VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

När sjukdomen blir det normala

Av Adam Cwejman

De antika stoikerna ansåg att vi måste acceptera ohälsa och lidande. En modern människa förklarar hellre krig mot sjukdomen.

Att vara sjuk innebär för de flesta ett kortvarigt avbrott, sedan återgår man till det vanliga livet. För den kroniskt sjuke blir sjukdomen däremot snart det nya normala, medan det friska tillståndet hör till det förgångna.

Som yrkesarbetande och frisk småbarnsförälder hade jag aldrig föreställt mig vilken värld jag skulle träda in i när jag blev kroniskt sjuk. Jag saknade förmåga att förhålla mig till sjukdomen som ett nytt normaltillstånd. Inte heller kunde jag föreställa mig vilken annorlunda verklighet jag skulle träda in i: sjukhus, patientgrupper, dieter, experimentella behandlingar. En värld parallell med men avlägsen den friska människans vardag. Sjukdomen är ett tillstånd som många möter ensamma och hjälplösa, trots att de omges av omtanke och goda råd.

Kronisk sjukdom krymper världen. Det som var stora bekymmer för den friske framstår som fullkomligt obegripliga för den sjuke. Vilken lyx att kunna oroa sig hur man framstår i andras ögon! Istället hamnar den grundläggande överlevnaden och vardagen i förgrunden. Den överskuggande önskan är att bli frisk. Livets väsentligheter blir, på gott och ont, mycket tydligare än vad de någonsin tidigare har varit. Man känner tacksamhet över livets enkla ting, som tidigare har tagits för givna. En viktig men, tänker jag ofta, alltför dyrköpt lärdom.

När jag blev sjuk återupptäckte jag författaren och litteraturkritikern Sven Stolpes roman I dödens väntrum (1930). Det är oaktat läsarens hälsotillstånd alltjämt en läsvärd och gripande bok. Men för en sjuk person är den dubbelt läsvärd och lärorik. Stolpe insjuknade i tjugoårsåldern i tuberkulos, den smittsamma sjukdomen fanns fortfarande på 1920-talet i Sverige. Stolpe reste till ett sanatorium i Schweiz med hopp om att vila och alpluft skulle göra honom friskare (helt frisk blir aldrig en tuberkulospatient). Huvudpersonen i hans roman, Vilhelm Canitz, delar denna erfarenhet med sin författare.

Livet i romanen är begränsat till den lilla värld som sanatoriet utgör. Men istället för att bli helt uppgiven hittar Canitz sätt att öka sin världs omfång. Han gör en inre resa till böckerna och tanken. Första tiden är han sängliggande och kommer knappt ut ur sitt rum. Observationerna begränsas till den egna hälsan. Han tyder sin egen kropp likt någon som läser väderleksrapporten. Kanske antydan till lättat molntäcke? Imorgon blir nog riktigt bra!

Såväl hopp som förtvivlan hör till Canitz vardag. Han är en energisk ung man med stor aptit på livet. Trots konstant feber och svaghet ger han inte upp. Han vänjer sig vid det nya tillståndet. Längre in i boken hamnar sjukdomen i bakgrunden. Kärlek, närhet, samtal och annat som hör en normal människas värld till tar mer och mer plats, trots att han alltjämt befinner sig på sanatoriet.

Canitz börjar från sjukhussängen komma underfund med allt han har förlorat. Men istället för sorg uttrycker han till slut ilska. Hans sjukdom, förklarar han bitskt, är ett ”svineri och ett gement krokben av mörka krafter”. En vacker dag ska vi komma underfund med bacillerna, hävdar han. De ska kvävas med ”några enkla handgrepp av en suverän läkarvetenskap”.

Den unge Stolpe var inte någon som lätt gav upp. Men det är inte medicinerna som gjorde honom starkare utan hans jävlar anamma. Det förhållningssätt som Stolpe beskriver är på många sätt väldigt modernt. Han möter inte sjukdomen genom acceptans och lugn utan med en krigsförklaring.

Detta direkt aggressiva bemötande av sjukdomen står i skarp kontrast till de grekiska och romerska stoikernas tankar om sjukdom, väl sammanfattade av Seneca som hävdade att obehagligheter ”inte är önskvärda, men den dygd som gör att man uthärdar obehagligheterna är önskvärd”.

