VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Må snön fortsätta falla

Av Josefin Holmström

Det vore en kulturell katastrof om vi förlorade snön och isen.

Jag har drömt om Arktis så länge jag kan minnas, och den här vintern åker jag äntligen dit – till Svalbard, till de vita vidderna och den vassa tundran, till norrskenet och de feta små renarna som på stubbiga ben betar i diket utanför Radisson Blu Polar Hotel. Longyearbyen ligger som ett glittrande smycke under polarmörka himlar, omfamnad av Adventfjorden på ena sidan och de märkligt platta bergen på den andra. När den första snön faller blir den kvar till april, och snart ilar snöskotrar över den buckliga terrängen. I Longyearbyen finns fler skotrar än invånare.

Mitt kärleksförhållande till snön och isen har vuxit fram under en barndom i den inte särskilt arktiska Stockholmstrakten – femtionionde breddgraden, men det räcker för snörika vintrar och en isbelagd fjärd nedanför familjehemmet. Som barn åkte min bror och jag runt på vår fars gamla militärspark, räddad från den nedlagda flygbasen F 18 i Tullinge, och min första bok handlade om Antarktis. Så jag förstår Mats Ekdahls känsla för snö. Journalisten och publicisten Ekdahl har nyligen utkommit med Snöns historia (Carlsson Bokförlag), ett slags encyklopedisk kärleksförklaring till vintern, och den boken tar jag med till Longyearbyen.

Mats Ekdahl har ägnat stora delar av sitt liv åt att jaga minusgrader, på Grönland, i Tromsø, i de svenska elljusspåren där han stakat sig fram på skidor. Han beskriver den ”känsla av förundran och vördnad” som drabbat honom i den grönländska Diskobukten, en närmast religiös hänförelse som så småningom övergår i en växande insikt om den globala uppvärmningen och det växande hot det arktiska landskapet står inför. Precis detta drabbade mig på Svalbard: tacksamhet över den ljuvliga skapelsen, oro inför dess framtid. Och Arktis lider inte bara av klimatförändringar; det är också ett geopolitiskt hett område.

På Grönland byggde ett kalla kriget-rusigt USA en stad under isen, Camp Century, som nu ligger och smälter fram: om den globala uppvärmningen fortsätter i samma takt förväntas staden vara synlig år 2100. En gång låg den 89 meter under inlandsisen och i dess innandöme doldes en atomreaktor – numera bortforslad, ska tilläggas. Men amerikanerna har inte släppt Grönland: förra året ställde president Trump in ett planerat statsbesök till Danmark eftersom han inte fick köpa ön. ”Där uppe är det kort mellan kontinenterna”, förklarar Mats Ekdahl. Danmark, Ryssland, USA, Kanada: bara några hundra mil från varandra, och därmed blir Grönland en idealisk plats för militärbaser och avancerad bestyckning. Dessutom döljer de arktiska djupen rikedomar i form av olja och mineraler, oåtkomliga bara så länge istäcket består.

Avsmältningen förändrar snabbt det geopolitiska klimatet. Nuförtiden är det ingen större strapats att segla genom den mytomspunna Nordvästpassagen, som har blivit genomfarbar under flera veckor på sommaren. År 2014 behövdes inte ens någon isbrytare för att ledsaga fartygen som tråcklade sig fram mellan Kanada och evigheten. Därmed blir anspråk på öar och områden viktiga: ryssarna har redan skickat en ubåtsexpedition för att sticka ner en flagga under nordpolen. Dessutom övar de på arktisk vinterkrigföring. Samtidigt har Kina benäget erbjudit sig att bygga flygplatser på Grönland.

Historien om polerna är historien om människans skiftande förhållande till naturen, ett förhållande präglat ömsom av ödmjukhet och behov, ömsom av utnyttjande och maktlystnad. På Svalbard försökte de gruvdrivande ryssarna att enligt kolchosmetoder odla på bergssluttningarna, vilket inte alls fungerade. 78 grader nord tillåter mossa, lavar och några fjällblommor, inte mer än så. Idag har Spetsbergen betvingats av teknologi: fartyg och flygplan fraktar in cocktailtomater, läsk och souvenirer tillverkade av kinesisk plast. Att bo här är inte så annorlunda mot att bo på valfri annan snöbemängd plats i Norden.

