VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

De upplystas intolerans

Av Svend Dahl

Det politiska har blivit det privata. Det påverkar vardagen och det politiska systemets funktionssätt.

I Therese Bohmans roman Aftonland, som gavs ut 2016, inleder huvudpersonen Karolina, som är professorn i konstvetenskap vid Stockholms universitet, en kärleksrelation med en man som visar sig rösta på Sverigedemokraterna.

Att något sådant skulle kunna hända i verkligheten framstod, att döma av utrymmet detaljen med partisympatierna fick i recensionerna, för många som djupt osannolikt. Att mannen, Anders, dessutom framställdes som sympatisk och vanlig, gjorde sannolikt saken än mer uppseendeväckande.

För många, företrädesvis kvinnor, är det idag otänkbart att ha ett förhållande med en person som sympatiserar med det parti som enligt opinionsmätningarna är Sveriges näst största eller rentav största. Det understryks inte minst av återkommande vittnesmål om hur formuleringar om att att SD-sympatisörer inte behöver göra sig besvär, blivit allt vanligare i dejtingappar som Tinder.

Det är lätt att se parallellerna med den händelse som Jonathan Rauch refererar till i inledningen av sin essä. Precis som i exemplet med den Trumpröstande bilbärgaren, som vägrar hjälpa en bilist med en Bernie Sanders-dekal på bilen, har politiska ställningstaganden kommit att ta plats i delar av livet som tidigare utspelat sig långt från politiken.

Vi är många som sedan några år in på 2010-talet kunnat vittna om hur politiska åsikter fått vänskaper att upphöra, middagsinbjudningar att utebli och relationer att ta slut. I Sverige har utvecklingen framförallt drivits på av Sverigedemokraternas framväxt som politisk kraft. Men mönstret är detsamma som märkts i Storbritannien efter brexitomröstningen och i USA i och med Donald Trumps presidentskap.

I sin självbiografiska bok White beskriver författaren Bret Easton Ellis hur han i början av 2016 äter middag med några vänner i Los Angeles, och det visar sig att några kring bordet planerar att rösta på Trump. Både den ängsliga tystnaden när frågan kom på tal och rädslan för både professionella och sociala konsekvenser om ställningstagandet skulle bli känt, är som hämtade från middagsbjudningar i Stockholm de senaste åren.

Det politiska har blivit det privata, på ett sätt som var svårt att föreställa sig för ett decennium sedan. Det påverkar vardagen, och det påverkar det politiska systemets funktionssätt.

För att förstå denna nya politiska vardag är det, som Rauch gör, värt att ta fasta på begreppet ”affektiv polarisering”. Det innebär att man, i stället för att se till skillnader i ideologisk övertygelse eller sakpolitiska prioriteringar, beskriver spänningarna i ett politiskt system genom att se till de känslor anhängare av olika partier hyser inför varandra. I essän konstaterar Rauch att den affektiva polariseringen – mätt som graden av negativa känslor inför politiska motståndare – ökat snabbare i USA än polariseringen i sakfrågor.

Det är en iakttagelse som är värd att placera i en svensk kontext. För även om det finns sakpolitiska skillnader i grunden, exempelvis i synen på hur migrationspolitiken ska se ut, motsvarar skillnaderna i policyförslag sällan de känslomässiga avstånden i debatten.

När de politiska konflikterna i huvudsak handlade om traditionella höger–vänster-frågor, som skatter och socialförsäkringar, var det ovanligt med denna typ av känslomässig polarisering. Det gällde även när debatten var extremt laddad som i samband med löntagarfonderna i början av 1980-talet eller sjukförsäkringsfrågan inför valet 2010. Det är förstås rimligt att koppla dagens affektiva polarisering till Sverigedemokraterna och invandringsfrågan. Men det är inte första gången i svensk politisk historia vi ser något liknande.

Det tidiga 1920-talets debatt om rusdrycksförbud hade sett till tonalitet och känslomässig polarisering många likheter med dagens konflikter. I sin bok om svensk politisk historia citerar Per T Ohlsson exempelvis en ledare i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning signerad tidningens huvudredaktör Torgny Segerstedt:

”Läseriet och förbudsfanatismen äro yttringar av samma sinnesart. Det är tyngden och mörkret och grubblerierna i de ensliga stugorna uppe i våra folkfattiga bygder, som återspegla sig i denna tankevärld. Dess synkrets är trång och luften syrefattig och instängd.”

För den som följt de senaste årens politiska debatt är tonläget bekant. Oförsonligheten, kombinerad med ett moraliskt förakt inför meningsmotståndaren, är densamma som idag förekommer när liberaler och socialdemokrater angriper dem som menar att Sverigedemokraterna skulle kunna fungera som underlag för en borgerlig regeringsbildning.

Rusdrycksfrågan knöt – på samma sätt som dagens konflikter kring högerpopulism, invandring och integration, och på ett helt annat sätt än frågor som skatter och bidragsnivåer någonsin gjort – an till grundläggande föreställningar om identitet och grupptillhörighet. Precis som idag fick den affektiva polariseringen långtgående praktiska konsekvenser för det politiska livet genom 1924 års splittring av det tidigare dominerande Liberala Samlingspartiet.

