VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Den svenska kulturen finns

Av Jakob Heidbrink

Svensk kultur är inte enhetlig utan består av olika drag. Det är det som gör den svensk och värd att bevara.

Jag är född och uppvuxen i Tyskland (jag kom hit som 20-åring), men gör anspråk på att vara djupt assimilerad i den svenska kulturen. Jag har lärt mig min svenska läxa. Den läxan lärde jag mig på ett mycket mera medvetet sätt än den svenska läxa som en infödd svensk lär sig: jag fick nämligen lära om när jag bytte land, så småningom nation och mitt i alltihopa också kultur. Jag fick – och emellanåt får – kämpa, precis som alla som verkligen vill landa i sitt nya land får kämpa. Jag har behövt brottas med den svenska kulturen och behöver emellanåt göra det ännu idag: tro mig, den svenska kulturen finns.

Innan jag dock räknar upp några av de drag som jag menar utmärker den svenska kulturen måste jag klargöra att jag inte menar att något av dessa drag på något sätt är unikt svenskt: tyvärr har debatten förfallit till den punkt där ett sådant klargörande behövs. Jag menar att det är kombinationen av de olika dragen som utgör det svenska. I mitt påstående att kombinationen av dessa olika drag utgör det svenska ligger inte heller något påstående om att just precis varenda en infödd svensk delar alla de kulturella uppfattningar som jag menar gemensamt utgör det svenska. Däremot måste varje svensk förhålla sig till dess olika kulturdrag, och till summan av dessa kulturdrag.

Det första draget i den svenska kulturen medvetenheten om marginaljorden. Det finns en strävan efter oberoende av och från andra som präglar den svenska kulturen. Under mycket lång tid i den svenska historien fanns det platser i landet där man kunde undkomma maktens tillsyn, i vart fall maktens dagliga tillsyn. Den som bodde långt inne i skogen eller i utkanten av de bebyggda trakterna både var tvungen och fick möjlighet att reda sig själv. Den som kan reda sig själv beundras därför av andra. ”Själv är bäste dräng” är ett talesätt som jag har svårt att översätta till tyska.

En relaterad aspekt är föreställningen om en problemlösande konsensus. I de för europeiska förhållandena små byarna fick man trots alla krav på att kunna reda sig själv på gott och ont samarbeta, i all synnerhet innan byarna sprängdes genom 1800-talets skiften. Det kom ingen godsherre och instruerade bönderna hur de skulle göra, utan bönderna fick klara sig själva, och för att klara sig själva, var de ofta hänvisade till att organisera sig själva. Byalaget, sockenstämman och vad mer av beslutande församlingar det fanns på lokal nivå var tvungna att komma överens: någon som kom och pekade med hela handen fanns ju inte. Var man oenig, fick man lösa det. Detta utesluter förstås inte på något sätt att det fanns fejder och fiendskap också i det historiska Sverige, men erfarenheten att det mesta är ett organisations- och kommunikationsproblem sitter djupt.

När byarna hade försvunnit i skiftena tog folkrörelserna över den kulturella konsensustraditionen. Baksidan av detta mynt är uniformismen. Hade man väl bestämt något, fick ingen avvika från detta. Eftersom beslutet hade föregåtts av diskussioner i den gemensamma församlingen, fanns inget socialt utrymme att vara illojal mot beslutet. Vissa diskussioner kunde man också på förhand räkna ut skulle leda till sådana bråk att hela samarbetet riskerade att bryta ihop: alltså var – och är – det bäst att hålla tyst och att anpassa sig till rådande omständigheter. En för alla, alla för en leder till att alla måste bete sig ungefär lika. En aspekt av uniformismen är därför jantelagen. Det är farligt för kollektivet om någon av dess medlemmar tror sig vara förmer än andra: det riskerar kollektivets bestånd.

En följd av föreställningen om den problemlösande konsensus är också pragmatism. Vet man att hela byalaget är beroende av att konsensus nås och verkställs, är det föga lönt att vara principfast. Man löser de gemensamma problemen, i stunden och på ett sätt som fungerar. Vilka principer som lösningen vilar på är på sin höjd sekundärt.

