VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Våra bibliska rötter

Av Susanna Birgersson

I en aktuell bok visar Dan Korn hur västvärldens demokratier har sitt ursprung i de judisk-kristna traditionerna.

Gud är död, utropade Friedrich Nietzsche. Fast inte triumferande, utan beklagande, eftersom han förutsåg att ångest och galenskap skulle ersätta gudstron. Han anklagade de kristna för att själva ha dödat sin gud, när de genom århundradena krympt och förkvävt honom: Gud är god, så god och barmhärtig att något sådant som vrede, hämnd, avundsjuka, list och våld inte kan finnas i hans väsen. Kvar blir en gud som oskadliggjorts och därför blivit meningslös.

Kapitlet om Nietzsche är ett slags höjdpunkt i Dan Korns bok Som om Gud fanns. Det sekulära samhällets religiösa rötter (Timbro), en tragisk klimax om ett dödsbud som världen inte klarat av att hantera. Istället för att ta konsekvenserna av att Gud är död pågår ett slags frenetisk men gudlös religionsutövning med alla de välkända ingredienserna. Vi ser på hela vår civilisation som bärare av arvsynd. Särskilt vita män bör göra ständig bot för västvärldens övergrepp. Överallt varnas för undergången, inte som ett fenomen vi ska ta oss an med vetenskapens hjälp, utan som ett straff för våra synder, vår klimatskuld. Dagstidningarna svämmar över av betraktelser om botgöring i form av flygcelibat och klimatkompensation. Uppståndelsen kring Greta Thunberg är inte rationell, den är religiös och rituell. Metoo var en väckelserörelse. Kättare, människor som ifrågasätter de rådande paradigmen förses med förödmjukande etiketter och omtalas bara med löje eller fasa.

Det enda som saknas i denna nya religion är en gud som kan ge nåd och förlåtelse.

Vi lever som om Gud fanns, som om ont och gott och synd och skuld och skam är metafysiska realiteter, väl avgränsade och definierade av något utanför människan. Allt detta beskriver Dan Korn träffande, men det finns också en annan och fylligare berättelse som löper genom boken, den om hur västvärldens demokratiska samhällen vuxit fram ur de judisk-kristna skrifterna och traditionerna. Ofta börjar annars individualismens och den liberala demokratins historieskrivning hos Martin Luther. Vi har lärt oss att den tyske reformatorns förkunnelse om rättfärdiggörelse genom tro, och hans bibelöversättning som gjorde att enskilda, vanliga människor själva kunde tolka skriften, var fröet till den individualism som till slut blev religionen övermäktig. Men Korn går mycket längre tillbaka, ända till Adam och Abraham.

Vi tänker ofta att vår demokrati har sina rötter i antiken. Lärde vi oss inte det redan på högstadiet? Men etymologin är en sak, det idémässiga tankegodset en annan. Vårt folkstyre utgår från idéer om att alla människor har samma ställning inför sin skapare. Av Gud har de fått rättigheter, och alla har fått samma. När Thomas Paine, en av 1700-talets främsta demokratiteoretiker, pläderade för demokrati var det inte med hänvisningar till omröstningarna bland Atens fria män, utan med argument destillerade från Bibelns första sidor.

Berättelsen om Abraham är berättelsen om hur en individ reser sig upp och går sin egen väg. På Guds befallning övergav patriarken sin klan och drog till en främmande plats. Han bröt sig loss från den då normala samhällsstrukturen. Hans släkt blev inte en ny klan, utan en nation.

Många hundra år senare, när israeliterna flytt från Egypten och vandrade runt i öknen, fick de lagen av Gud. Den moderne bibelläsaren slås givetvis av de stränga straffen i Moseböckerna. Men Korn framhåller istället att lagarna, i egenskap av just lagar, slet rättsskipningen ur familjens och släktens händer, och placerade den hos en stat. I själva tillkomsten ligger möjligheten till ”likhet inför lagen”. Och redan i öknen skildes de religiösa ämbetena från den politiska makten – också det en av vårt styrelseskicks hörnstenar.

