VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Sprickorna i muren

Av Christian Braw

Med den historiska romanen om Balthasar Rüssow blev Jaan Kross Estlands nationalförfattare. I år skulle han ha fyllt 100.

År 1986 gav Lennart Frick på bokförlaget Fripress ut Jaan Kross roman Professor Martens avresa i översättning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson. Boken hade två år tidigare publicerats i Estland. Det var också Fripress, som 1983 hade gett ut romanen Kejsarens galning, den av Kross böcker som blivit mest uppmärksammad internationellt. Detta var under den tid då Sovjetunionen för de flesta tedde sig som ett orubbligt imperium. Desto mer uppseendeväckande var det att vi här fick möta en självständig och originell författare med en sällsam förmåga att skriva mellan raderna.

På hösten 1988 kom Jaan Kross och hans hustru Ellen Niit till bokmässan i Göteborg. Också detta var uppseendeväckande. Det var svårt att under Sovjettiden få göra en sådan resa. Kross var då 68 år gammal. Han föddes i Tallinn 1920 och skulle alltså i år ha fyllt 100.

Genom Lennart Frick fick jag kontakt med Kross och mötte honom och hans hustru på deras hotell. Vid denna tid fanns ett överdimensionerat sovjetiskt generalkonsulat i Göteborg, och under samtalet med Kross satt en okänd man vid bordet bredvid och följde uppmärksamt våra ord. Han såg exakt ut som NKVD-agenterna i Nikita Michalkovs film Brända av solen. Vi var båda medvetna om agentens närvaro.

Där vid restaurangbordet, med en KGB-agent intill, var det inte läge att utbyta några djupare tankar. Men jag fick något av Jan Kross, som sade mer än ord kunde ha sagt den gången. Det var hans största roman, Kolme katku vahel (”Tre gånger pesten”). Den hade då kommit ut i tysk översättning på ett förlag i Östberlin – tre vackra band med titeln Das Leben des Balthasar Rüssow.

Romanen är en berättelse om en estnisk pojke, Balthasar Rüssow. Han blir med tiden präst i Tallinn under första delen av 1500-talet och får där uppleva det stora estniska bondeupproret. Rüssow överlever upproret, som naturligtvis misslyckas, men han föresätter sig att istället skriva historien. Berättelsen om Rüssow och den tillsynes utsiktslösa estniska frihetskampen blir en spegel eller ett eko av Estland under Sovjetmakten. De lojalitetskonflikter han ställs inför har en återklang av de estniska skogsbrödernas kamp mot tyskar och ryssar under och efter andra världskriget. Men boken är skriven på ett så skickligt sätt att censuren aldrig förstod vad det egentligen handlade om. Romanen börjar med en fantastisk scen med italienska lindansare. När Kross kommenterade den sade han: ”Med dans på lina är det så, att man lätt glömmer hur farligt det är.”

Andres Küng föddes i Sverige av estniska föräldrar. Han blev en intensivt verksam journalist, författare, företagare och liberal politiker. Den för honom helt livsavgörande upplevelsen var ett besök i det ockuperade hemlandet. Detta besök speglas bland annat i boken Vad händer i Baltikum? (1973) och i självbiografin Ett liv för Baltikum (2002).

Küngs engagemang för hemlandet tog sig också uttryck i initiativ för att skapa förbindelser mellan svenskt och estniskt näringsliv. År 1989 chartrade han ett passagerarflygplan från det sovjetiska flygbolaget Aeroflot och fyllde det till näst sista platsen med svenska affärsmän. Den sista platsen fick jag. Det var den första internationella flygningen till Tallinn sedan 1940, trots att stadens flygplats hade byggts ut med en stor terminal i samband med seglingsolympiaden 1980. Det var till denna terminal vi kom 1989. Knappt hade vi kommit dit förrän tre kraftiga män förde bort Küng. Vårt resesällskap satt alltså utan ledare i en mörk ankomsthall medan timmarna gick. Till slut återkom Küng, utan kommentar. Det var inte så han hade tänkt sig ankomsten. Vi inkvarterades på hotell Olümpia, som också hade byggts inför OS 1980. Det var väl känt att rummen var avlyssnade.

När jag några dagar senare mötte Jaan Kross och berättade om vår flygning sade han: ”Hur har ni lyckats borra er igenom järnridån?”

Det var sådant man knappast kunde säga inomhus. Vid denna tid måste man utgå från att alla bostäder och lokaler var avlyssnade. Det gällde i synnerhet en person som Kross, en etablerad och berömd författare. Men utomhus under långa promenader vågade man tala fritt. Det var ingen tvekan om hur Jaan Kross uppfattade dåtidens politiska verklighet i Estland. Vid ett tillfälle yttrade han: ”I socialismen förlorar människan först lusten att arbeta. Sedan förlorar hon lusten att leva.”

