VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Jasägarna som ändrade sig

Av Hans-Åke Persson

Den 24 mars 1990 samlade den brittiska premiärministern Margaret Thatcher i hemlighet så många inhemska Tysklandsexperter som möjligt för att diskutera Tysklands och Europas gemensamma framtid. Rädslan var stor för att ett återförenat Tyskland än en gång skulle gå sin egen väg och på sikt återigen hota Europa.

Vi vet hur det gick. Det förenade Tyskland integrerades tämligen väl i det nya Europa. Tyskarna ville inget hellre än att bli de goda européerna. Att inte utmärka sig och hålla en låg profil. Thatchers rädsla hade så här i efterhand inget fog för sig.

För britterna är relationen till Europa över tid å andra sidan rejält problematisk. En del premiärministrar har stupat på Europafrågan (Thatcher, Cameron, May). Andra har utnyttjat förhållandet till den europeiska kontinenten för egen politisk vinning. Här är Boris Johnson exemplet par excellence. Han strävar efter ”splendid isolation”, ett suveränt UK, och förstärkt koppling till resten av den engelsktalande världen, i synnerhet USA.

Vi har otaliga gånger hört Johnsons hyllningar till Churchill. En retorisk finess av en politiker som samtidigt riktat ett tungt slag mot det brittiska parlamentet när han lät stänga det. Det är framförallt symboliken som står ut. Churchill vänder sig i sin grav. Att Johnson slänger ut Churchills barnbarn är illa nog, men att ge sig på vad som är brittiska politikens raison d’être kan stå honom dyrt. Högsta domstolen gav snabbt klara besked om att det var olagligt att stänga parlamentet. Det borde han själv ha kunnat räkna ut. Det har han säkert gjort också, men han valde att spela ett högt spel.

Färden mot ett brittiskt uttåg hade så här i backspegeln börjat redan i december 2011. David Cameron lade då in sitt veto mot en fördragsrevision om skärpt budgetdisciplin inom EU. Den irländske statsvetaren Hugo Brady menade vid det tillfället att efter det brittiska vetot skulle EU inte längre bli sig likt. Mindre än två år senare utlyser Cameron en folkomröstning om Storbritanniens framtid i Europa. Det är naturligtvis inte en rak linje mellan de båda händelserna. Den tanken vore litet väl konspiratorisk. Men ur ett vidare perspektiv kan det förklaras av att relationen Storbritannien och Europa över tid alltid har skavt.

Vad händer nu? I korten ligger att före oktobers utgång kan Boris Johnson avgå, utlysa nyval, folkomrösta, genomföra en överenskommelse med EU, eller driva ut landet utan avtal. Inget av det ovan nämnda är särskilt attraktivt, inte ens för den sittande premiärministern. Men det skulle inte förvåna om han ändå lyckas navigera sig genom svårigheterna. Varför? Jo, oppositionen befinner sig i ett sällan skådat kaos. Det är möjligtvis Boris Johnsons smala lycka.

Så här i skrivande stund, i slutet av september 2019, är det således omöjligt att komma med några kvalificerade gissningar. Det är bara att sitta still i båten och bevittna dramat på de brittiska öarna. Men ett tips kan var att läsa den brittiske Oxfordhistorikern Robert Saunders bok om den för många okända folkomröstningen 1975 om Storbritanniens vara eller icke vara i 1970-talets europeiska gemenskap, YES to Europe!. Det är en perspektivrik berättelse om Storbritannien som berör såväl inrikes- som utrikespolitik.

När britterna röstade bort Storbritannien ur EU förändras landets politiska och ekonomiska förutsättningar i ett slag. Brexit jämförs med Jugoslaviens sammanbrott. Den välkände Oxfordhistorikern Timothy Garton Ash hävdar att brexit mycket väl kan vara slutet på EU och pekar på hur Europas högerpopulister genom brexit har fått en lyftkraft utan dess like. Brexit är som Berlinmurens fall, fast tvärtom.

Jämförelserna med Jugoslaviens sammanbrott, Berlinmurens fall och det brittiska imperiets fall som gjordes av en del brittiska kommentatorer skjuter möjligen över målet. Men det är frestande att söka i det förflutna för att förstå nuet.

Det är just så Saunders gör, inte systematiskt men mera reflekterande. Han gör en diakron jämförelse det vill säga: han ställer folkomröstningarna 1975 och 2016 mot varandra och försöker se likheter och olikheter. Men boken är främst uppbyggd kring händelserna 1975. Däremot avstår han explicit från att försöka sig på att vaska fram utvecklingslinjer och teman över tid.