Men snön kan förstås vara ett hinder för dem som inte är beredda. En märkligt snörik vinter i England, där jag bor, stängdes hela London ner: bussarna stannade, biblioteken låste dörrarna, skolorna ställde in undervisningen. På gatorna kastade kostymklädda banktjänstemän snöboll, som vore de figurer i en Dickensroman. Det gick inte att undgå att se glädjen i de vuxnas ansikten, förundran inför det rena vita som under natten förvandlat de gråa stadscentrumen.

Mats Ekdahl citerar den turkiske Nobelpristagaren Orhan Pamuk, som är besatt av Istanbuls snö: ”Snön dramatiserar det väsentliga i Istanbuls landskap. Den täcker smutsen, betongen, de fula delarna, sakerna som förvirrar ögat. Och den gör allting nytt, poetiskt annorlunda och pittoreskt som i en målning. Den omvandlar staden till ett magiskt rum som får oss att glömma skräcken inför den grymma nutiden. På ett sätt ger snön oss möjligheten att tillfälligt ställa in det verkliga livet.”

Jakten på snön är ofta en jakt på sådan renhet och oskuldsfullhet. En polarforskare som jag en gång intervjuade berättade att luften på Antarktis var så ren att hon inte behövde tvätta håret; hela tillvaron var som renskrubbad. Att återvända till det grisiga Stockholm, stinkande av avgaser, var oerhört svårt.

Samma förundran och glädje inför det annorlunda kände de polarfarare som var verksamma under polarexpeditionernas hjälteålder på 1800- och 1900-talen. Mats Ekdahl ägnar dem förstås utrymme: Nansen, Amundsen, Scott, Shackleton, vår egen Nordenskiöld. Särskilt intresserar han sig för Norges polarforskare. Norge blev på sätt och vis till som land i och med sitt erövrande av Arktis och Antarktis, menar Ekdahl; landet kunde definiera sig som den ”nya” och självständiga nation den var på 1900-talet genom ett slags arktisk imperialism (som bland annat ledde till förvaltarskapet över Svalbard). Samtidigt drevs de skandinaviska expeditionerna mindre av hjältemodigt storhetsvansinne och mer av vetenskapligt intresse – men det förhindrade inte att legendarer som Nansen blev kända för sina strapatsrika resor och uppsöktes som guruer av dem som ville bege sig till polerna.

Men så kommer då, till slut, avsmältningen. Ekdahls bok är i mångt och mycket en sorgesång över den smältande arktiska och antarktiska isen och den tynande vintern. Vad händer med snöns poesi när det blir brungrönt året om? Jag minns min barnsliga sorg över tövädret på nittiotalet, hur jag sparkade i slasket med mina vinterkängor och försökte anpassa mig till den asfaltsgråa vardag som tog vid i glappet mellan vår och vinter. Mats Ekdahl beskriver hur denna tristess nu börjar sprida sig till Diskobukten och den gnistrande grönländska isfjord som marknadsförs som ett ”klimatförändringarnas Ground Zero” och även kallas för ”världens snabbaste glaciär”. Den fryser inte längre till på vintern som den förr brukade göra.

Jag är helt ense med Ekdahl om att det inte bara vore en miljömässig katastrof om vi förlorade snön och isen; det vore också en andlig och kulturell katastrof. Ekdahl citerar ur den franske författaren Maxence Fermins roman Snö, där en ung japansk pojke får order av sin far att bestämma sig för om han ska bli präst eller krigare – trots att han egentligen vill bli poet. Pojken skickas upp på en snöig bergstopp på ön Honshu med proviant och ett ark papper för att göra sitt val. I sju dagar sitter han på berget, och när han till slut kommer ner står ett enda ord på hans ark: ”bländvitt”. Snön är en total skönhetsupplevelse, en förnimmelse av helighet.

Alla som någon gång varit först ut i skogen efter ett snöfall känner igen känslan: ett slags klarhet, en tacksamhet. ”Håll snön en stund i hand så får du känna hur het han i själfva verket är: den skall bränna som eld i fingertopparna”, skriver Carl Larsson, och det är sanna ord. Snön bränner och förundrar. Må den aldrig sluta falla.

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

3) Hoten vi måste möta av Karlis Neretnieks

4) En svensk intifada av Annika Borg

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...