VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Känslostorm

Av Jonathan Rauch

Den ökade polariseringen i amerikansk politik beror inte på ideologiska förändringar utan på förändrade känslor bland väljarna. Identifikation med en grupp driver fram utvecklingen.

I maj 2016 fick Cassy McWade problem med bilen på motorvägen i västra North Carolina. Hon ringde till sin bilmekaniker och bad om bogsering. Mekanikern kunde inte komma utan skickade en bekant från en annan verkstad. Efter en stund var Ken Shupe från Shupee Max Towing framme, men när han skulle koppla draglinan såg han en Bernie Sanders-dekal på stötfångaren. Shupe höll på Trump. Han gav McWade besked om att han inte skulle bogsera hennes bil, föreslog (enligt en redogörelse) att hon skulle ringa till regeringen och be om hjälp och så körde han därifrån.

”Jag har ingen lust att göra affärer med det klientelet”, sade han till den lokala tv-stationen WLOS. På frågan om han tyckte att det var rätt att lämna en bilist i sticket svarade han: ”Nej, rätt är det inte men det är normen nuförtiden. Det är den värld vi lever i.”

Alldeles riktigt. I vår tid har polariseringen inte bara skärpts utan rentav blivit sitt eget rättfärdigande. I en opinionsundersökning våren 2018 fann Pew Research Center ännu en markör i den långa raden milstolpar på vägen till ett tillstånd där landet inte längre kan regeras: demokraterna är nu lika ovilliga att kompromissa som republikanerna. Endast en minoritet i båda partierna (46 procent av demokraterna, 44 procent av republikanerna) svarade att de ”gillar förtroendevalda som kompromissar med dem de är oense med”. Den bärande principen i USA:s författning är att kräva kompromiss som ett villkor för regeringsmakten. Genom att förkasta kompromisser förkastar amerikanerna sitt lands styrelseskick. USA och andra länder har varit inne i denna sfär tidigare, och resultaten är aldrig goda.

Polarisering är ingen ny företeelse. Den har funnits länge, och det finns rikligt med statsvetenskaplig litteratur om ämnet. Det finns också rikligt med journalistisk litteratur som jag själv har bidragit till genom åren. Men något har förändrats och därför måste vi ta upp ämnet på nytt.

För 15 år sedan, då polariseringen såg ut att snabbt bli ett problem i vår politik, var alla överens om några viktiga trender. I kongressen hade polariseringen efter partilinje ökat stadigt sedan mitten av 1970-talet. Moderata ledamöter, alltid sårbara i sina ”swing”-distrikt, sveptes bort. En bidragande orsak var gerrymandering – valdistriktens gränser dras om för att det ena eller andra partiet ska gynnas – men samma mönster dominerade i senaten, där valdistrikten består av delstaterna och gerrymandering därför är utesluten. I kongressen hade votering enligt partitillhörighet blivit regel, och någon ideologisk överlappning mellan partierna förekom knappast. Att eliten var polariserad syntes tydligt i båda partierna men den var inte symmetrisk: republikanerna hade girat längre åt höger än demokraterna åt vänster. Den politiska klassens mitt urholkades hela tiden. Alla dessa trender har förvärrats i stort sett linjärt sedan dess.

Efter sekelskiftet uppkom den kontroversiella frågan huruvida polariseringen var en allmän företeelse och inte bara förekom i eliten. Några statsvetare, till exempel Alan Abramowitz vid Emory University och Kyle Saunders vid Colorado State University, lade fram belägg för att väljarnas stöd för relativt pragmatiska positioner krympte. En annan tankeskola, ledd av Morris Fiorina vid Stanford, hävdade att den ideologiska mitten hade krympt men inte så mycket, och att mängder av amerikaner alltjämt var eniga på många punkter. Den stora förändringen var enligt honom att partierna, som båda var ideologiskt splittrade koalitioner, hade samlats utefter ideologiska linjer och erbjöd väljarna alltmer extrema kandidater.

Alla var överens om att båda typerna av förändringar – i partiernas sammansättning och i de partitrognas ideologier – hade inträtt och att båda gjorde det svårare att regera landet, men det viktiga var skillnaderna i tyngdpunkt. Om USA är på väg att bli en nation av extremister får vi allt svårare att regera oss själva. Om partierna däremot får en starkare ideologisk och sammanhållen karaktär kan det gynna landet.