Livslust var annars något som utmärkte Jaan Kross. Han försökte en gång att översätta Harry Martinsons Aniara. Martinsons uppgivenhet inför människans slutliga öde blev dock för mycket för Jaan Kross. Han älskade livet och var hoppfull om mänskligheten. Var det bara en fråga om temperament? Det var kanske en del av sanningen. Men det fanns ett djupare skäl. Jaan Kross visste att livet är starkare än döden. Han själv hade överlevt Gulag.

I romanen Motstånd berättar han om en radikal akademiker från universitetet i Tartu, som under den första sovjetiska ockupationen blev angivare. Under den följande tyska ockupationen låter Kross angivaren gömma sig i lärarinnebostaden i en byskola. Där börjar han skriva en biografi om den estniske frihetsmannen Jüri Vilms, som dödades av tyskarna i Finland 1918. Men Vilms vet att hans älskarinna i Tallinn väntar barn med honom. Estlands liv har en fortsättning. Också angivaren blir gripen av tyskarna och en avrättning är det troliga slutet. Men i byskolan väntar också lärarinnan på barn. Det är angivaren som är far. Livet är starkare än döden. Han säger sig själv: ”De får aldrig tag på oss.” Egentligen är det återuppståndna Estlands historia efter 1991 en enda stor bekräftelse på Jaan Kross grundläggande visshet: livet är starkare än döden. NKVD är borta, Gestapo är borta, KGB är borta. Men Estland lever. Ändå visste Jaan Kross att livet alltid är hotat. En gång sade han: ”Här är det alltid farligt att leva.”

I det sista kapitlet av romanen om Balthasar Rüssow tar Kross oss med till dennes dödsbädd. Balthasar tackar Gud för att han fått hoppet om evigt liv och hoppet om att kunna sona något. Men allra mest ber han om förlåtelse för allt och allra mest för att han i denna förskräckliga värld dock har varit så lättsinnig, så självupptagen, så förmäten att han har varit lycklig. Det är mycket märkligt att denna bön kunde passera censuren både i Sovjet och i Östtyskland. Men för dem var det ju ”bara” historia.

Jaan Kross älskade att leva, och han älskade att berätta. Det fanns alltid en Jüri Vilms eller en Balthasar Rüssow att tala om. När Jaan Kross satt sig tillrätta i en soffa eller fåtölj knäppte han ofta händerna bakom nacken, böjde huvudet bakåt – och började berätta. En del människor undrade varför han inte skrev sin självbiografi. Hans svar var att han hade lagt ner så mycket av sitt eget liv i sina romaner. Detta gäller i hög grad romanen Wikmani poisid (1988), där intryck från skoltiden i mellankrigstidens Tallinn spelar stor roll. Gymnasisterna, som blir studenter under det sista fredsåret, dras in i världskrigets virvlar. Några mobiliseras av ryssarna under deras första ockupation av Estland. En del hamnar i tyskt koncentrationsläger, andra mobiliseras av tyskarna under deras ockupation av landet.

Den 23 augusti 1939 slöts förbundet mellan Sovjet och Tyskland, den så kallade Molotov–Ribbentroppakten. Sovjet fick därmed fria händer i Baltikum och inledde ett gradvis maktövertagande som sommaren 1940 fullbordades, när den estniska riksdagen under vapenhot tvingades att ansöka om landets upptagande i Sovjetunionen. Omedelbart inleddes stora deportationer. President Konstantin Päts var en av de första som greps, liksom överbefälhavaren, general Johan Laidoner. Dessa gripanden följdes av tiotusentals andra. Ofta var det estniska kommunister som ledde NKVD till offren.

Ända fram till Operation Barbarossa 1941 levererade Sovjet stora mängder olja till Tyskland. En del av denna olja sålde tyskarna vidare till Finland efter vinterkrigets slut 13 mars 1940. En av novellerna i samlingen Halleluja bygger på en händelse under denna tid. Kross undervisade då i juridik vid universitet i Tartu. Där fanns en mycket begåvad student, och en kamratgrupp beslutar att rädda honom åt Estlands framtid genom att smuggla ut honom till Finland med oljetransporterna. Alla vagnar var nämligen inte fyllda. Man skulle sänka ner honom i en halvfylld tank, så att han kunde komma med båten till Finland. I novellen omkommer studenten av gasen från oljan. Men Jaan Kross berättade senare att verklighetens student överlevde och kom till Finland. Där gick han in i Brödrabataljonen, det förband som finländare under fortsättningskriget satte upp av karelare, ingermanländare och ester. Studenten stupade vid en av de sista stora drabbningarna. Vid ett besök i Finland sökte Kross upp hans grav.