Saunders konstaterar att såväl 1975 års premiärminister Harold Wilson (labour) som David Cameron båda var motvilliga européer. Båda insåg vikten av medlemskap i det europeiska projektet, men de omfamnade inte tanken på den europeiska gemenskapen. Cameron som Wilson ledde ett splittrat parti med en liten majoritet i parlamentet. Harold Wilson använde folkomröstningen som ett förhandlingskort i förhållande till Gemenskapen. Han ville förhandla fram bättre villkor. David Cameron följde Harold Wilsons spelplan till punkt och pricka när han i sitt så kallade Bloombergtal i januari 2013 offentliggjorde sitt beslut om folkomröstning. Tanken var naturligtvis att göra om sin föregångares succé. Men till skillnad från 1975 blev 2016 en katastrof. I varje fall i förhållande till Camerons intentioner, vilket han vidimerar i sina nyutkomna memoarer.

Folkomröstningen 1975 skapade inte en fundamental politisk kris med två på varandra avgående premiärministrar – först David Cameron och därefter Theresa May inom en relativ kort tidsperiod. Det politiska etablissemanget skakades inte i sina grundvalar. Inte heller förorsakade folkomröstningen omedelbara grava och svårläkta splittringar såväl inom Labour som framförallt inom det konservativa partiet. Det politiska etablissemanget höll och gick relativt snabbt vidare till business as usual. Icke desto mindre hade folkomröstningen varit den första i Storbritanniens nationella historia. Aldrig tidigare hade en politisk fråga lämnat Westminster det vill säga centralmakten och lagts i händerna på folket. Parlamentets suveränitet sattes på prov. Och överlevde.

Genom folkomröstningen hade Storbritannien visat att de ville tillhöra den tidens europeiska gemenskap med rösterna 62,7 procent mot 32,8. Saunders pekar också på att innan Storbritannien gick med i Gemenskapen 1973 var landet mer än någonsin i brittisk historia en integrerad del av den europeiska kontinenten. Redan i början på 1960-talet hade britterna med Harold Macmillan som premiärminister ansökt om medlemskap i Gemenskapen. Men man stoppades då av Charles de Gaulle.

Det som var anmärkningsvärt med britternas ansökan var att den gjordes bara något år efter att de hade tagit initiativet till att skapa EFTA. Detta var en helomvändning som samtiden inte omedelbart såg poängen med.

Bakgrunden var att britterna relativt snabbt förstod att EG inte blev det misslyckande som de hade förväntat sig. Storbritannien insåg att de framöver kunde förlora stora marknadsandelar i Västeuropa samtidigt som deras starka position i imperiet höll på att svikta. Men som vi sett fick britterna sitta i det europeiska väntrummet i mer än tio år. de Gaulle var rädd för att ett brittiskt medlemskap skulle ge USA mer inflytande inom Gemenskapen samt utmana Frankrikes unika position som det ledande landet inom EG. Med de Gaulle borta från presidentskapet förändrades samarbetet och Storbritannien släpptes in 1973 tillsammans med Danmark och Irland. Två år senare bestämde sig Labour för att utlysa en folkomröstning om medlemskapet. Bättre villkor var ett argument. Agerandet verkar synnerligen bekant.

1975 ansågs Storbritannien vara ”the sick man of Europe”. Karikatyrer avbildade landet som ett sjunkande skepp med en besättning som med iver paddlade mot den frälsande gemensamma marknaden. I en tid av nationellt nödläge framstod de starka ekonomierna på kontinenten med Västtyskland som främsta exemplet som räddare i nöden. Mat på bordet, trygghet i vardagen och plånboksfrågor var viktigare än suveränitet och oberoende. Det var avgörande för utgången av folkomröstningen 1975. Förhållandena var precis tvärtom 2016 men en stagnerad eurozon, arbetslöshet och låg tillväxt på den europeiska kontinenten. Suveränitet och oberoende blev nu verktyg för att riva sig loss från kontinenten.

Saunders bok är så mycket mer än en jämförelse mellan två folkomröstningen med fyra decenniers mellanrum. I smått och i stort återkommer författaren hela tiden till hur Storbritanniens förhållande till sin omvärld skall förstås. Ett ständigt sökande efter en självförståelse i förhållande till Europa liksom till det nu förlorade imperiet. Risken är dock stor att britternas behov av utanförskap denna gång – om nu brexit genomförs och möjligtvis under Boris Johnsons ledning – kastar det forna imperiet ut i en situation starkt beroende av utvecklingen på världsscenen där Kina, USA och inte minst EU är huvudaktörer. Storbritannien får då finna sig i att navigera på bästa sätt utifrån en provinsiell och perifer situation.

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Den stora illusionen av Fredrik Erixon

3) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

4) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

5) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...