Sjukdomen skulle, enligt Seneca, accepteras och uthärdas samt inordnas i livet och inte betraktas som något främmande. Svårsmälta tankar, långtifrån Stolpes krigsförklaring mot tuberkulosen. Det är inte lätt att möta lidande med värdighet. Den romerske kejsaren Marcus Aurelius som både läste och flitigt citerade Seneca skruvade upp stoicismen ytterligare ett varv: Lev varje ögonblick som om du skulle dö imorgon och förspill aldrig ett tillfälle att agera dygdigt. Enligt Aurelius ska människan alltid finna sig i sin belägenhet, ty ”om gudarna ha beslutit något angående mig” så är det beslutet också gott.

Det är svårt att föreställa sig Aurelius predika dessa dygder dubbelvikt av smärta dagarna i ända. Eller så hade stoiker som Aurelius och Seneca förmågor som har gått förlorade i vår samtid. Likt Stolpe pendlade undertecknad mellan ilska och försök att dygdigt möta sjukdomen. Ena stunden krigar man mot sjukdomen. I många fall ger man upp. För att därefter resa sig igen. Alltid med förhoppningen att läkekonsten kommer att landa i en permanent lösning på sjukdomen. Men för många kommer den aldrig.

Fredrik Svenaeus skriver i sin nyutkomna bok Det naturliga (recenserad av Per Bauhn i Axess nr 9/2019) om upproret mot människans biologiska natur. En del ägnas åt just sjukdom och smärta. Vi människor har på många sätt förfrämligats från våra kroppar, hävdar författaren. Vi är omgivna av sociala strukturer som sägs kunna dekonstrueras, bemästras och förändras. Med vilja och social ingenjörskonst kan vi överbrygga kropparnas begränsning. Med cybernetiska implantat ska vi i framtiden, sägs det, överkomma den materiella världens hinder.

Svenaeus argument för varför vi ska vara i kontakt med kroppen ligger i linje med stoikernas inställning. Våra biologiska kroppar säger oss något. Rätt ofta faktiskt. Vi kan välja att ignorera signalerna. Men vi kan aldrig helt fly från dem oavsett hur mycket vi försöker.

Men är det inte rimligt att bli förfrämligad från sjukdomen? Att vägra betrakta den som en ”normal” företeelse i kroppen som måste accepteras? Det kan nästan låta som att en krigsförklaring mot sjukdomen är det som krävs för att övervinna den. Men detta menar Svenaeus är ett misstag. ”Att leva med, och inte bara mot, smärtan är en svår men nödvändig uppgift”, skriver han.

Smärta och sjukdom ska givetvis förebyggas och, om det inte går, behandlas. Men så länge vi inte accepterar våra begränsningar, vilka finns oavsett om vi är sjuka eller ej, kommer vi inte att kunna leva, med eller utan sjukdomar i kroppen. Det låter vettigt, Seneca och Aurelius skulle hävda att det är en självklarhet. Vi ska leva anspråkslöst, tacksamt, utan grandiosa förväntningar och alltid acceptera vår lott, vare sig den är av naturen eller gudarna given.

Men vi vill som patienter gärna ha snabba lösningar. Inte behöva ställa om vårt liv, mentalt eller fysiskt. Stoikernas visdomar låter så bra i teorin, men de är så svåra att använda sig av. De kräver nämligen träning, uthållighet och en mental närvaro av ett slag som ofta är oss främmande.

Träning kräver tid och tålamod. Och är det något som inte hör till samtidens anda så är det just detta. Vi vill inte kompromissa med våra bekvämligheter utan googlar besatt vidare efter nya botemedel. Vi har vant oss vid att allt kan ordnas genom knapptryckningar och effektiviseringar. Vi lever i de snabba lösningarnas tidsålder. Allt kan vi få i telefonen. Inte konstigt att personer med sjukdomar även förväntar sig snabba lösningar på sjukdomstillståndet och blir desillusionerade.

Kroniska sjukdomar försvinner inte, trots den moderna medicinens många framsteg. Vi är samma varelser med samma själsliga förutsättningar som på Senecas och Aurelius tid. Varken läkarna eller telefonerna hjälper oss ett dyft med den viktigaste frågan: Hur ska vi leva detta nya liv?

Mest lästa just nu

1) Sanningen svider av Jörgen Huitfeldt

2) Men man vänjer sig av Wilhelm Agrell

3) Hoten vi måste möta av Karlis Neretnieks

4) En svensk intifada av Annika Borg

5) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Återvänd till det gamla av Adam Cwejman

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...