Det fanns, och finns alltjämt, goda argument för partier med motsatta åsikter, även om åsikterna ibland tar sig uttryck i intolerans på vägkanten. År 1950 konstaterade en arbetsgrupp i American Political Science Association att landets båda partier i själva verket inte var tillräckligt polariserade. Arbetsgruppens utredning, ”Toward a More Responsible Two-party System”, drog slutsatsen att partiernas filosofiska löslighet försvårade personliga val och ansvarsutkrävande. År 1990 studerade jag det politiska systemet i Japan och fann att ett vanligt klagomål – som jag ansåg övertygande – var att landets ideologiskt brokiga politiska fraktioner hade tömt de allmänna valen på meningsfulla alternativ och därför inte gav tillräckligt stark politisk styrning. Oenighet karakteriserar ”den värld vi lever i”, som bärgningsbilens chaufför sade, och ett sunt politiskt system släpper fram konflikter istället för att undertrycka dem.

Sådana var samtalets allmänna parametrar för 15 år sedan, före den stora recessionen, Sarah Palin, Bernie Sanders, Teapartyt, Black Lives Matter och naturligtvis president Donald Trump. Idag är de frågor som sysselsatte oss då fortfarande relevanta, men på viktiga punkter har de skjutits åt sidan av andra frågor. Nu har ordet polarisering en annan innebörd än det hade då.

För att förstå hur läget har förändrats ska vi börja med att konstatera att det som Fiorina sade för mer än tio år sedan gäller än idag: den ideologiska mitten har krympt men ingalunda försvunnit. ”I de flesta frågor samlas attityderna fortfarande i mitten”, skrev Fiorina 2014. Och ändå fortsätter mitten att eroderas. I en färsk analys av data från American National Election Studies finner Abramowitz att andelen av samtliga väljare som placerar sig mitt på den ideologiska skalan (eller inte kan placera sig någonstans) sjönk från 49 procent 1972 till 35 procent 2012. Enligt Pew låg andelen amerikaner som intar blandade ideologiska positioner, istället för konsekvent konservativa eller liberala, på 39 procent 2014, en nedgång med 10 procentenheter från nivån 2004 (samma som 1994). Om takten i partiernas ideologiska sortering har gått ner beror det bara på att båda är så sorterade de kan bli.

Den geografiska sorteringen förstärker partisorteringens effekter. År 2016 bodde omkring 60 procent av USA:s befolkning i ”jordskredscounties”, där antingen Trump eller Hillary Clinton fick minst 60 procent av rösterna på de båda stora partierna. Den jämförbara siffran var 50 procent 2012 och ungefär 40 procent 1992.

Mittfältet underskrider dessutom sin vikt politiskt. Ju mer konsekvent ideologitrogen och extrem en amerikan är, desto troligare är det att han röstar och engagerar sig i politiken. Centrister och moderater tappar modet, uppfattar i allt högre grad miljön för förtroendevalda som fientlig och vill inte kandidera till kongressen eller delstatsförsamlingarna. Därmed blir den politiska miljön ännu mer fientlig till centrister och moderater och berövar moderata väljare möjligheten att rösta på kompromissvänliga kandidater. I alla dessa avseenden har alltså trenderna de senaste åren varit mer eller mindre linjära. Vad är det då för förändring jag talar om?

Låt oss se efter vad det betyder att 39 procent av alla amerikaner intar blandade ideologiska positioner. Om vi gräver lite djupare finner vi att många av dessa 39 procent inte är ideologiskt moderata. De är ideologiskt förvirrade. I många fall håller de sig med en eklektisk samling extrema åsikter.

Läget är analogt i båda partierna. Demokrater och republikaner är mycket mer rent vänstersinnade respektive högersinnade än de var för 50 år sedan. Republikanerna är mer regeringsfientliga än demokraterna. Ideologiskt står partierna på motsatta stränder. Men de är ändå långtifrån internt sammanhållna i någon filosofisk bemärkelse. Demokraterna är delade mellan marknadsorienterade teknokrater och självutnämnda demokratiska socialister. Republikanerna sitter fast i en populistisk omvandling i strid med den relativt libertarianska, internationalistiska läran i partiets reaganitiska flygel som har dominerat hittills. Hör demokraterna hemma i center-vänstern eller i socialismen? I bådadera. Hör republikanerna hemma i populismen eller libertarianismen? I bådadera. Det vi ser är inte en skärpning av en koherent ideologisk skillnad. Det vi ser är en skärpning av en inkoherent ideologisk skillnad.

Och detta är kärnan i vad som känns som en tilltagande splittring i vårt land. År 2017 visade Pews mätningar att de svartas politiska attityder inte hade skilt sig i signifikant mån från de vitas sedan 1994, inte heller kvinnors från mäns eller högutbildades från lågutbildades. De politiska attityderna har skilt sig mycket måttligt även tvärs över åldersgränser och religiösa övertygelser. Men klyftan i inställning mellan demokrater och republikaner har ökat från 15 procentenheter 1994 till häpnadsväckande 36 procentenheter 2017. Med andra ord är den växande och nu gapande klyftan i amerikanernas politiska värderingar tydligt partibetingad. Och tillväxten i partitrohet avspeglar ingen tydlig eller ren ideologisk klyfta. Först och främst avspeglar den ökande partitroheten en ökande partitrohet.

