VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Ett andra Tyskland?

Av Gustaf Almkvist

Uppgifterna går isär om hur överste Claus von Stauffenbergs sista ord föll, när han strax efter midnatt den 21 juli 1944 ställdes framför en sandhög på generalstabens gård i Berlin för att avrättas.

Knappt tolv timmar tidigare hade han placerat en bomb i ett sammanträdesrum i Ostpreussen, och därmed kommit närmare än någon annan att döda Adolf Hitler. Bomben hade detonerat, men diktatorn klarade sig. Den statskupp som ett antal höga officerare hade planerat under mer än ett års tid föll samman innan den ens hade kommit igång. I ett desperat försök att rädda sitt eget skinn beordrade general Friedrich Fromm, Stauffenbergs överordnade och själv införstådd med planerna, att kuppmakarna omedelbart skulle avrättas.

Den tidigare generalstabschefen Ludwig Beck fick förmånen att få ta sitt eget liv. Fyra andra officerare leddes i stället ut på den kala innergården i centrala Berlin, ett stenkast från Potsdamer Platz. Stauffenberg var den andre att kallas fram till exekutionsplutonen. Att han då ropade ”Leve Tyskland!” står klart. Men vittnesmålen tvekar i den förbryllande beskrivning som han gav sitt hemland. Var det det ”heliga” Tyskland som skulle leva, eller kanske det ”hemliga”? På tyska kan orden ha varit till förväxling lika i dramatiken.

Stauffenbergs rop är en intressant utgångspunkt för en förvånansvärt svårbesvarad fråga: Vem var han egentligen, mannen som vågade skrida till handling där de flesta förblev passiva? Vad var det som drev honom att så totalt bryta sin personliga trohetsed till Hitler, eden som så många andra – av övertygelse eller brist på mod – ansåg sig bundna av till varje pris? Varför drog just han så annorlunda slutsatser i en officerskår där ingenting betydde mer än disciplin och trohet, trots bred medvetenhet om att kriget sedan länge var hopplöst förlorat?

I biografin Stauffenberg. Porträt eines Attentäters försöker författaren Thomas Karlauf problematisera bilden av den berömda generalstabsöversten. Porträttet som tecknas har gjort Karlaufs bok till den i särklass mest kontroversiella och omdebatterade i floran av nya böcker kring 75-årsminnet av den misslyckade statskuppen den 20 juli. För förståelsen av de militära kuppmakarna och deras motiv är ingen liten fråga. Den berör tvärtom ett mycket känsligt tema i den tyska efterkrigshistorien, fascinerande för den som är intresserad av historieskrivning: frågan om i vilken utsträckning Tyskland 1933–1945 var något mer än det mordiska Nazi-Tyskland.

Idén framträdde tidigt att det hela tiden också fanns ett ”andra Tyskland”, som inte var nazistiskt, krigshetsande och antisemitiskt, utan demokratiskt, fredslängtande och humanistiskt. Ett Tyskland där vanliga människor gjorde motstånd i det lilla, där judar gömdes undan förföljelse, och där en och annan skred till verket i det stora. Dit hör syskonen Scholls studentrörelse ”Vita rosen” i München, dit hör det kristna motståndet bland annat kring teologen Dietrich Bonhoeffers ”Bekännelsekyrka”, och dit hör det militära motståndet som för eftervärlden fick ett ansikte i överste Stauffenberg.

På senare år har dessa olika grupper skildrats inte minst av historikern Hans Mommsen, och bland böckerna till 75-årsminnet kan historikern Wolfgang Benz Im Widerstand. Größe und Scheitern der Opposition gegen Hitler särskilt framhållas. Det råder ingen tvekan om att en mängd personer på olika grunder och i olika sammanhang gjorde vad de kunde för att motarbeta katastrofen. Dessa mötte ingen nåd. I sina korta porträtt av de olika grupperingarna och deras ledande gestalter visar Benz hur fruktansvärt snabbt och fullständigt nazisterna lyckades gripa makten i ett av Europas mest välutvecklade och intellektuellt dynamiska länder. Den enskilda människans maktlöshet framträder brutalt på varje sida.

