer men ingen europeisk film, lika litet som någon gemensam dagstidning. Hur byråkraterna i Bryssel än anstränger sig lyckas de inte omvandla sin apparat till en organisk nation. Hoppet att genom Europaparlamentet skapa ett Europafolk eller att genom en gemensam valuta få en enda ekonomi att uppstå, har inte uppfyllts. Eurosedlarna avbildar heller inga gemensamma hjältar eller platser ur historien – eftersom dessa inte finns.

Habermas utopiska idé om en ny global konstitutionell patriotism med uppslutning bara kring universella fri- och rättigheter, förblir i sitt tyngdlösa tillstånd blott en filosofs dröm. Människoplantan har behov av verklig mylla. När man nu hävdar att Europas kännetecken är att inte ha några kännemärken, att dess identitet består av att ta emot alla andra identiteter, med vad ska man då identifiera sig? Vilka värden åberopa, förutom dem som liksom Habermas har föreslagit, högst allmänt formulerade redan i FN-stadgan eller i Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter? Och hur projicera sig på ett Ingenstans?

Och även om så vore, kräver den federativa grammatiken några konstanter om man ser till verklighetens exempel på federala statsbildningar: en ”federatör”, en fiende, en berättelse. Eller med andra ord: en katalysator, en gräns, en story.

Exempel på ”federatörer” är Lincoln, Cavour och Bismarck som enade USA, Italien och Tyskland. Till fiender utsåg de den brittiska kronan, myllret av småfurstendömen och Österrike. Mot dessa makter riktade de rustandet av en armé och en berättelse om vem man var.

Det är tänkvärt att begreppet ”europeisk” för första gången dök upp i annalerna efter slaget vid Poitiers, då de kristna började fördriva muslimer från kontinenten och hävda sin rätt att bli herrar i eget hus och därmed också sin identitet. Om EU ska vara vän med hela världen utan att ha någon stat e ller organisation att konfrontera, drar Debray slutsatsen att Europa gjorde sorti ur historien i och med EU:s inträde på arenan.

Antingen det gäller Valérys Medelhavs-Europa, eller det vid Rhen eller Östersjön, har det blivit omkört av sin transatlantiska avknoppning. Hur sannspådd blev inte Valéry i sitt siande om ”en amerikansk kommission” nu när verklighetens ex-president för EU-kommissionen, Barroso, belönats med en slutpost på Wall Street och Europaarméerna inordnats under Nato, utbrister Debray sardoniskt. Från USA kommer numera fyra femtedelar av all film och alla serier, två tredjedelar av musik och serieteckningar, nästan samtliga konstgallerier, naturvetenskapliga, filosofiska och humanvetar- fakulteter, leksaker och tidskrifter. Europa har funnit sig tillrätta som vasall.

Det Milan Kundera en gång kallade det ”kidnappade Europa” har blivit Onkel Sams favorit-adoptivbarn. Det är inte av servilitet utan en europeisk internalisering av USA:s intressen som den amerikanska rättens extraterritoriella tillämpning upplevs som naturlig. Hur kan vi européer annars så lätt acceptera att få våra banktillgodohavanden beslagtagna och själva bli avlyssnade, få våra företag bötesstraffade och beskattade utanför USA:s gränser och att tvingas följa USA:s beslut om sanktioner mot tredje makt? Hypermakten har uppnått naturaliserad status hos oss och vi lever med i dess konflikter som vore de våra egna.

