VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

När folk tycker fel

Av Carl Rudbeck

Vid det här laget har det blivit svårt att freda sig ifrån den tsunami av böcker som driver tesen att populismen är på väg att gräva en grav för den västerländska demokratin, speciellt så som den har sett ut efter andra världskrigets slut.

Många författare tar för givet att den liberala formen av demokrati egentligen är den enda legitima och att alla avvikelser från normen innebär hot som måste fördömas.

Men inte bara det. Vanligen används ordet ”populism” som ett skällsord – och det må väl vara hänt – men det används också – och det må inte vara hänt – som ett argument. När man väl en gång har lyckats klistra etiketten populist på ett parti eller en politiker, så behövs inga ytterligare argument och populisterna är inte längre välkomna i de fina, påstått demokratiska och upplysta salongerna. Man behöver inte längre logiskt och intellektuellt tala för sin sak.

Detta är ett tillvägagångssätt som passar de intellektuellt lata och historiskt okunniga. Det är en av de lärdomar eller insikter man kan hämta från Nadia Urbinatis Me the People. Hennes bok är visserligen ofta ganska snårig men den ger en mer nyanserad bild av populismen, eller rättare uttryckt: populismerna, eftersom den kommer i vitt skilda former. Titeln är en ironisk blinkning till den amerikanska författningens inledande ord – We the people – eftersom populismen ofta men långt ifrån alltid personifieras i en ledare som i egen person säger sig förkroppsliga folket och dess vilja.

I vissa av sina varianter kan populismen vitalisera demokratin, i andra utgöra ett hot. Men, och det säger Urbinati flera gånger, att rakt av fördöma den är just odemokratiskt. Det är en folklig rörelse och den är mångfasetterad. Populismen är, skriver hon, ”en global rörelse men varje speciell manifestation av populismen har sina egna lokala, kontextuella och specifika egenskaper.”

En av orsakerna till att så är fallet är att, åtminstone enligt somliga, populismen inte är en ideologi eller en viss politisk regim, utan en representativ process som konstruerar ett ”kollektivt subjekt” som strävar efter inflytande och makt. Att den vill ha makt är inget att säga om – alla politiska rörelsers mål är att tillskansa sig makten.

En annan signifikativ skiljelinje påstås gå mellan populism i fattiga länder och i rika länder. Urbinati skriver att populismen i länder utan långa och starka demokratiska traditioner – Venezuela och några andra Latinamerikanska länder skulle väl kunna ge syn för sägen – gör det lättare för populistiska ledare att inte bara förvandla – transform – utan ödelägga demokratin. I dessa länder är populismen nästan alltid förknippad med en person, som till exempel Juan Domingo Perón i Argentina eller Hugo Chávez i Venezuela.

I Europa och Nordamerika är den ibland utan tydlig ledare. Där kan den lika gärna stå till vänster som till höger, de gula västarna i Frankrike och Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street i USA visar att den inte alltid har samma politiska inriktning och saknar identifierbara ledare. Hade Urbinati väntat litet med att skriva sin bok, skulle hon kunnat hämta ytterligare ett exempel genom att lyfta fram det som just nu händer i Hongkong.

Urbinati är professor vid Columbia University i New York; politiskt verkar hon stå en bit till vänster om mitten. Istället för att för femtielfte gången försöka bestämma vad populism är – en ideologi, en mentalitet, en strategi eller stil – frågar hon vad populismen gör. Hur den förändrar den representativa demokratin.

Det torde väl vid det här laget var tydligt att den representativa demokratin idag dras med stora problem. Alltfler vanliga väljare känner – och det är ofta en mer eller mindre vag känsla snarare än en tydligt artikulerad intellektuell insikt – att demokratin med sina partier inte längre representerar dem och deras intressen. Partierna har mera gemensamt med varandra än med väljarna. Den reella makten har hamnat hos någon form av oligarki, det kan vara träsket i Washington, den djupa staten, Davosmänniskan, en demokratiskt oansvarig EU-byråkrati eller hos Facebook och Google. Med rätt eller orätt utmålas alla dessa som folkfiender som i sin maktfullkomliga arrogans tvingar fram folkliga initiativ. Urbinati skriver: ”Populister hävdar att konstitutionell demokrati har misslyckats med att infria sitt löfte att se till att alla medborgare har samma politiska makt.”

Det populistiska hotet mot demokratin – i den mån det alls är ett hot – kommer alltså i första hand inifrån, inte utifrån; det är orsakat av tillkortakommanden inom den reellt existerande demokratin. En svaghet i Me the People är att den inte alls tar upp de ekonomiska faktorer som kan tänkas ligga bakom det populistiska uppsvinget, till exempel den ökade klyftan mellan mycket rika och en medelklass som känner sig marginaliserad och snart proletariserad. Urbinati medger detta och försvarar sig med att ekonomi ligger bortom hennes kompetens.

Redan tidigt i sin bok tar Urbinati avstånd från den vanliga distinktionen mellan liberal och illiberal demokrati. Det ligger i själva demokratins natur att den inte bara tillåter utan uppmuntrar fri debatt och skarpa motsättningar. Om ett block av liberala partier permanent lägger beslag på makten så är det inte längre en väl fungerande demokrati. ”Liberal demokrati”, skriver hon, ”är en pleonasm och illiberal demokrati en självmotsägelse, en oxymoron.” Liksom populismen kommer demokratin i mer än en form.