Här står vi inför en intressant om än lätt surrealistisk fråga. Tänk om ökningen i partitrohet faktiskt inte i signifikant grad har någon grund? För att uttrycka saken lite mindre metafysiskt: tänk om det är tribalismen som sådan, inte ideologisk oenighet, som ligger bakom mycket eller rentav huvuddelen av polariseringens uppgång? Tänk om känslomässig identifikation med en grupp inom ett parti driver ideologin, mer än tvärtom? För att förstå och bedöma denna märkliga tes måste vi ta till fler verktyg än den klassiska statsvetenskapen erbjuder och hämta dem i socialpsykologi och kognitiv psykologi.

Det blir allt tydligare att de som studerade polarisering för tio eller 15 år sedan tog miste. Vi letade efter förändringar i ideologi, men förändringar i känslor är viktigare. Åtskilliga forskningsresultat har lett till den omvärderingen.

En av dessa förändringar är den tilltagande medvetenheten om ”affektiv polarisering”. Den mäter inte skillnader i partimedlemmarnas övertygelser utan skillnader i deras subjektiva känslor för varandra. Här ser det ganska illa ut. 2014 konstaterade Pew:

Andelen republikaner som har mycket ofördelaktiga uppfattningar om det demokratiska partiet har rusat upp från 17 procent till 43 procent under de senaste 20 åren. Andelen demokrater med mycket negativa åsikter om det republikanska partiet har också mer än fördubblats, från 16 procent till 38 procent. Siffrorna berättar dock bara en del av historien. Bland republikaner och demokrater som har ett mycket ofördelaktigt intryck av det andra partiet påstår det stora flertalet att det motsatta partiets politik utgör ett hot mot nationens välbefinnande.

Abramowitz konstaterar att den affektiva polariseringen har ökat snabbare än polariseringen i politisk inställning (även om de båda är hopflätade). Det finns åtminstone något som båda sidor kan enas om: att de inte kan enas. I Pews mätning är stora majoriteter (mer än tre fjärdedelar av respondenterna) i båda partierna ense om att republikanska och demokratiska väljare inte kan enas ens om grundläggande fakta. Och det finns något annat som de är ense om: 2016 fann Pew att majoriteter av starkt politiskt engagerade republikaner (62 procent) och starkt politiskt engagerade demokrater (70 procent) uppgav att det andra partiet ingav dem ”rädsla”. När man begrundar dessa och andra liknande resultat kommer man fram till att ordet ”hat” är för starkt, men att det tyvärr platsar i den stämning som för närvarande råder mellan partierna. Det vi fruktar är vi också benägna att hata.

En annan besläktad utveckling ser vi i ”negativ partitrohet”. Vi avskyr det andra partiet mer än vi uppskattar vårt eget. Eric Groenendyk vid University of Memphis ser tecken på att människor hatar det andra partiet delvis därför att de är besvikna på sitt eget: ”Trots denna ambivalens tycks de rationalisera en fortsatt identifikation med sitt parti genom att hysa ännu större avsky för det andra partiet. De engagerar sig med andra ord i det identitetsförsvar som vilar på idén ’det minst onda av två onda ting’.” Den intensiva partibaserade animositeten slår vakt om känslan av tillhörighet och utför vad Groenendyk har kallat emotionell livräddning. Den inflammerade synen på president Obama hos personer som Dinesh D’Souza må ha varit absurd, men den tjänade syftet att få alla republikanska ledare att se bättre ut vid en jämförelse. Om Donald Trump är djävulen inkarnerad gör man klokt i att stödja vilken medioker kandidat som helst som demokraterna ställer upp med.

En följd av sådan negativ partitrohet är att partianhängare inte samlas kring en sak eller ett parti som de tror på utan går samman för att bekämpa en kollektiv fiende – psykologiskt och politiskt en helt annan sak, som vi ser när vi studerar litteraturen om vad tribalism gör med hjärnan.

Människan är skapt för att tillhöra en stam. Vi är programmerade för att organisera oss socialt i ingrupper (vår egen grupp) och utgrupper (andras grupper) och organisera oss kognitivt så att våra resonerande processer och även våra sinnesintryck stöder ingruppens solidaritet. ”Att tro är att höra till”, som den socialpsykologiska frasen lyder – en generalisering som nu stöds av en bred och imponerande forskningslitteratur baserad på allt från kontrollerade experiment till hjärnskanningar.