Sovjetimperiet var en sluten värld, där allt ytterst reglerades av kommunistpartiet. En besökare från väst kunde få känslan att han befann sig på en annan planet. Få intryck utifrån nådde in, mycket få nådde ut. Ett inre kulturliv cirkulerade inom imperiet. Ett exempel är den flerspråkiga månadstidskriften Literatur und Kunst aus Sowjet-Estland. Den utgavs till yttermera visso i Moskva av det sovjetiska författarförbundet, syftet var att i andra länder skapa ett intryck av att Sovjetsystemet var normalt. Detta kan förklara varför också författare som avvek från den ”socialistiska realismen” kunde publiceras där.

År 1989 publicerade Kross där novellen Die Stahlsche Grammatik. Titeln syftar på den första grammatiken i det estniska språket från 1637. Två män söker fly med båt från det av tyskarna ockuperade Estland. En av dem har i sin väska med sig Stahls grammatik samt ett utkast till en roman om livet under tysk ockupation. Flyktbåten blir prejad av en tysk patrullbåt och flyktingarnas packning kommer i fiendens händer. De finner manuskriptet. Men vems är det? De två flyktingarna hamnar i grannceller och talar genom knackningar. En dag hör den ene knackningar som säger att den andre har tagit på sig ansvaret för väskan med manuskriptet och Stahls grammatik, den väska som inte var hans. Sedan blir det tyst. Han har hängt sig.

I denna novell finns intryck från Jaan Kross egen fångenskap under den tyska ockupationen. Pressade av de ryska framgångarna började tyskarna mobilisera estniska män till sin krigsmakt. Det gavs två möjligheter. Antingen kunde man bli Hilfswilliger – outbildad handräckningsman i fronttjänst – eller också kunde man gå in i estniska legionen. Utsikten att överleva med det första alternativet var starkt begränsad.

Kross var vid denna tid 24 år och trycket på unga ester att anmäla sig till krigstjänst blev allt starkare. Till slut gick han till legionens kontor. Han fördes in till en major Rodhe, som just höll på med ett samtal till Riga, där han utnyttjade alla sina röstresurser. Kross sade på utmärkt tyska till honom att Rodhe inte alls behövde någon telefon, han kunde utan vidare skrika ända till Riga. Naturligtvis blev Kross utslängd. Men på värvningskontoret hade man upptäckt att han kunde tyska och det räddade honom.

Han placerades som översättare på det kontor som skötte sambandet mellan den estniska civilförvaltningen och den tyska krigsmakten. Han översatte till tyska alla inkommande handlingar. Men till varje översättning gjorde han en extra kopia. Genom den estniska motståndsrörelsen – Nationalkommittén – smugglades de ut till Finland och därifrån till estniska ambassader i länder som, till skillnad från Sverige, inte hade erkänt det sovjetiska maktövertagandet. Tyskarna kom honom på spåren och han blev häktad, men de kunde inte bevisa något. Han blev kvar i fängelset tills tyskarna drog sig tillbaka från Tallinn.

I det korta interregnum, som då uppstod, utropade Nationalkommittén på nytt Estlands självständighet. En vecka senare krossades den av en ny sovjetisk invasion. Detta skeende skildrar Kross i romanen På stället flyg. Jag frågade honom en gång om huvudpersonen i boken. Det visade sig vara en verklig person, en högt begåvad klasskamrat från den skola som blev förebild till Wikmans. Denne blev regeringstjänsteman och som en sista insats klättrade han upp i Hermanstornet med en radiosändare för att sända ett nödrop till väst inför den nya sovjetiska invasionen. I Sovjet-Estland blev han sprutlackerare.

Den kortlivade estniska regeringen lät frige alla politiska fångar, däribland Jaan Kross. Men de nya makthavarna följde upp tyskarnas misstankar om samröre med Nationalkommittén, och nu behövdes inga bevis och naturligtvis ingen rättegång. Kross greps på nytt och i cellen meddelades han domen på en papperslapp: Sibirien. Själv sade han senare: ”Jag var i alldeles rätt ålder för Sibirien, inte för ung – då dog man, inte heller för gammal – då dog man också.” Kross var 26 år när han sändes österut. Han berättade föga om sin tid där. Genom Solsjenitsyns verk Gulagarkipelagen kan vi göra oss en bild. En gång sade Kross: ”Jag har skyfflat kol i åtta år.”

I Halleluja finns en novell inspirerad av tiden i lägret. Där mötte Jaan Kross en tysk arkivarie, som hade varit chef för det preussiska utrikesministeriets arkiv, Dr Ulrich. Ulrich var en övertygad antinazist, och under krigets slutskede genomförde han en stillsam demonstration. Han umgicks med en svensk diplomat, och till dennes födelsedag skaffade han ett nytt signalhorn till hans bil. Det nya hornets signal var de första fyra tonerna i Händels Halleluja-kör. Alltså körde den svensk diplomaten omkring i nazismens högborg med sitt ”Halleluja”.