Visst var straffet för exempelvis äktenskapsbrott oerhört hårt. Men lagen föreskrev, påpekar Korn, att ingen fick dömas utan trovärdiga vittnen. De flesta äktenskapsbrytare slapp därmed straff, samtidigt som lagen talade om att handlingen var fel.

Och så där fortsätter det. Författaren drar med oss genom vår civilisations historia, gör väntade och oväntade nedslag, vilka leder vidare till kloka och ofta egensinniga reflektioner som i sin tur syftar till att blottlägga att vårt samhälles själva arvsmassa är judisk-kristen. Han varvar folklivsskrönor med hänvisningar till kyrkofäder, han berättar om upplysningen och om hur medeltiden i efterhand blev ”the dark ages”. I en särskilt intressant passage redogör han för den motsättning mellan religion och vetenskap som konstruerades på 1800-talet, och som kanske mer än något annat har fått oss att tro att vetenskapens största fiende var, och fortfarande är, religionen.

Det är formidabelt och oavlåtligen intressant. Av och till blir jag lite betänksam inför beskrivningarna av den kristna traditionens beståndsdelar. Dan Korn skriver till exempel att Jesus själv bara var intresserad av att få judiska efterföljare och att det var Paulus som gjorde kristendomen till en religion med universella anspråk. Som om inte Nya testamentets mest kända Jesuscitat lyder: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son...”, som om inte Jesu sista ord löd ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar...”

Att arvsynden härstammar från Augustinus och att Luther påstod att människor måste synda för att kunna få förlåtelse och frälsning är diskutabla utsagor. ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig”, skriver till exempel kung David i Psaltaren 51, och Nya testamentet är fullt av resonemang om hur vi alla är fallna varelser. Det är fyndigt men förenklat att göra arvsynden som fenomen till Augustinus uppfinning. Och Luthers ord om att ”Var en syndare och låt dina synder vara stora...” bör nog snarast förstås som en uppmaning att erkänna allvaret i den synd man oundvikligen begår.

Men trots detta upplever man som läsare att Dan Korn, själv djupt förankrad i den judiska traditionen, tar den kristna tron på större allvar än många av dagens tongivande kristna teologer.

På bokens sista sidor förskrivs receptet, försoningen kan man säga, för en sekulär mänsklighet, plågad av skuld och skam och självförakt, utan utsikt till nåd och förlåtelse, och det är kärlek till mänskligheten: att lära sig älska världen som den är, med vad den rymmer av godhet, ondska och allt däremellan.

Jag förstår inte riktigt vad det betyder. Det låter som något en skrivande människa kan trösta sig med när hon formulerar orden. Ett mer generellt verkningsfullt botemedel vore att uppmuntra människor att lägga av sig det dåliga samvetet för all världens orättvisa, och rikta blicken mot dem som finns i deras närhet. Att älska fastrar och mostrar, svärdöttrar och bonusbarn, grannar och kolleger, tvättstugekommendanter och telefonförsäljare, närområdets tiggare och alkoholister, släktens rasister – det är det svåraste som finns. Och det fungerar förbluffande effektivt mot den sekulär-religiösa nitälskan som inte sprider annat än självgodhet, fördömelse och depression.

Och som kristen tänker jag att kyrkan måste berätta att Gud inte alls är död. Att han aldrig var den svaga oförargliga gud som Nietzsche menade att vi kristna har gjort honom till. Att han i sin barmhärtighet vredgas över ondskan, nu precis som på Gamla testamentets tid, att han vill ha tillbedjan, nu som då, att han kräver att vi förvaltar vårt pund, nu precis som i Jesu liknelser, att Gud aldrig slutade att vara helig. Kyrkan behöver påminna om att den viktigaste kampen mellan ont och gott i alla tider har utkämpats i människans själ, och att i förhållande till den kampen är all annan rädda-världen-aktivism av underordnad betydelse.

Mest lästa just nu

1) De upplystas intolerans av Svend Dahl

2) Den orättvisa skönheten av Katarina Barrling

3) Så illa är det inte av Peter Santesson

4) Känslostorm av Jonathan Rauch

5) Boris Johnson har mer än brexit i kikaren av PJ Anders Linder

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En pysande självgodhet av Dan Korn

NR 9 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...