Konsekvensen av den affektiva polariseringen blir, som Rauch konstaterar, en förstärkt politisk tribalism där politiska identiteter i hög grad formas av avskyn inför motståndaren.

Att den affektiva polariseringen drivs på av elitgrupper inom politik och medier är uppenbart. Här finns såväl politisk makt som social status att vinna på polariseringen. Men även i väljarkåren som helhet är den synlig.

Naturligtvis kommer det alltid att vara lättare att hitta kvinnor som på förhand avvisar SD-väljare vid Telefonplan söder om Stockholms innerstad, där en knapp fjärdedel av väljarna röstar på Vänsterpartiet. Samtidigt är förhållandena på andra platser i Sverige de motsatta. I många kommuner i södra Sverige höjer ingen på ögonbrynen om knattefotbollstränaren är förtroendevald för Sverigedemokraterna, medan den som förordar Miljöpartiets syn på privatbilism skulle ha svårt att känna sig hemma. Den gemensamma nämnaren är oförståelsen inför andra åsikter och bevekelsegrunder än de egna.

Sådan politisk tribalism är sannolikt en viktig faktor bakom de låga nivåer på partiledarförtroende som opinionsinstituten noterat på senare tid. Historiskt sett har det inte varit ovanligt att en sittande statsminister eller oppositionens statsministerkandidat åtnjutit förtroende även bland motståndarsidans sympatisörer. Det gällde Fredrik Reinfeldt som under sin tid som statsminister, trots en stundtals hård och ideologisk höger–vänster-konflikt, åtnjöt ett förtroende långt större än regeringspartiernas andel av väljarstödet. Men det gällde också Stefan Löfven som inför valet 2010 åtnjöt förtroende även bland borgerliga väljare. Idag är situationen en helt annan och partiledarna har mycket svårt att vinna förtroende utanför den egna gruppen sympatisörer.

Det är uppenbart att den affektiva polariseringen leder till politisk dysfunktionalitet. Rädslan att förknippas med Sverigedemokraterna har sedan 2010 förhindrat svenska politiker att hantera problem med växande utanförskapsområden. Men den affektiva polariseringen, och att stora delar av det politiska etablissemanget som en konsekvens av denna ser Sverigedemokraternas existens som den primära politiska frågan, har även lett till en regeringsbildning som kortslutit grundläggande politiska konflikter. Att en rödgrön regering för att isolera Sverigedemokraterna väljer att genomföra Centerpartiets och Liberalernas marknadsliberala reformagenda, riskerar att få långtgående konsekvenser inte bara för de partier som ingår i januariöverenskommelsen utan även för förtroendet för det politiska systemet som helhet.

Inte minst har januarisamarbetet bidragit till att det från de ingående partiernas sida, och från positivt inställda opinionsbildare, blivit fritt fram att anklaga politiska motståndare för att hota den liberala demokratin och till och med bana väg för ett tyskt 1930-tal. Tendensen har funnits i svensk samhällsdebatt i snart ett decennium, men när en regeringsbildning tillåts bygga på den typen av anklagelser rubbas balansen i det politiska systemet. Sakta urgröps det förtroendekapital som alltid bör existera mellan partier som gör anspråk på att kunna ingå i regeringar eller sakpolitiska uppgörelser.

Särskilt allvarligt blir det när den liberala demokratins institutioner används för att förstärka politisk polarisering och tribalism. Som Jonathan Rauch påpekar i sin essä är den liberala demokratins institutioner i själva verket centrala instrument för att garantera ett fredligt samspel mellan motstridiga politiska viljor.

I den affektiva polariseringens tidsålder finns risken att dessa verktyg för att motverka ohämmad politisk tribalism istället används som slagträn för att förstärka konflikter. Det blir exempelvis effekten när skyddet för den liberala demokratin används som argument för att underkänna den konfliktlinje de allra flesta väljare röstar utifrån på valdagen eller när liberalt sinnade eliter, som ifråga om brexitomröstningen, rentav vill underkänna folkets beslut. Men det blir likaledes konsekvensen när en fråga som den om public service-mediernas roll och omfattning avförs från den politiska dagordningen med argumentet att varje avsteg från status quo hotar den liberala demokratin.

Här finns en uppenbar risk för en liberal intolerans, där de som ser sig som den liberala demokratins främsta försvarare mer eller mindre omedvetet reducerar institutionerna de vill värna till tacksamma argument för dem som av ideologiska skäl vill se en annan ordning än den liberala.

Att värna integriteten hos institutionerna lär i längden vara det bästa sättet att slå vakt om en liberal demokrati.

Svend Dahl är chef för Liberala Nyhetsbyrån.

Mest lästa just nu

1) Fascismens gröna våg av Linda Jerneck

2) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

3) De upplystas intolerans av Svend Dahl

4) Så illa är det inte av Peter Santesson

5) Politikens analfabeter av Susanne Wigorts Yngvesson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Så illa är det inte av Peter Santesson

2) Boris Johnson har mer än brexit i kikaren av PJ Anders Linder

3) Den orättvisa skönheten av Katarina Barrling

4) Känslostorm av Jonathan Rauch

5) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...