När Berlin föll flydde inte Ulrich utan inväntade ryssarna och överlämnade arkivets nycklar till dem. Givetvis blev han bortförd till Sibirien. Fånglägerchefen insåg dock att Dr Ulrich var en värdefull fånge, som inte borde dö. Därför ordnade han så att arkivarien fick biträda kocken, bland annat med att skära upp ost. Samvetsgrant skar Dr Ulrich upp osten utan att själv ta en enda smula. Då tröttnade kocken på honom och slängde ut honom. I Västtyskland var han emellertid inte glömd, och Konrad Adenauer köpte honom fri. Han fick återvända till sitt arkiv, nu i Bonn, där han också avled efter några år. Jaan Kross har berättat hur han just i Bonn hade en uppläsning av novellen. Publiken satt på helspänn för att följa Dr Ulrichs prov: Skulle han eller skulle han inte ta en ostbit? Till publikens lättnad segrade alltså den tyska ärligheten och pliktkänslan.

År 1954 – ett år efter Stalins död – kunde Jaan Kross återvända till Estland. Vad han då mötte finns speglat i romanen Utgrävningar. Personerna i romanen är en samling udda gestalter, som av myndigheterna satts att genomföra utgrävningar på Domberget. En av dem är en präst och därför en paria i Sovjetsamhället. Peter Mirk – alter ego för Kross – försöker få honom att säga något mer pregnant om sin tro. Försiktigt säger prästen: ”Jag anger en riktning.” Kanske är det just det som Jaan Kross själv har gjort.

Med den väldiga romanen om Balthasar Rüssow blev han Estlands nationalförfattare. Det var därför självklart att hans 70-årsdag 1990 skulle bli en nationell högtid. Ett av evenemangen var det internationella Jaan Kross-symposiet i Tallinn. Huvuddelarna av det hölls på det välavlyssnade hotellet Viru, där en hel våning var reserverad åt KGB. På den våningen stannade inte hissen. En av dagarna var avsatt till en utflykt till Tartu, där Kross hade studerat och där han också blev docent i juridik. Nu var han den ende överlevande av den tidens jurister, den ende som kunde förmedla en rättstradition. Alla de andra hade krossats av Sovjetsystemet.

Vid denna tid fick utlänningar inte vistas i Tartu nattetid. En annan egenhet var att det inte fanns en enda kopiator på hela universitetet. Det var även förbjudet för utlänningar att gå högre upp i husen än två våningar. Nära Tartu fanns nämligen en bas för strategiskt bombflyg. Dess förstahandsuppgift var Sverige. Chef för basen var vid denna tid general Dudajev, som senare skulle bli Tjetjeniens frihetshjälte. Men det visste vi inte då.

Hur skulle det gå i Baltikum? Det var uppenbart att något var på gång, men Sovjetunionen var ännu intakt och mycket få kunde föreställa sig att det skulle falla samman redan i december 1991. Detta var bakgrunden till det Jaan Kross-symposium som hölls på konferenscentret Loccum i Västtyskland 1990. En av deltagarna var Jakob von Uexkull, grundaren av Right Livelihood-stiftelsen. Huvudpersoner var givetvis Jaan Kross och hans maka Ellen Niit. Men det märkliga var att ingen av de vältaliga tyskar, som utredde vad man borde och inte borde göra i Baltikum, vände sig till dem för att höra hur de tänkte. Till slut var det en av deltagarna som insåg misstaget och frågade: ”Och ni, vad önskar ni av oss i väst?” Jaan Kross svarade med ett enda ord: ”Förståelse.”

Händelserna 1991 började med kuppen i Moskva i augusti. De första dagarna var framgångsrika för kuppmakarna. I Estland stängdes hamnen i Tallinn. En sovjetisk fallskärmsjägarbataljon sattes på marsch från Pskov in i Estland. Efteråt sade Kross att detta var den enda gång han på allvar hade reflekterat över att fly. Situationen vände snabbt när Rysslands president Boris Jeltsin grep in. Estland utropade full självständighet i augusti och Sovjetunionen upplöstes några månader senare.

Vid Kross sida har under hela hans litterära verksamhet stått en stark kvinna, Ellen Niit, själv författare. Hon beskrev en gång diktarens situation i en förtryckarstat: ”Det gäller att finna sprickorna i muren.” För Ellen Niit blev det sagan och visan. För Jaan Kross blev det historien.

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

3) Hoten vi måste möta av Karlis Neretnieks

4) En svensk intifada av Annika Borg

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...