VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Dags för en uppvärdering

Av Ulla Gudmundson

I Sverige dominerar stoltheten över att ha brutit med väsentliga delar av vår historia. Stormaktstiden är pinsam för en nation som vill se sig som fredlig.

Den 11 september 2002, alltså på årsdagen av attacken mot World Trade Center, höll USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell ett minnestal vid Ground Zero, kratern mitt på Manhattan som uppstod när de två flygplanen kraschade in i tvillingtornen.

Powell gjorde något som jag inte tror att en svensk utrikesminister skulle ha gjort i motsvarande situation. Han läste högt ur den amerikanska konstitutionen.

Det retoriska greppet var gripande och effektivt. Men det var inte nytt. Det användes, om man får tro historikern Thukydides, 2 433 år tidigare, av Atens ledare Perikles i det så kallade gravtalet, den mest berömda passagen i Det peloponnesiska krigets historia. Talet hyllade de atenare som stupat under krigets första år. Perikles ärar dem med att beskriva karaktären hos den stat de dött för: ”Dess namn är demokrati, emedan inflytandet i staten icke är begränsat till ett fåtal utan tillkommer de flesta.” (övers. Fredrik Horn)

Är det en slump att samma grepp återkommer i båda talen? Nej. För ett viktigt inslag i den amerikanska självbilden är just synen på USA som direkt arvtagare till det bästa och mest tidlösa i arvet från Perikles Aten. Den liberala amerikanska demokratin blir med denna syn krönet på en lång utveckling, där den atenska demokratin är både historisk utgångspunkt och tidlöst giltig modell. Antiken, som den lärdes ut vid de amerikanska universiteten under 1900-talets sex första decennier, bidrog till att stärka banden till Europa. Kritiker har beskrivit den historiebild som förmedlades som abstrakt och idealiserad: en selektiv tuvhoppning mellan så kallade Magiska Ögonblick, en snitslad bana mot framtiden med början i – just det – Perikles Aten, över Rom, renässansen, Englands ”ärorika revolution”, amerikanska revolutionen, upphävandet av slaveriet till slutmålet – den moderna amerikanska demokratin.

Men det är alltså svårt att – vilket man får anta att vissa på Skolverket anser – hävda att kunskap om antiken skulle sakna relevans för dagens värld. Den är tvärtom en resonansbotten. Ekot från Perikles hörs, exempelvis, i Jeremy Corbyns valslogan ”for the many, not the few” inför det brittiska parlamentsvalet den 12 december. I ett aktuellt belgiskt skolprojekt om migration utgår man från Vergilius hjälte Aeneas som den första flyktingen.

Varför vill alla regimer att deras barn och ungdomar ska undervisas i historia? frågar historikern Eric Hobsbawm i essäboken On History. Jo, svarar han, för att de ska gilla samhället de lever i och vara stolta över det. Hobsbawm citerar Ernest Renan: ”Att missuppfatta historien är en väsentlig del av att vara en nation.”

I Sverige dominerar stoltheten över att ha brutit med väsentliga delar av vår historia. Stormaktstiden, erövringarna, är en pinsam ryggsäck för en nation som vill se sig som fredlig, samarbetsinriktad, en force for good i världen. En parallell kan dras till påvedömet, som slog in på fredens väg först med Benedictus XV och första världskriget, sedan dess sekulära maktbas, Kyrkostaten, förlorats 1861–70 till det enade Italien. Vi berömmer oss av att ha dragit oss tillbaka från Europa, i något som skulle kunna kallas svensk exceptionalism. Ett första, kulturellt brott med den europeiska kontinenten var reformationen. Gustav Vasa är portalfiguren för det exceptionalistiska Sverige, och kungens sägenomspunna förhållande till dalkarlarna kan ses som arketypen för den historiesyn som betonar de fria, självägande böndernas roll i landets historia, med en kontinuitet där troheten mot kungen skulle transformeras till tilltron till en modern stat och till en hög värdering av social jämlikhet.

Men frågan är om inte också den synen delvis är ett uttryck för förlorad medvetenhet om ett sammanhang, i första hand med resten av Europa. När jag i UD:s stora konferensrum sett porträttet av Axel Oxenstierna, samma porträtt som fanns i min historiebok, har jag slagits av likheten med Philippe de Champaignes berömda porträtt av kardinal de Richelieu. Oxenstierna är klädd i svart, kardinalen i rött, men herrarna står i exakt samma pose, i helfigur, självsäkert med handen på höften och myndig blick. Det är nog ingen slump. Båda var grundläggare av moderna centralstater. Nyare historieforskning visar att det svenska samhället för hundra år sedan, i likhet med flertalet europeiska, var ekonomiskt starkt ojämlikt – i själva verket ett av de mest ojämlika.

Hur kan historia uppvärderas i ett framstegs- och innovationsinriktat land som Sverige? Att det behöver göras är självklart. Vi lever i och med historien vare sig vi vill eller inte, medvetet eller omedvetet. Att snävt fokusera enbart på skolans historieundervisning vore, tror jag, ett misstag. Hos mig väcktes historieintresset av läsning utanför skolan – min storebrors tummade Gula brigadens hjältar, ungdomsupplagan av Fältskärns berättelser, Röda nejlikan, De tre musketörerna. Varför inte fler historiska ungdomsböcker, nyutgåvor av klassiker, faktabaserade historiska datorspel? Skolan ska ge solid kunskap, men betydelsen av lust och fantasi i gestaltningen av historien ska inte underskattas.

Ulla Gudmundson är skribent och diplomat.

Mest lästa just nu

1) UD och Vietnamfrågan av Ann-Sofie Dahl

2) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

3) Individualismens baksida av Karin Pihl

4) En pysande självgodhet av Dan Korn

5) Våra bibliska rötter av Susanna Birgersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Det nya prästerskapet av Fredrik Haage

2) Dags för en motrörelse av Anna Victoria Hallberg

3) En pysande självgodhet av Dan Korn

4) Teragogerna ropar efter en ny Marx av PJ Anders Linder

5) Allting flyter av Emil Uddhammar

NR 9 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...