Anhängare av motsatta idrottslag uppfattar tävlingar på olika sätt. Anhängare av motsatta politiska partier varseblir olika fakta och har olika åsikter om politiska åtgärder beroende på vilket parti som ställer sig på vilken sida. Att lägga fram fakta som trotsar ens identitets- eller gruppdefinierande uppfattning fungerar inte. Istället för att ändra åsikt förkastar de ofta fakta och håller fast dubbelt så hårt vid sina falska övertygelser. Detta gäller oavsett pedagogisk och kognitiv eldkraft: supersmarta personer använder sina stora hjärnor till att göra hisnande rationaliseringar. ”Extrem partitrohet kan vara bokstavligt talat beroendeframkallande”, skriver socialpsykologen Jonathan Haidt. Partianhängare som hittar sätt att rationalisera sina övertygelser får en liten dopaminkick. ”Likt råttor som inte kan sluta att trycka på en knapp kan partitrogna helt enkelt vara ur stånd att sluta tro på de mest bisarra ting.”

I stor utsträckning tycks det vi kallar polarisering inte vara ideologiskt eller ens rationellt i USA. Vi kan rationalisera den på ideologiska grunder och den kan driva oss mot ideologisk oenighet, men vad vi faktiskt gör är att tillfredsställa en djup, atavistisk längtan att tillhöra en ingrupp och knyta oss fastare till vår grupp genom att känna och visa fientlighet mot en utgrupp. Om gruppsolidariteten kräver att vi gör helt om när det gäller frihandel eller invandring eller Ryssland eller Nordkorea eller militärt ingripande i Syrien eller vad det nu kan vara, så gör vi det och rationaliserar lappkastet. Om gruppsolidariteten kräver att vi ursäktar Donald Trump för beteenden som är långt värre än dem vi fördömde hos Bill Clinton, går det alldeles utmärkt för sig. För att travestera Groucho Marx har vi våra principer, men om vår ingrupp inte gillar de principerna så har vi andra principer.

Vid det här laget står det antagligen klart för alla att de teman som Trump kandiderade och vann på 2016, och de teman han regerar efter, inte är filosofiskt koherenta. Men de har en djupare psykologisk koherens. Trumps vädjanden till etnisk och rasmässig intolerans, hans bilder av USA som ett land och en kultur under belägring och hans populistiska demonisering av otaliga fiender gav republikanerna något som tilltalade dem mer än någon viss åtgärdslista: de erbjöd solidaritet mot ett hot. Enligt den tolkningen kan Trump ha säkrat sitt första fotfäste genom att ge partiets George Wallace-andel (George Wallace var en populistisk och rasistisk guvernör i Alabama under 1960- och 70-talen) det den ville ha, men att de övriga slöt upp bakom Trump berodde inte på att de tog emot hans budskap med öppna armar. De tog emot hans budskap med öppna armar för att sluta upp bakom Trump. Han presenterade en livfull vi mot dem-historia som pumpade in energi i en del av partiet, och när hans anhängare väl kom med en ny definition av vad ”vi” (ingruppen) trodde på behöll resten av partiet sin identitet genom att skynda ombord på tåget. Resultatet var att den rena republikanska läran om allting från socialutgifter och protektionism till globala allianser och FBI förändrades totalt, men de partitrogna kände inte av någon psykologisk brist på konsekvens eller någon tvärvändning eftersom de till följd av sina ideologiska frivolter var kvar i samma ingrupp och hade samma utgrupp som motståndare.

I denna tolkning uppskattas Trump av den republikanska basen, eller åtminstone av en stor del av den, just därför att den demokratiska basen hatar honom. Polariseringen är ingen biprodukt av hans åtgärder och retorik. Polariseringen är produkten. Hans provokationer och det andra lagets reaktioner tillfredsställer partianhängarnas behov av delad vrede mot en gemensam motståndare. Inom ganska breda gränser hade han full frihet att framgångsrikt locka med alla slags åtgärder (och eventuellt också att skjuta någon på Femte avenyn). Så länge han provocerade vrede från andra sidan fick han fram ett skyddsvärn av lojalitet från sin egen.

I det avseendet är Trump inget politiskt geni utan bara en dussindemagog som trycker på knappar som politiker har manipulerat sedan Alkibiades. Att tala om fritt skolval eller hjälp till omskolning eller yrkesutbildning eller andra sätt att hjälpa arbetarklassen är gott och väl, men allmänhetens kollektiva amygdala ville ha något som mer liknade brottning, ett drama om vi mot dem, gott mot ont, där man kan stå på en stol och vråla halsen av sig.

