VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Besök av djungelns jultomte

Av Magnus Linton

En kväll 2009 hettar det till i den isolerade byn Gapun – känd bland lingvister för sitt säregna språk – djupt in i Papua Nya Guineas regnskogar efter att en vit mans studier av svarta hade dragit väpnade lösdrivare till trakten.

Den vite är antropolog och byborna har, övertygade om den blondes övernaturliga krafter, byggt honom ett hus flera gånger större än andras – från vilket han som en djungelns jultomte i hopp om samarbete delar ut prylar som våtmarkens folk storögt eftertraktar: tändare, knivar, fotogen, ballonger.

Några år tidigare har den vites närvaro orsakat ett mord på en byinvånare enligt förutsägbart mönster. Extrema skillnader i levnadsvillkor leder förr eller senare till social oro och våld i de flesta samhällen, och givet vad byborna dittills sett av den främmande mannens hantering av tillgångar tänker sig några av skogens män nu att det gamla mordet kan användas för att pressa antropologen, medveten om sin indirekta skuld, på mer pengar än den kompensation som redan lämnats. Tro, rykten, myter, hopp och drömmar om att få lämna fattigdomen har börjat blandas med både rationella och irrationella förställningar om – i byn finns varken skola eller skriftspråk – den vites trollkarlslika förmågor. Det börjar osa hett. Antropologen tror sig uppfatta viskningar och rop, anar ett nytt våldsutbrott i vilket han denna gång själv kan bli dödlig måltavla. Varpå han halar fram sin satellittelefon, chartrar en helikopter – och till ett pris ingen bybo kan föreställa sig lyfts den vite upp ur det svarta eländet.

Kvar i träsket står studieobjekten. Bland våldsspiralerna.

Jag vet inte om någon postkolonial teoretiker läst den svenskamerikanske antropologen Don Kulicks senaste bok A Death in the Rainforest, men att hans tidigare förlag inte ville ge ut boken är inte förvånande. Kanske inte så mycket för att den yviga raljansen – spottloskorna mot akademiska kolleger och knäppa locals är tänkta som läsarflörtar men fungerar dåligt, i alla fall på mig – i kombination med den uppenbara naiviteten kan uppfattas som rasistisk, utan för att bokens ärende under läsningen försvinner i ett slags välformulerad kvicksand. I sig, möjligen, ett resultat av allt för många redaktörers krav på nyanserande förklaringar och mildrande omskrivningar.

Kulicks formella syfte, åtminstone det mest påtagliga, är att studera hur språk dör. Papua Nya Guinea är inte bara en djungel i vanlig bemärkelse, utan också en djungel av språk; på en yta lika stor som och inom en befolkning något mindre än Sveriges pratas nära 1 000 unika språk, vilket länge har attraherat lingvister från hela världen. De flesta av landets språk har ännu inte dokumenterats och talas av grupper på mindre än tre tusen personer. Många av dessa, som Gapuns språk tayap – det som Kulick efter vissa äventyr bestämmer sig för att studera – bara av något hundratal. Som grön antropolog, långt innan hela disciplinen efter postkolonial kritik skulle hamna i kris, ”hittar” han Gapun 1985 och reser sedan med ojämna mellanrum tillbaka för att följa tayap in i döden. Han besöker byn under längre perioder 1986, 1991, 2009 och under kortare vid ytterligare några tillfällen, innan han 2014 likt en utmattad backpacker ”tröttnade” på allt som har med byn och dess människor att göra.

Den 30 år långa berättelsen om hur tayap slukas av det större språket tok pisin innehåller förvisso en del intressanta tankar och omtumlande fakta. Som att varje gång ett språk dör försvinner något unikt och värdefullt oåterkalleligen ur mänsklighetens gemensamma bok, och att 90 procent av världens 6 000 språk just nu är hotade, är förstås alarmerande även om det inte är svårt att förstå varför. De 100 största språken talas idag av 96 procent av jordens befolkning, vilket gör dem till bättre redskap. Mer användbara än de tusentals små. Kulick sörjer på goda grunder och med vackra ord de små språkens hädanfärd och att mänsklighetens kommunikativa utveckling, i takt med att allt fler kulturer möts, så att säga äter upp språk, är måhända sorgligt. Men, för att använda ett begrepp som tycks vara på väg tillbaka, naturligt.