När det nu en gång är så att det som utmärker européerna är just den envetna vägran att uppgå i varandra, är det då inte en riktigt dålig affär att byta ut sin makalösa inbördes brist på samfälldhet mot en helt och hållet artificiell sådan? Hur mycket man än upprepar att enighet ger styrka och att man måste vara av en viss storlek för att utöva inflytande, måste det medges att sökandet efter minsta gemensamma nämnare mellan flera än tolv medlemsländer försvagar de starka och att varje nytt medlemstillskott enbart belastar och försinkar den övertyngda konstruktionen när det är snabbhet som gäller i tävlan mellan nationerna. Det storlekstänkande man har fått på hjärnan skapar ett glapp mellan avgränsningen som kan tas in med sinnena och den rent organisatoriska. Europén får svårt att ha en naturlig geografiuppfattning eftersom ingen ges möjlighet att veta var Europa börjar eller slutar. Han upplever därför EU-medlemskapet som påtvingat och tillrättalagt.

Vad gäller försvaret ser det ut att bli svårt för en sammanslagning av stridskrafterna. Vem skulle bli överbefälhavare? En lett, spanjor, fransman eller tysk? På vilket språk ska orderna utdelas och hur många fingrar krävas på kärnvapenknappen? Kårandan skulle lämna mycket i övrigt att önska. Men framförallt: Hur skall man kunna samsas om en strategi, ett gemensamt mål, utvärdering av hoten? Hur åstadkomma en snabbinsats på bara några minuter när det vill till enhälliga EU-beslut? Och kan man, när det kommer till kritan, begära av en fransk soldat att slåss på liv och död i Litauen? Att dö för Europa, således, när redan att göra det för sitt fosterland sitter långt inne?

EU kan långtifrån betraktas som suveränt och demokratiskt då det röstas på en nivå och beslutas på en annan. I den ojämna maktfördelningen mellan parlament och råd saknar parlamentet initiativrätt till lagstiftning. Valen till Europaparlamentet förblir illusoriska så länge de behåller fokus på den nationella politiken.

Att det federala projektet skjuter över målet provocerar dessutom fram återfall i det feodala skedet, menar Debray. Gränsernas utsuddande leder till upprättandet av murar, när ”progressisternas” moralkakor spelar de avskydda populisterna i händerna. Det är tragiskt att se hur den kontinent där politiken uppfanns nu kastrerar sig själv genom att utsträcka marknadstänkandet till alla aspekter av livet.

På vilken plats på jorden lever man bäst och längst, var styrs man med minst brutalitet, var är man säkrast och vid bäst hälsa? Vart söker sig de utsvultna i Afrika och de förföljda och krigstraumatiserade från Mellanöstern med fara för livet? Jo, Europa förstås. Fast den som likt Valéry erinrar sig ömtåligheten hos trossatserna som håller en civilisation vid liv, och svårigheten i att byta ut dem under resans gång, måste väl ändå känna ett visst medlidande med aktörer och statister som samvetsgrant och möjligen aningslöst bär upp dekoren, och med vackra tal och fåfänga traktater försöker återuppväcka de sista anhängarnas intresse för föreställningen. Det gör Debray.

Men i rättvisans namn skall väl sägas att det senaste EU-valet fick ett ovanligt högt deltagande i både Sverige och andra medlemsländer. Visst, men ändå visar en nyligen genomförd studie, redovisad i Le Figaro Magazine den 31 maj i år, att immigrationen i ljuset av en krympande europeisk befolkning oroar 69 procent av EU-medborgarna, och att hela 75 procent av dem över 60 och 58 procent av dem mellan 18–24 år anger islam som ett särskilt problem och islamismen som bidragande orsak till populism. Det kan ge en fingervisning om att de övervägande positiva förväntningarna på EU som valet tyckts visa på snarare beror på en förlorad tro på de egna ländernas förmåga att hantera hoten – mot klimatet, från fundamentalistisk islam och från terrorism.

Det kan vara svårt att instämma i och än mindre välkomna, den föregripande nekrolog över EU som Debrays båda böcker innehåller. Men den är begriplig om man som han anser – vilket hans idol Valéry på sitt sätt också förutspådde – att EU har blivit till ett anti-Europa som hotar att utsläcka den europeiska kulturen.

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Den stora illusionen av Fredrik Erixon

3) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

4) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

5) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...