Urbinati varnar för vad hon kallar hybris definitoria, ett slags övertro på definitionens kraft att göra verkligheten mer entydig än vad den faktiskt är. Populismen kan vara sekulär eller ha starka religiösa inslag, den kan använda nationalistiskt språkbruk eller anamma myten om ”first occupants”, alltså att de som först påstås ha bebott ett land eller plats har speciella eller exklusiva rättigheten. Gemensamt för många av dess former är en betoning av ethnos och demos, nationen och folket. Men det är inte vilket folk som helst. Det handlar om en grupp som sägs vara det sanna eller till och med goda folket och som har känt sig undanskuffat och föraktat. Hillary Clinton uttryckte det precist och koncist när hon kallade Donald Trumps anhängare för deplorable and irrdeemable, beklagansvärda och ohjälpligt förtappade.

Det hör numera närmast till god ton bland politiska analytiker att tala om populism som om den utgjorde en demokratins kris. Urbinati har föga tålamod med dessa. Hon ser inte någon kris och ”flörtar inte med apokalyptiska visioner”. I ett stycke som statsvetare och politiska tyckare borde ta till sig skriver hon: ”Det är inget ’odemokratiskt’ att välja en främlingsfientlig ledare; det är heller inget ’odemokratiskt’ i uppkomsten av partier som är emot etablissemanget. Demokratin är inte i kris för att eller när den ger oss en majoritet som vi inte gillar eller som vi föraktar.”

Att utmana etablissemanget – ett i och för sig ganska otydligt begrepp – är inte odemokratiskt utan snarare demokratins livsluft och en av dess mest betydande fördelar gentemot andra styrelseformer. Att beskriva brexit som en kris för demokratin anser hon närmast löjeväckande; det vore att förneka att demokratin kan innehålla folkliga rörelser och folkomröstningar och inte bara etablerade politiska institutioner.

Att populismen fortfarande i vida kretsar har dåligt rykte är förstås begripligt. Tiden efter första världskriget i Europa banade den väg för fascism. Efterkrigstidens Latinamerika har i flera länder sett en liknande utveckling.

Dagens situation i Europa ser annorlunda ut. I fullt ut demokratiska länder utmanar den, som sagt, det representativa styrelseskicket inifrån. Den upphäver inte fria och konkurrensutsatta val. Tvärtom ser den sådana som ett sätt att legitimera rörelsen. Så länge den respekterar fria val är den demokratisk även om Urbinati inte bortser från ett slags fascistisk skugga som vilar över den. Fascismen använde sig av korrupta maktmedel – demagogi och tyranni. Populismen använder sig av det förra men inte av det senare. Skulle den göra det slår den naturligtvis över i fascism.

Om Urbinati har rätt är demokratin inte i kris men partidemokratin är det. Den är i flera länder i färd med att ersättas av vad hon kallar audience democracy, som kretsar kring ledaren och de känslor som han eller hon kan väcka hos folket. President Trump är det tydligaste exemplet på det. I stora massmöten entusiasmerar han folkmassor; i jämförelse med dessa framstår hans konkurrenters samlingar som beskedliga syföreningsmöten. Trump är formellt republikan men avskydd av många traditionella medlemmar i Republikanska partiet som inte känner igen sig i hans folkliga tonfall och illa dolda förakt för tidigare respekterade eliter.

Me the People kommer inte att bli det sista ordet om populism och kommer nog inte heller att omvända särskilt många i dagens polariserade värld. Men den borde tvinga dem som är intresserade av dessa spörsmål att fundera litet djupare innan de tar sig självgoda brösttoner.

Urbinatis bok har en cynisk eller åtminstone mörk syn på politiken. I Carl Schmitts efterföljd skjuter hon i sank den fromma myten som vill inbilla oss att vi alla djupast sett har gemensamma intressen och strävar mot samma mål. Istället har vi hamnat i en kompromisslös antagonism som står bortom eller vid sidan om den gängse vänster-höger-uppdelningen. I vår nya sköna värld är politiken inte längre ett spel utan ett krig med vinnare och förlorare.

Populismens framfart innebär, hävdar Urbinati, slutet på alla utopier och idealiseringar.

Riktigt hur vi ska hantera denna situation vet hon lika lite som alla andra. Hon har inget till övers för dem som menar att felet ligger hos den stora otvättade massan som är både dum och okunnig. Hon avfärdar på fullt allvar framförda förslag att endast de som kan visa att de är åtminstone hjälpligt politiskt informerade ska ha rätt att rösta.

Flera gånger tar hon avstånd från de gravallvarliga tyckare som talar om demokratins kris. Alldeles mot slutet av sin bok tycks hon något modifiera denna ståndpunkt. I själva verket hänger kris och demokrati ihop. Demokratin har alltid varit attackerad från både vänster och höger. Den är inte ett gudagivet naturligt tillstånd; vi har inte rätt att lugnt anta att när den en gång väl är etablerad, ska den tryggt leva vidare. Den undergår hela tiden förändringar. Just nu är partidemokratin under attack. Den fungerar så dåligt att den har orsakat en populistisk framgångsvåg som inte visar några tecken på att avta.

Nadia Urbinati och många med henne hoppas väl att så ska ske, men då räcker det inte att demonisera rörelsen, istället måste dess motståndare vara beredda att förvandla institutioner så att de blir mera öppna för ett bredare och mer direkt folkligt inflytande. EU och nomenklaturen i Bryssel måste göra något innan det är för sent.

Avslutningsvis antyder författaren att populismen inte har realistiska lösningar på de utmaningar som demokratin idag står inför. Men så länge etablissemanget, den gamla ordningens män och kvinnor, inte vill eller kan lösa problemen eller ens se svårigheterna, kan vi nog räkna med att det ”goda” folket också i fortsättningen kommer att ta på sig gula västar. Folket kommer att trotsa förmaningar och bannor från dem som anser sig veta bättre och envist fortsätta att rösta på fel kandidater.

Mest lästa just nu

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

2) Den stora illusionen av Fredrik Erixon

3) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

4) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

5) När blev allt så komplicerat? av Susanna Birgersson

NR 8 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...