På ett annat ställe gör författaren stor affär av att Gapuns människor – ”till skillnad från många andra samhällen runtom i världen” – inte uppfattar språk som något gemensamt. Faktum är att inget i byn är gemensamt, allt – varje palm, machete, kastrull, yxa, träd – ägs av någon och på samma sätt äger varje individ ”sin egen version av språket”. Till en början låter det intressant, och man sympatiserar med Kulicks vilja att skaka om västerländska stereotyper – traderade av mången antropolog – om att urfolk delar på det mesta, medan väst gått ner sig i privategendomens dekadens. Men det analytiska avstampet får ingen meningsfull utveckling och när läsaren har skrapat bort några tjusiga formuleringar och börjar fundera på vad påståendet eller föreställningen egentligen innebär faller det ihop i trivialiteter. Även min svenska är förstås något jag själv äger, men så fort jag använder den blir den något jag – precis som för Gapuns invånare – delar. Har gemensamt med andra. Annars vore det ju inte ett språk. Delandet ligger så att säga i språkets definition.

Kulick ska ha en stor eloge för att ha dokumenterat och för eftervärlden bevarat tayap, men hans kamp för att säga djupsinnigheter om ”språkdöd” stannar dessvärre i en stapel självklarheter: ”Ett språk dör inte bara rätt och slätt; det finns inte här den ena minuten för att försvinna i nästa. Istället löser språk upp sig, de tynar bort.”

Som läsare sörjer man dock inte bristen på djupare språkanalyser eftersom boken trots deklaration – undertiteln lyder ”how a language and a way of life came to an end in Papua New Guinea” – bara marginellt rör ämnet. Ett tag ser det ut som att Kulicks egentliga ärende är upprättelse för en sargad epok i antropologins historia, tiden då kollegerna i Margaret Meads anda rakryggat reste långt bort och intresserade sig för ”andra” – det vill säga: innan alla doktorander, med Kulicks ord, ängsligt började ”stanna hemma” för att bara studera ”människor som dem själva”. Till Freuds idé om upphovsmännen till vetenskapens ”tre stora revolutioner” – Kopernikus, Darwin och (förstås) Freud själv – vill Kulick nu lägga Mead och hennes kolleger från det tidiga 1900-talet; de som saluförde ”den chockerande nymodiga idén” att alla kulturer, hur bisarra de än kan förefalla ur ett västerländskt perspektiv, har ett unikt värde och att olikheten mellan ”dem” och ”oss” kan lära alla något stort om mänsklighetens mångfald.

Här finns överlappningar såväl till den kanadensiske filosofen Charles Taylors teorier om den kulturella olikhetens värde i sig som till aktuella strömningar inom dagens vänsterradikala identitetspolitik och den identitära högerradikalismens etnopluralism – och givet Kulicks parallella roll som forskare inom den identitetskritiska queerteorin hade det varit intressant att läsa fördjupningar. Men även Meadhyllningarna blir bara snabbskisser. Kantade av trötta funderingar om ”huruvida kunskaper om någonting alls numera är till någon nytta överhuvudtaget”. Och om författaren avsåg att tillskriva Gapunbornas kultur något som helst värde utöver det säregna språket, är det omöjligt för läsaren att finna detta bland alla sarkasmer som regnar över Kulicks slem-ätande grannar i ”träsket”.

Som vanligt när män på ålderns höst skriver självbiografiskt blir det lite för många ”nu för tiden” men dessbättre vägs de här upp av en I don’t care-attityd som gör att man till slut, liksom bakvägen, finner ett stort värde i den här berättelsen. Boken säger inget särskilt spännande om vare sig språk, kultur, antropologi eller nya och gamla sociala och ekonomiska realiteter för isolerade folk i Papua Nya Guinea – en ansats till det senare görs mot slutet men avsnittet känns mest som en inslängd gymnasieuppsats – och det tar ett tag att fatta att inget av detta heller är meningen.