Det betyder inte att ideologi inte spelar roll i partisympatier. Den ideologiska klyftan och klyftan mellan partierna har båda vidgats, och det är svårt att frilägga dem från varandra (även om forskning av Lilliana Mason vid Marylanduniversitetet konstaterar att ”effekten [på ”affektiv” eller social polarisering] av åtgärdsbaserad ideologi är mindre än hälften så stor som den identitetsbaserade ideologin”). Det betyder inte heller att förnuftet inte spelar någon roll och att vi alltid är tribalismens slavar. Tvärtom hävdar det följande resonemanget motsatsen. Men både akademisk forskning och de senaste årens konkreta politik pekar på att en rent politisk eller ideologisk framställning av polariseringen är ofullständig. Vi står här inför en typ av tribalism som är djupare och starkare än vi hade trott. Den är en mäktig källa till politisk energi, och demagoger världen runt kopplar in sig i den.

Ett av de viktigaste kännetecknen på denna ”nya” form av polarisering är att den inte alls är ny. Tribalism har varit den förhärskande sociala organisationsmodellen under alla utom de senast 2 procenten av år som människor har bott på jorden. För det första måste vi reda ut varför den nu hävdar sig så kraftfullt efter att i stort sett ha slumrat i årtionden, och för det andra varför våra standardverktyg för att hålla den tillbaka inte fungerar.

Beträffande den första frågan – varför så mycket tribalism just nu? – är orsakerna överbestämda, som samhällsvetarna säger. Det råder ingen brist på orsaker till att allmänhetens efterfrågan på extrem polarisering har ökat. Bland dem som brukar anföras har vi den vikande anslutningen till civilsamhälleliga organisationer som fackföreningar och ideella föreningar, vilket har reducerat individernas känsla av samhörighet och handlingskraft, och man söker istället samhörighet genom identitet och stam. Lönetillväxten för lågutbildade har stannat upp, och det vållar besvikelse och bitterhet och öppnar vägen för demagogi. Den organiserade religionens allt svagare grepp och i synnerhet de stora protestantiska samfundens sönderfall har förflyttat undergångs- och frälsningsimpulserna till politiken, där de inte hör hemma. Identitetspolitik till vänster och marknadsfundamentalism till höger gnager sönder känslan av gemensam tillhörighet och identitet. Demografiska förändringar och hög invandring väcker farhågor bland vita för att de ska mista sin ekonomiska och kulturella ställning. Traditionella manliga arbeten blir färre, manliga sociala roller tunnas ut och arbetarklassens män känner sig snöpta och undanskuffade. Mediernas fragmentering isolerar oss i våra separata informationsbubblor. De sociala mediernas algoritmiska plattformar ger viral vrede en lukrativ affärsmodell. Klasskillnaderna framträder tydligare när livsstilarna blir alltmer mångskiftande och konsumtionsutbudet ökar.

Det är omöjligt att veta hur vi ska utvärdera de relativa eller absoluta fördelarna med dessa och andra faktorer som bidrar till tribaliseringen. Man får välja själv och lägga till sina egna erfarenheter. Det gemensamma temat är under alla förhållanden att människan skapades för att leva i små, homogena grupper där förändringarna gick långsamt och valen var få. Om vi befinner oss i stora, heterogena populationer med snabba förändringar och en förvillande mängd val, blir vi kanske frestade att bygga en tribal kokong åt oss själva: en form av emotionell livräddning (för att använda Groenendyks uttryck) som partipolariseringen kan ge om mer samhällsvänliga sätt att knyta band slår slint.

Det kan förklara den växande efterfrågan på polarisering, men vilka motvapen har vi? Det finns många och av olika slag, men ett viktigt tal som Jonathan Haidt höll vid en sammankomst på Manhattan Institute 2017 ger ledtrådar. Haidt hävdade att det är svårt för en stam att driva och vidmakthålla ett modernt liberalt samhälle grundat på kompromisser, tolerans och opersonliga regler och institutioner. För att lyckas måste flera sociala arrangemang fungera exakt rätt. I dem ingår formella lagar som författning, informella normer som laglydnad och sannfärdighet, regelbaserade institutioner som fria marknader och val, ett utbildningssystem som inympar liberala värden och en allmän moral som iakttar och försvarar dessa värden.

Dessa sociala arrangemang kan hålla tillbaka ohämmad tribalism genom att vädja till konkurrerande värden och erbjuda en bättre uppgörelse: om jag behärskar mina egna tribalistiska impulser och rättar mig efter liberala normer kommer andra att göra likadant, och vi kan alla glädjas åt mer fred, välstånd och rättvisa än någon stamhövding eller gudom skulle kunna ge. Den gyllene regeln, Lockes teori om det sociala kontraktet, Smiths osynliga hand, Kants kategoriska imperativ, Mills argument för intellektuell frihet, Rawls slöja av okunnighet och USA:s författning som balanserar motvägande krafter – alla kräver de på sina olika sätt att vi tar avstånd från småskuren provinsialism och anförtror vårt öde åt abstrakta regler och neutrala myndigheter, på villkor att andra gör likadant.