Vid läsningen av Benz bok blir det också skrämmande tydligt att en stor majoritet av tyskarna inte lyfte ett finger till motstånd, och att många in i det sista försökte upprätthålla en förljugen verklighetsbeskrivning för att hålla en med tiden allt tydligare anad sanning på avstånd. De som faktiskt valde att inse hur det var fatt saknade ofta modet eller förmågan att dra moraliska slutsatser av sina insikter. Stora delar av den tyska högre officerskåren lär sålunda ha varit informerad om kupplanerna, men avböjde att delta, med generalfältmarskalk von Mansteins möjligen apokryfa ord för att ”preussiska fältmarskalkar begår inte myteri”. Kanske bör det till synes unisona valet att inte heller avslöja något tillräknas generalerna som ett visst ställningstagande. Några fick betala priset för sin tystnad. Men någon motståndsgärning är det tveksamt om det förtjänar att kallas. Motstånd, menar Benz, förutsätter handling.

Den första värderingen av den misslyckade statskuppen den 20 juli 1944 var förstås att Stauffenberg och hans närmaste var simpla, ärelösa förrädare. Denna hållning överlevde krigsslutet, men ersattes alltmer med den tacksamma bilden av ett föredöme för det nya Tyskland. Här framträdde den tänkande medborgaren, den ansvarstagande soldaten, den bekymrade humanisten Stauffenberg. Under årens gång har han lyfts fram som ett centralt exempel på detta ”andra Tyskland” som historieskrivningen mer eller mindre övertygande har frammanat.

Men, menar Karlauf: Stauffenberg var knappast något demokratiskt föredöme. Han var en elitistisk adelsman. Han hade visserligen inte några tydliga nazistiska böjelser, men han välkomnade Hitlers resa till makten, främst på grund av upprördhet över Tysklands öde efter första världskriget och de begränsningar som Versaillesfreden innebar inte minst för den tyska krigsmakten. Han var entusiastisk över angreppet på Polen och antisemitisk i sina betraktelser över vad han såg när han deltog i fälttåget i öster, låt vara inte på något i sitt sammanhang uppseendeväckande sätt. När Stauffenberg och hans bror, folkrättsjuristen Berthold, deltog i utformningen av upprorsmännens program för framtidens Tyskland såg de snarare kejsarrikets ståndssamhälle framför sig än den förbundsrepublik som skulle se dagens ljus fem år senare.

Kritiken mot Karlauf har stundtals varit hård. Det finns nämligen bara ett begränsat källmaterial som otvetydigt kastar ljus över Stauffenbergs övertygelser och bevekelsegrunder. De vittnesmål som finns lämnades antingen i förhör med Gestapo i tiden efter attentatet, eller av personer som efter kriget hade ett betydande intresse av att överdriva både sina kopplingar till Stauffenberg och sina antinazistiska övertygelser. Karlauf har visserligen haft tillgång till ett antal bevarade brev och en del andra personers dagboksanteckningar. I övrigt bygger hans skildring i viss utsträckning på mer eller mindre välgrundade spekulationer, som baseras på de miljöer där Stauffenberg vistades och de idéer som frodades där.

Detta är inte bara en svaghet. Stauffenberg var kavallerist och generalstabsofficer i ett militaristiskt samhälle. Karlaufs intressanta belysning av dessa sammanhang gör att det radikala i Stauffenbergs beslut framträder desto tydligare. Och Karlauf skildrar skickligt en annan sida av attentatsmannen: hans enorma fascination för den tyske diktaren, filosofen och nationalisten Stefan George. Som tonåring antogs Stauffenberg tillsammans med sin bror som lärjunge till denne då åldrade tänkare, som avled år 1933. I regelbundna audienser fostrades välborna, utvalda unga män i antikens tankevärld, tysk litteratur och en historiesyn där Tysklands främsta tid låg framför dem. Karlauf, som tidigare också har skrivit en biografi över George, vet att skildra en miljö som ger en nyckel till den svårfångade överstens idévärld. Här finner också Stauffenbergs sista ord en möjlig förklaring: som anspelning på en av Georges mest kända dikter. Det kan ha rört sig om en syftning på ”das geheime Deutschland”, det inre, andliga rike som Georges lärjungar skulle omsätta i yttre handling för att förverkliga framtidens Tyskland.