Kulick vill berätta en story. Bara det. Uttråkad av stiffa akademiska skrivformat och pk-maffior som ropar maktperspektiv! så fort en vit man tar till orda har han velat släppa loss och utan hämningar dra historien om sig själv och Gapun. Med rafflande cliffhangers, ohämmat förakt för det mesta, detaljerade näradödenupplevelser och fritt och fullt utvecklat språk – boken är i vissa delar fenomenalt skriven och aldrig tråkig – tas läsaren med till regnskogen och dess folk och får genom Kulicks lins följa det bitvis galna projektet som gjorde att tayap mot alla odds blev nedtecknat.

Titelns ”död” ska, tror jag, tolkas flerfaldigt. Dels som tayaps död: språket ”kommer med säkerhet att vara borta inom de kommande 100 åren”. Dels som slutet på, döden för, den 30 år långa relationen mellan Kulick och Gapun. Antropologen har fått veta vad han behöver och säger nu tack och goodbye. Att det folk han i perioder levt med inte kan läsa hans slutliga omdöme om vilka de är, varför de finns och varför de gör som de gör, ger läsaren plågsamma insikter i vilket dominansförhållande som råder – men kanske är det som författaren antyder: att skriva om ”andra” är alltid, ofrånkomligen, ett övergrepp. Han ser det som en sorts antropologens värnplikt, ett helvete man inte kommer undan men som man jublande muckar från när man äntligen får lämna objekten och återvända till den vita världens sköna våningar, vin och weekendflyg.

Här finns också berättelsen om bybornas idé om Kulick som en ”död bybo som återvände till livet”, men konkret handlar kanske ”död” mest om det där mordet på Kawri, en av byns män, som av oklara skäl dödas efter att antropologens närvaro dragit rövare till platsen: ”Även om jag inte var direkt ansvarig för Kawris död, så var jag inblandad i den. Om jag inte hade kommit till Gapun så hade Kawri fortfarande befunnit sig i livet.” Kulick anmäler det hela till myndigheter, får senare ut en summa försäkringspengar han enligt egen utsago gör vad han kan för att få fram till berörd familj – men kompensationsförsöket föder bara mer trassel, fler myter, mer våld.

Den som har läst Ingen tobak, inget halleluja!, Eric Lundqvists klassiker från 1956 om en svensk missionärs hopplösa frälsningsprojekt på Nya Guinea – prästen tvingas muta de infödda på med växande mängder tobak för att få dem till kyrkan – kommer att känna igen sig. Kulick tycks omedveten om vilken blåödghet hans historier redovisar, vilket å andra sidan ger läsningen ett lite pikant om än något generande mervärde. Ena dagen beskriver han sin verksamhet som om ”jultomten hade slagit upp sin verkstad i regnskogen”, men efter att tomten/antropologen har bytt plastsaker mot glosor och verbformer blir han – som Lundqvists missionär – till synes på allvar förvånad över att ”hur mycket jag än hade med mig, så var det aldrig tillräckligt”.

Metoden är kanske inte helt tillförlitlig, men Kulick menar om jag förstår saken rätt att alternativ saknades och att målet – kartläggningen av tayap – nåddes. Till priset av en bybos död. Och en forskares stora umbäranden. Hur vi kan vara säkra på att det Gapuns invånare, vid sidan av författaren de enda källorna, har berättat för Kulick inte till stora eller små delar bara har fabulerats fram i hopp om presenter eller annat utbyte förtäljer inte historien.

Mest lästa just nu

1) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

2) Inte den virriga typen av Ann-Sofie Dahl

3) Må snön fortsätta falla av Josefin Holmström

4) En nation uppstår av Henrik Meinander

5) Den svenska kulturen finns av Jakob Heidbrink

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Det kidnappade Europa av Ninna Rösiö

2) Jasägarna som ändrade sig av Hans-Åke Persson

3) När folk tycker fel av Carl Rudbeck

4) Gudar och monster gör comeback av Göran Frankel

5) Moderna tider av Emil Uddhammar

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...