Under seklens lopp kom vi att vi steg för steg ta dessa liberala arrangemang för givna – men det var ett misstag. Genom historien och i hela världen idag har få samhällen lyckats övervinna tribalismen, där vinnaren tar allt. Och i Amerika har vi på senare tid tagit oss en mängd friheter med arrangemangen. I politiken har vi kopplat bort de grindvakter och institutioner som gallrade ut sociopatiska politiker innan de hann få sina namn på valsedlarna. I det civila livet har vi fallit till föga för cynism riktad mot kärninstitutionerna – strängt taget har vi godkänt och bekräftat den. På utbildningsområdet händer det ofta att elituniversiteten uppmuntrar studenterna att befästa sina tribalistiska identiteter istället för att höja sig över dem. Medierna öppnar nya möjligheter för att sprida och bekosta extremism. På den allmänna moralens område har normer som fördragsamhet, sannfärdighet och respekt för lagen undergrävts, vanligen för finansiell eller politisk vinning. Dessa och andra sociala arrangemang började glida iväg långt före Trump.

Återigen råder ingen brist på syndabockar. Återigen har de flesta ett gemensamt tema. Att förhåna och försvaga liberala värden och institutioner ökar rädslan för att vi inte kan leva i fred med varandra och höjer alltså hotnivån. När den konservative aktivisten Grover Norquist påstår att ”det moderna demokratiska partiet upphör att vara en konkurrerande kraft i amerikansk politik” om fler delstater inför lagar som ger rätt till arbete menar han att vi inte ska komma överens med den andra sidan utan utrota den. Den andra sidan svarar med precis den fruktan man kan vänta sig. Fruktan radikaliserar, och för de många företagsamma aktivister, politiker och berömdheter som odlar fruktan är radikalism personligen och politiskt lönsam.

Författningsfäderna var fullt medvetna om farorna med populism, demagogi och splittring. De byggde en konstitutionell ordning utformad för att framtvinga kompromisser och hejda sociopatiskt beteende. Men institutionerna som var tänkta att tjänstgöra som grindvakter (elektorskollegiet, den utnämnda senaten) blev föråldrade och de grindvakter som efterträdde dem (partipampar, rökfyllda rum, stora medier) kom att te sig odemokratiska och miste sitt grepp. Idag ligger vägen till makten för en sociopat eller demagog mer eller mindre öppen. Följden är att de säkerhetsanordningar som skulle skydda systemet när arrangemangen hamnade ur spår själva har börjat klicka.

Det är så som en ny form av polarisering har uppstått. Strider mellan partierna har i allt högre grad sitt upphov i en förnimmelse av hot, inte i politiska meningsskiljaktigheter – en känsla som demagogerna mer än gärna förstärker. Om motsidan vinner hänger vår egen sidas livsstilar, våra värden, själva vår förmåga att finnas till på en skör tråd. Därav memen ”Flight 93 election” eller demokratins död. Politiken blir en nollsumme- eller en negativsummekonflikt. Normer och begränsningar kastas i papperskorgen, alla tillgängliga verktyg och tekniker blir till vapen. I det avseendet är den typ av polarisering vi nu ser inte politisk utan anti-politisk. Den är absolut inte vad arbetsgruppen i American Political Science Association hade i tankarna när den uppmanade partierna att utveckla tydligare och mer sammanhängande politiska positioner.

Om liberala arrangemang som institutioner, normer, förtroende och socialt samarbete kan råka ur led kan de också vridas rätt. Vi vet att det är så därför att många länder världen runt har etablerat varaktiga och framgångsrika liberala regimer som har bemästrat till synes övermäktiga svårigheter. Vi amerikaner har sett grov tribalism i vårt eget förflutna: i början av 1800-talet mellan federalister och demokrat-republikaner, på 1820- och 1830-talen mellan jacksonianer och whigs, på 1850-talet mellan nordstater och sydstater, i medborgarrättskonflikterna i mitten av 1900-talet. Ändå återvann landet sin jämvikt varje gång.

Kollektivt och individuellt kan vi välja. Människan är i vissa avseenden programmerad för tribalism. Men inte i alla avseenden, och inte på sätt som vi är oförmögna att stå emot. Framförallt är mänskliga samhällen mer plastiska än individer och de kan utformas av frivilliga val – val som i sin tur har styrts av förnuft och god vilja och institutionernas utformning. Till skillnad från sina apliknande förfäder kan moderna amerikaner fatta beslut om sitt liv och sin stat, och de besluten gör skillnad. Som Haidt har sagt kan tribalism vara för-programmerad men den är inte hård-programmerad.

