VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Alla blev så arga

Av Katrine Marçal

Inställningen till brexit ledde till polarisering och en aggressiv debatt. Samtidigt är britterna alltmer eniga i sakpolitiken.

Tänk om det inte är så att skillnaden mellan partierna har ökat. Istället är det bara vår känslomässiga identifikation med den ena eller andra ideologin som har blivit starkare?

Det är Jonathan Rauchs intressanta tes om det nya politiska landskapet i USA.

Och även sett ur en brittisk kontext verkar det ligga en hel del i den.

2018 identifierade sig bara 9 procent av den brittiska väljarkåren starkt med ett politiskt parti. På 1960-talet var siffran nästan 50 procent. Antalet har med andra ord minskat under en längre period. Samtidigt har inställningen till brexit på mycket kort tid blivit viktigare för människors politiska identitet än vilket parti som de röstar på.

44 procent säger idag att de ”starkt identifierar sig” med sin sida i folkomröstningen om EU-medlemskapet. Detta har alltså inträffat på bara ett par år. Samtidigt som de nya brexitidentiteterna alltså trumfar partiidentitet är de i hög grad just känslomässiga.

En majoritet av både dem som röstade för och emot brexit beskrev i en undersökning av Sara B Hobolt, Thomas J Leeper och James Tilley från London School of Economics och Oxfords universitet den andra sidans väljare med starka känslomässiga ord. Den som hade motsatt uppfattning var ”hycklande, ”självisk” och ”inskränkt”. Bara hälften av de brittiska väljarna säger sig idag vara villiga att diskutera politik med någon som har motsatt uppfattning i brexitfrågan. Och bara en av tre skulle tycka att det var okej att deras barn gifte sig med någon som röstade annorlunda i folkomröstningen om EU-medlemskapet 2016. Det finns gott om historier om hur brexit har orsakat grannfejder, skilsmässor och problem på arbetsplatser.

Just eftersom folk blir så extremt arga.

Samtidigt som brexit bara blev mer och mer tekniskt komplicerat under de svåra förhandlingarna med EU 2017–2019 blev frågan för många väljare hemma i Storbritannien bara enklare och enklare. Det handlade knappt ens om EU längre. Det handlade om vem som skulle bestämma: folket, eller eliterna. Skulle man respektera folkomröstningsresultatet, eller skulle man det inte?

Och det handlade om, ja: känslor.

”Tänk om det är tribalismen som sådan, inte ideologisk oenighet, som ligger bakom huvuddelen av polariseringen i dagens politik?” skriver Jonathan Rauch. Det kan mycket väl vara fallet i Storbritannien. För ja, det är svårt att se rimligheten i att just inställningen till EU har blivit en sakfråga av sådan känslomässig vikt för britterna att de är beredda att skilja sig över den.

En av de drivande faktorerna i den politiska oredan i Storbritannien har varit att de nya känslomässiga brexitidentiteterna inte har matchat det traditionella partilandskapet. Inom både Konservativa partiet och Labour fanns väljare på båda sidor. Skiljelinjen mellan partierna speglar med andra ord inte skiljelinjen gällande brexit. Detta gjorde att både Konservativa partiet och Labour höll på att slitas sönder av brexit. Medlemmarnas engagemang för och emot EU trumfade ju deras engagemang i Konservativa partiet rent känslomässigt. Detta gjorde det brittiska landskapet 2016–2019 annorlunda än det amerikanska som Jonathan Rauch beskriver. I USA skedde ju polariseringen mellan partierna. I Storbritannien nästan lika mycket inom partierna.

Boris Johnson tillträdde som premiärminister sommaren 2019 och gjorde av allt att döma analysen att Konservativa partiets identitet behövde korrigeras i linje med människors nya känslomässiga brexitidentitet. Boris Johnson gjorde medvetet om Konservativa partiet till ett ”brexitparti” bland annat genom att utesluta 21 seniora parlamentariker som vägrade acceptera hans hårda linje. Å andra sidan vann han inte valet 2019 på något aggressivt budskap om brexit. Boris Johnson vann det snarast på en uppmaning att ”få brexit avklarat”, vilket appellerade även till grupper som hade röstat mot brexit 2016 men tyckte att Storbritannien behövde gå vidare.