En aspekt av denna pragmatism är också kvinnans i förhållande till övriga Europa alltid starka ställning i det svenska samhället. Det är ingen tillfällighet att Sverige är ett föregångsland vad gäller kvinnans frigörelse. På de marginaljordar som dominerar den kulturella föreställningsvärlden kan man inte hålla på principer, i vart fall inte i de ofta förekommande fall då de män som skulle ha kunnat träda i någon frånvarande mans ställe själva är utskrivna, ute i skogen eller farit till sjöss. I jämförelse med andra europeiska kulturer har den nordiska kvinnan alltid åtnjutit förhållandevis stor frihet och varit förhållandevis stark. Ytterligare en faktor som samverkar med medvetenheten om marginaljorden är adelns förhållandevis svaga ställning i Sverige, alltså det egalitära draget i den svenska kulturen. Den svenska högadeln var säkerligen lika avskärmad och arrogant som dess ståndsbröder i andra europeiska länder, men i frälsets lägsta skikt var skillnaden gentemot de självägande bönderna nog så liten. Dessutom var adeln inte på samma sätt som i andra europeiska länder sluten.

Möjligheten att genom rusttjänst förvärva frälse – att genom att visa att man hade vapen och häst uppnå skattebefrielse i utbyte mot krigstjänst – fanns kvar förhållandevis länge i Sverige, och när den möjligheten försvann, hade ämbetsmannaadeln börjat sin sociala resa och tilltog i antal och styrka. Medan i andra europeiska länder adeln under perioden mellan högmedeltiden och den tidigmoderna tiden var en förhållandevis stängd social grupp, fanns i Sverige i princip alltid åtminstone en teoretisk möjlighet för de mest framgångsrika medlemmarna i de ofrälse stånden att förvärva adelskap – även om det sedan kanske i förhållande till de större självägande bönderna inte betydde mycket. Respekten för överhögheten som en sluten grupp med säregna kulturella traditioner är därför mindre i Sverige än i andra europeiska länder.

Tillsammans med den konsensusinriktade beslutsmetoden ledde den förhållandevis svaga överhögheten också till en överraskande stor tillit till den gemensamma sfären i Sverige. Den gemensamma sfären dominerades aldrig helt av någon liten grupp, och den dominanta gruppen fick på ett helt annat sätt än i många andra europeiska länder finna sig i kompromisser med befolkningsflertalet. Att ”de där uppe” gör saker som inte alls är förankrade hos ”oss här nere” är därför i den svenska historien långt mindre ofta förekommande än i andra länders historia. Den svenska staten har sällan eller aldrig förrått sin befolkning på samma grundliga sätt som andra stater gjort. Det finns – bland annat genom bondeståndets delaktighet i ståndsriksdagen – en tradition av att den allmänna sfären är ett gemensamt projekt för hela befolkningen som nog saknar motsvarighet i andra länder.

Dessa kulturdrag gemensamt – strävan efter oberoende, konsensus som problemlösningsmekanism, uniformismen, pragmatismen, kvinnans starka och överhöghetens svaga ställning samt tilliten till den gemensamma sfären – blir det svenska, den svenska kulturen.

Den svenska kulturen finns, och jag vågar påstå att den i sin kärna ser ut ungefär som jag här försökt beskriva. I annat fall måste jag erkänna att jag i snart 30 års tid kämpat med och mot hjärnspöken.

Huruvida denna kultur sedan är värd att bevara eller inte, är en annan femma. Jag menar att den i huvudsak är värd att bevara, i den mån en kultur nu går att bevara. Den svenska kulturen kommer förstås att fortsätta att förändras över tid. Men jag menar att det trots all den förändring som oundvikligen kommer att ske är värt att aktivt stödja denna kultur, att värna om oberoendet, att värna om de konsensusinriktade problemlösningsprocesserna (konflikt har inget eget värde, även om konflikt ibland är oundvikligt), att värna inte minst om kvinnans ställning och fortsätta utveckla den.

Eftersom jag är i den förmånliga positionen att ha bytt land av egen fri vilja, har jag nämligen aktivt valt Sverige. Detta val föranleddes inte (bara) av dess obestridligt vackra natur, utan (också) av att landet är som det är.

Och landet, det är den svenska kulturen.

Jakob Heidbrink är universitetslektor vid den juridiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

3) Hoten vi måste möta av Karlis Neretnieks

4) En svensk intifada av Annika Borg

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...