Flera recensenter och krönikörer i den tyska pressen har anklagat Karlauf för att genom sin skildring på lösa grunder ha förringat eller förlöjligat något så ovanligt som en person från andra världskriget som Tyskland känner stolthet över. Kritiken har utan tvekan visst fog för sig, men den tycks också förbise något. För Karlaufs fråga är angelägen. Det finns otaliga böcker om vad som hände den 20 juli och det som följde. Färre har försökt att begripa den centrala aktörens person, och de som har det kan nog beskyllas för att vara mer tendentiösa i sina försök att skildra en hjälte än Karlauf i hans ambitioner att förstå en människa.

Här finns en viktig poäng. Karlauf dömer inte Stauffenberg. Om någon gör det så är det läsaren. Snarare framträder bilden av en mycket begåvad, på många sätt sympatisk person. Han är en man vars åsikter knappast avvek märkbart från andra adelsmäns eller officerares, en man av sin tid och sin bakgrund, och knappast någon extremist. Efter att ha briljerat på militärakademin och i generalstaben fick han som ständigt resande logistikofficer tillfälle att se mer av det samlade läget på ostfronten än de flesta. Och det var antagligen här, redan i slutet av 1941, som han såg vad som fanns att se och drog sina slutsatser. Att kriget i öster inte kunde vinnas. Att de bottenlösa grymheterna mot civilbefolkningen och den summariska behandlingen av krigsfångar gjorde Tyskland till en förbrytarstat i världens ögon. Att Hitler personligen bar en stor del av ansvaret för katastrofen. Vilken betydelse Stauffenbergs smått esoteriska intellektuella bakgrund hade för förmågan att faktiskt också skrida till verket går det bara att spekulera om.

Karlaufs bok tvingar läsaren att reflektera över relationen mellan en handling och dess bevekelsegrunder. Kommer attentatet den 20 juli 1944 i ett annat, kanske sämre ljus om det nu utfördes av en stortysk antidemokrat, som gjorde ett desperat försök att i sista stund rädda vad som räddas kunde? Gör det något om det skulle visa sig att Stauffenberg inte primärt upprördes över nazismens brott, utan över militär ansvarslöshet och småborgerligt ledarskap? Mycket talar för det. Det är svårt att bedöma en handling enbart utifrån dess möjliga konsekvenser, frikopplat från dess skäl.

Men hur ska då invändningen att Stauffenberg och hans medkonspiratörer därmed inte kan skiljas från gemena terrorister bemötas? Svaret är nog varken enklare eller svårare än att en terrorist är omdömeslös. Numera ger den tyska grundlagen uttryckligen medborgarna rätt att som sista utväg göra väpnat motstånd mot statsorganen, om dessa har övergett den rättsstatliga ordningen. Problemet är bara att det naturligtvis inte går att slå fast med någon auktoritet att något sådant har inträffat. Medborgarna är utlämnade till sitt eget omdöme. Här visar sig de egenskaper som så otvivelaktigt ställer Stauffenberg på rätt sida av historien: omdömet och modet att se, förstå och skrida till handling på det enda sätt som stod till buds. Som sådant framstår hans dåd, 75 år senare, som en ljusglimt i ett av mänsklighetens mörkaste kapitel.

Mest lästa just nu

1) UD och Vietnamfrågan av Ann-Sofie Dahl

2) Historiens dom blir hård av Magnus Ranstorp

3) Individualismens baksida av Karin Pihl

4) En pysande självgodhet av Dan Korn

5) Våra bibliska rötter av Susanna Birgersson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En glidare kraschlandar av Katrine Marçal

2) Den seriösa av Hans-Roland Johnsson

3) En feministisk grundtext av Sven-Johan Spånberg

4) UD och Vietnamfrågan av Ann-Sofie Dahl

5) Själv är bäste mytbildare av Maxim Grigoriev

NR 9 2019

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...