Jonathan Rauch skriver att när partierna i USA blev svagare som organisationer började folk istället samlas runt dem som varumärken. Det har bidragit till den känslomässiga polariseringen av politiken. I Storbritannien skulle man kunna göra analysen att partierna har blivit svagare och att folk istället har samlats runt sin inställning till EU-frågan.

Som vore den ett varumärke.

Den nya och starka brexitidentiteterna i Storbritannien har gjort människor mer politiskt engagerade men till priset av ett aggressivt tonläge. Till och med Boris Johnson själv som mer än någon annan har lyckats vinna i detta nya politiska landskap verkar se de långsiktiga problemen. Sedan valsegern har han vid upprepade tillfällen talat om vikten av att Storbritannien ”kommer samman igen” och ”läker de politiska såren”.

Frågan är vilka dessa egentligen är. Rent sakpolitiskt.

Samtidigt som folk grälar om brexit finns det många politiska frågor i vilka britterna blir alltmer eniga. Till exempel om jämställdhet, om homosexuella ska få gifta sig och om inställningen till utlänningar. En ny politisk mitt börjar formas här som partierna tvingas förhålla sig till. Det går exempelvis att se i hur Konservativa partiets ledande företrädare idag ofta kallar sig feminister och att partiet ändrade sig gällande homosexuellas rätt att gifta sig 2013.

Dessutom är väljarna relativt eniga om den ekonomiska politiken. De tycker att regeringen ska satsa på sjukvården och på att bekämpa fattigdom oavsett om de röstar konservativt eller Labour. Boris Johnsons ekonomiska politik ligger också en bra bit till vänster om Margaret Thatchers. Han backade från att sänka den brittiska bolagsskatten ytterligare. Därmed närmade han sig Labour. Just skattefrågor representerade ju för bara några år sedan en viktig ideologisk konfliktlinje mellan höger och vänster men det verkar de alltså inte längre göra. Dessutom har faktiskt förtroendet för andra människor (om än inte för politiken) gått upp i Storbritannien de senaste åren.

Bilden är med andra ord inte entydig.

Jonathan Rauch skriver om det han kallar för ”negativ partitrohet”: alltså att vi avskyr det andra partiet mer än vi uppskattar vårt eget. Väljarna rationaliserar fortsatt identifikation med sitt parti genom att hysa än större avsky för den andra sidan. Detta gick också att se i Storbritannien. Labourpartiet mobiliserade i högre grad väljare mot Boris Johnson och Konservativa partiet än för sitt eget program i valet 2019. De konservativa lade däremot knappt fram ett politiskt program, så tunt på åtgärder var deras valmanifest. Istället handlade valkampanjen om att skrämmas med att brexit inte skulle bli av. Samt att Jeremy Corbyn skulle kunna bli premiärminister. Detta skulle man med Jonathan Rauchs ord kunna kalla för ett ”identitetsförsvar som vilar på idén ’det minst onda av två onda ting’.”

Jonathan Rauchs lösning på de problem som uppstår i ett samhälle där den känslomässiga polariseringen växer på detta sätt handlar mycket om att återupprätta partierna. Som organisationer.

Och inte som varumärken.

Om detta är fallet har Storbritannien antagligen större chans än USA att läka ihop. Partiväsendet är betydligt starkare i Storbritannien än på andra sidan Atlanten. Dessutom är ju brexit en fråga som efter att Storbitanien har lämnat EU på det ena eller andra sättet kommer att tappa i aktualitet. Om Boris Johnson sedan lyckas med sin ambition att vara en betydligt mer samlande ledare än exempelvis Donald Trump kan man faktiskt se ett slut på den känslomässiga polariseringen i brittisk politik.

Som det är svårt att göra i USA.

Katrine Marçal är journalist och författare.

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

3) Hoten vi måste möta av Karlis Neretnieks

4) En svensk intifada av Annika Borg

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...