Många är uppskrämda och utmattade av polariseringsindustrin och vill inte ha mer med den att göra. Många börjar få klart för sig att någon trycker på deras knappar och hackar deras hjärnor. Fler beslutar sig för att göra något åt det genom att ta civila initiativ med namn som Better Angels, Bridge the Divide, Bridge USA, Living Room Conversations och Listen First Project.

Ingen organisation eller initiativ kan av egen kraft vända polariseringen helt om. Men allt fler insatser med det målet kan göra avtryck på olika sätt. Ett är naturligtvis att dämpa animositeten och öppna kanaler mellan individer. Ett annat är att ifrågasätta pratet om hjälplöshet. De som deltar i sådana grupper känner ofta att det finns något de kan göra. De får energi att förbättra det affektiva klimatet, om inte i hela landet så i varje fall i sitt eget liv och närsamhälle. Som Tocqueville har talat om för oss finns det inte mycket amerikaner inte kan åstadkomma när de sätter igång att resa ett tak eller grunda en medborgargrupp.

Ett ännu viktigare sätt att återskapa band mellan människor är att förstärka institutionerna. De flesta tänker inte på institutioner i samband med polarisering. De flesta amerikaner nuförtiden tänker överhuvudtaget inte på institutioner. Men att återuppbygga dem och tänka mer institutionellt är de viktigaste bitarna i pusslet.

I tre föreläsningar på senare tid på Princetonuniversitetet lägger den konservative forskaren och författaren Yuval Levin fram ett skarpsinnigt och betvingande argument för institutioner. Att allmänheten har tappat förtroendet för institutionerna och dessutom inte ens funderar över dem har lämnat en lucka i det amerikanska vardagslivet som vållar anomi och frustration och gör problem svårlösliga. ”Vårt samhälle behöver något som det saknar men inteber om”, säger Levin. ”Det vi saknar, även om vi alltför sällan uttrycker det på det sättet, är inte samhörighet rätt och slätt utan en struktur för ett samhällsliv: ett sätt att ge form och syfte, konkret mening och identitet, åt det vi gör tillsammans.”

Med institutioner menar han i stort sett ”bestående former för vårt liv i samhörighet med varandra, former och strukturer för vad vi gör tillsammans”. Att de har försvagats gör allt annat svårare. Idag står samhället inför många utmaningar men inte exceptionella sådana, hävdar han:

Det som verkligen faller i ögonen i vår tid […] är inte tyngden i dessa påfrestningar utan våra institutioners svaghet – från familjen vidare upp till statsledningen med många skikt däremellan – som gör att vi är mindre kapabla att hantera påfrestningarna och hålla samman. Och vi står där med något som mer liknar formlös samhörighet, ett socialt liv utan strukturella stöttor, som kan fungera utmärkt för människor med mycket socialt kapital att förbruka men inte fungerar tillnärmelsevis lika bra för dem som behöver bygga upp sitt förråd av det.

Levin tar inte specifikt upp polariseringsproblemet, men hans resonemang gäller också det. I många avseenden är institutioner tribalismens fiender, åtminstone i ett liberalt samhälle. De samlar definitionsmässigt människor för gemensamma insatser på gemensamma projekt, och det bygger ett samhälle. De socialiserar också enskilda individer och för kunskap och normer vidare till nya generationer. Eftersom institutioner är varaktiga (eller försöker vara det) har de ett längre perspektiv och hämmar beteenden som enbart gynnar egenintresset på mycket kort sikt. Eftersom de tvingar individer att rådgöra med andra innan de fattar beslut och håller dem ansvariga efteråt, filtrerar de missuppfattningar och misstag och korrigerar dem. Under många omständigheter kan de skänka stabilitet och resurser som lindrar chocker av ekonomiska och sociala störningar. Och genom att organisera kollektiva ansträngningar gör de människor mycket effektivare, vilket i sin tur stärker känslan av handlingskraft och värdighet. Vi behöver bara se hur medlemskap i scouterna, Kiwaniklubbar, Amerikanska advokatsamfundet eller det militära formar oss som individer, slår broar mellan människor, bygger våra samhällen och etablerar normer som definierar oss. På alla dessa och andra sätt har de mänskliga institutionerna varit den genombrottsteknologi som befriade Homo sapiens från stamtillhörighetens fjättrar.

Institutioner kan givetvis agera inskränkt, antisocialt eller förtryckande. De kan själva gripas av tribalism. De behöver tillsyn och sund konkurrens. Men när vi börjar behandla institutioner som hinder för personlig utveckling och sopar undan dem i ett överskott av demokratiseringsnit, ersätts de inte av förunderliga sociala nätverk som binder samman och pacificerar hela världen, utan av atomisering, ineffektivitet och sårbarhet – som i sin tur föder fruktan och fiendskap. Det är ingen tillfällighet att Donald Trump och hans anhang hela tiden svärtar ner institutioner och försvagar dem. Starka institutioner reser en mur mot sociopater, svaga institutioner jämnar vägen för demagogi.

Att återuppbygga institutionerna – och att observera och sätta värde på dem, vilket är lika angeläget – är viktigare för att hålla tribalismen i schack än nästan allt annat som politiken kan göra. Och två institutioner förtjänar i synnerhet att förstärkas: det republikanska partiet och det demokratiska partiet.

Det låter säkert besynnerligt. Är inte partierna nästan definitionsmässigt själva källan till den partipolitiska polariseringen? Faktiskt inte. Paradoxalt nog har partitroheten aldrig varit starkare men partiorganisationerna har aldrig varit svagare – och det är inte alls någon paradox. Medan de hade kraft att göra det engagerade partierna medborgarna i frivilligt arbete, lokala partiavdelningar och samhällsliv, och det gav vanligt folk en känsla av politiskt engagemang som man inte får om man låter det räcka med att rösta eller skänka en slant till partiet. Tills de miste kraften att göra det granskade de noga politiska kandidater och rensade ut sociopater och alla som inte dög till ett sådant ämbete eller saknade genuint intresse. När de kunde tog de till incitament som arbetstillfällen, pengar och skydd från hot av olika slag för att förmå lagstiftarna att samarbeta och acceptera kärva kompromisser. Försvagningen av partierna som organisationer har tvärtom förmått människor att istället samlas kring partierna som varumärken och förvandlat organisationspolitik till identitetspolitik.

Ju mer partierna försvagas som institutioner, vilkas medlemmar förenas av lojalitet till sin organisation, desto mer förstärks de som stammar, vilkas medlemmar förenas av hat till fienden (verklig, överdriven eller påhittad). I det avseendet väntas polarisering skapa solidaritet när institutionerna inte förmår det. Om vi inte kan hålla institutionerna vid liv skapar vi spöken istället.

I vår partifientliga, institutionsfientliga miljö kan inget av detta vändas helt om utan svårighet. En växande skara politiska tänkare tror ändå att det är möjligt att förstärka partierna och att det vore gynnsamt. Att vända de senaste fyra decenniernas ensidiga strävan mot en ständigt mer individualistisk politik är absolut nödvändigt och det minsta vi kan göra.

Var hamnar vi då? I ett träsk, men med en väg ut. Vi kan inte förändra den mänskliga naturen. Vi står där med våra själv som utvecklades i Serengeti. Men vi är rationella varelser i stånd att analysera och förstå krafterna som ansätter oss, och vi är kapabla att reagera. Det krävs direkta åtgärder, till exempel brobyggande mellan människor, för att vi ska kunna kämpa ner affektiv polarisering och tribalism. I ännu högre grad kräver det indirekta åtgärder, exempelvis att förstärka institutioner som fackföreningar, ideella föreningar, politiska partiorganisationer, utbildning i medborgarkunskap med mera. Framförallt kräver det nya normer: att vi återupptäcker och på nytt hyllar dygder som laglydnad och sannfärdighet och fördragsamhet och kompromissande.

Först och främst behöver vi insikt och medvetenhet. Sedan kan vi knyta privata och kollektiva band, därpå kan vi återupprätta sociala normer och institutioner. Det är de åtgärder vi måste vidta mot polariseringen, och vi behöver bara gå till historien för att se att de kan fungera. Det finns förstås inga garantier. Men ingen ny teknologi behövs heller. Och hur underligt det än låter kan president Trump och hans trollarmé just med den rena fräckheten i sina attacker och sin ohöljda sociopati till sist förstärka liberala normer och institutioner genom att skrämma oss att försvara dem.

Jonathan Rauch är senior fellow vid Brookings Institution. Texten, Rethinking Polarization, publicerades ursprungligen i National Affairs nr 42/2020.

Översättning: Margareta Eklöf

Mest lästa just nu

1) Fascismens gröna våg av Linda Jerneck

2) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

3) De upplystas intolerans av Svend Dahl

4) Så illa är det inte av Peter Santesson

5) Politikens analfabeter av Susanne Wigorts Yngvesson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Boris Johnson har mer än brexit i kikaren av PJ Anders Linder

2) Den orättvisa skönheten av Katarina Barrling

3) De upplystas intolerans av Svend Dahl

4) Alla blev så arga av Katrine Marçal

5) Så illa är det inte av Peter Santesson

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...