VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Poesiprofetior

Av Tommy Olofsson

Möjligen kan det te sig paradoxalt att förse en bok med titeln Don’t Read Poetry och sedan ge den undertiteln A Book About How to Read Poems. Ändå sammanfattar denna antydan till paradox vad hela boken går ut på, nämligen att vi inte bör låta våra allmänna föreställningar om genren poesi stå i vägen för vår förmåga att uppskatta och ta till oss enskilda dikter.

Tesen kan framstå som truistisk och är i någon mån just det.

En anstrykning av paradox vidlåder även författaren till denna bok. Hon heter Stephanie Burt men har tidigare under sin bana som akademiker vid Harvard, litteraturkritiker i Boston Review och även som poet gjort sig ett namn som Stephen Burt. För ett par år sedan, 2017, genomgick Stephen Burt en könsoperation och är numera Stephanie Burt.

Att Stephanie Burt intresserar sig för frågor som rör transgender och hbtq-frågor märks här och var i hennes bok, men detta är alls inget som ställs i fokus för hennes framställning utan bara något som framgår av de dikter hon citerar när hon exemplifierar sina ganska generellt hållna iakttagelser av vad poesi kan vara. Just citat fyller en viktig funktion i hennes bok. Hon citerar ymnigt och då inte bara ur litteraturhistoriskt kanoniserade författares verk utan även från mängder av huvudsakligen samtida amerikanska poeter.

En svensk läsare kan kanske reta sig på svärmen av citat hämtade från hos oss okända poeter utgivna på amerikanska småförlag och ibland bara med en eller annan diktsamling i bagaget. För egen del har jag fördragsamhet med detta och ser en förtjänst i att Burt därigenom ger oss en inblick i några av de allra senaste strömningarna i nordamerikansk poesi, som numera tycks röra sig långt ifrån sådant som tidigare var på modet, nämligen så kallad language poetry eller postmodernism. Man får ingen samlad bild av den nutida amerikanska poesin, men nya tendenser är skönjbara, flera olika tendenser.

Eftersom författaren i görligaste mån undviker kategoriseringar, blir det svårt att dra några långtgående slutsatser av den poesi som exponeras, trots en strid ström av citat. Klokast är att nöja sig med att konstatera att den amerikanska poesin som vanligt är alive and kicking, i varje fall på universitets- och småförlag. (De amerikanska bokförlagen indelas vanligtvis i tre kategorier: de stora kommersiella förlagen, universitetsförlagen och småförlagen.)

En poäng med Burts framställning är att hon friskt blandar exempel uppfiskade från nutida och föga kända poeter med sådana som hon hämtar från kanoniserade diktare, främst från Shakespeare, John Donne, Emily Dickinson, W B Yeats, Langston Hughes och John Ashbery. Hon kan sina klassiker och har uppenbarligen sina personliga favoriter bland dessa, men hon vinnlägger sig om att undvika varje form av hierarkisering av de poeter hon kommenterar och citerar. I detta hänseende har hon en udd riktad mot det gamla kritikeroraklet Harold Bloom och dennes plädering för en etablerad kanon att förhålla sig till. Kvalitet är inget objektivt värde, resonerar Burt, utan kan uppkomma i olika sammanhang. Det är en ständigt flexibel kategori, envisas hon med att inpränta, och hon har en del goda argument för sin ståndpunkt, men några av dem är också väldigt trubbiga och i käckaste laget.

En annan udd har hon riktad mot The Hatred of Poetry (2016), där poeten och romanförfattaren Ben Lerner vill visa att poesin sällan eller aldrig lever upp till sina höga anspråk utan ständigt marteras av sina tillkortakommanden. Stephanie Burt har en betydligt mer positiv syn på vad poesi är och kan vara. I jämförelse med den skeptiske Lerner är hon en entusiastisk och apologetisk sinnad poesiprofet. Hon är verkligen övertygad om att poesi på djupet kan förändra sina läsare, kanske inte göra dem till bättre människor i moraliskt hänseende, men till mer inlevelsefulla och sensibla. Det gäller i varje fall för läsare som inte följer en fastlagd kanon och underkastar sig litteraturvetenskaplig sorteringsiver, utan lyckas vara friare och mer frigjort kringströvande i sin läsning.

Stephanie Burt vill uppfostra poesiläsaren att bli mindre auktoritetsbunden, att strunta i sanktionerade kvalitetsstämplar och läsa mer förutsättningslöst, mer anarkistiskt och amatöristiskt, att utveckla en egen smak och inte gå i forskares, kritikers och universitetslärares ledband. Detta att utveckla en egen smak, att få klart för sig vad som vinner genklang inom en själv, har enligt Burt en frigörande och snarast terapeutisk effekt. Att utveckla sig själv är viktigare än att förstå dikten. Läsaren kommer i första hand, inte dikten. Det är den viktigaste poängen med hennes framställning.

I en poesipodd fick jag för några dagar sedan höra att diktsamlingar utgjorde hela 19 procent av 2018 års skönlitterära utgivning i Sverige, men att förlagens förtjänst på lyrik bara utgjorde 0,4 procent av de sammantagna intäkterna av bokutgivning. Det är häpnadsväckande siffror, i varje fall den som anger att hela 19 procent av den skönlitterära utgivningen faller inom kategorin lyrik. Förklaringen är att småförlag har vuxit som svampar ur jorden under de senaste tio åren och att även bokutgivning på så kallat ”eget förlag” har blivit allt vanligare. Den litterära genre som de stora kommersiella förlagen i stegvis allt mindre grad satsar på frodas istället på annat håll, för övrigt inte bara i bokform utan även i poesipoddar, på Instagram och i mängder av mer eller mindre öppna poesigrupper på Facebook.

På Facebook och inom andra digitala medier växer alternativa litterära offentligheter vilt och till synes okontrollerbart. Ungefär likadant, men i betydligt större skala, ser det ut i USA. Stephanie Burt gillar denna utveckling och tillskriver den en potentiell förmåga att bryta ner och förinta knäsatta hierarkier. Poesin frodas, konstaterar hon, och visar sig ha en enorm växtkraft. I amatörismen ser hon något gott och befriande egalitärt. Hon relativiserar föreställningen om konstnärlig kvalitet och talar istället nästan hänfört om poesins emancipatoriska potential och förmåga att gestalta nyupptäckta aspekter av tillvaron och av språket som uttrycksmedel. En nedbrytning av knäsatta estetiska hierarkier framställs som ett ideal, inte som ett symtom på vad som annars kan framstå som en poesins kris i Europa och USA.

Andra uppfattar denna utveckling som dödsryckningar för den i bokform publicerade poesin och som ouvertyren till en svanesång för den av de tre litterära huvudgenrerna (epik, dramatik, lyrik) som brukar sägas vara den äldsta. Poesin anses ha sitt ursprung i ett fjärran förflutet, då den utövades av de schamaner, trollkarlar eller medicinmän som läste suggestiva ramsor för stammedlemmar som hade drabbats av sorg eller blivit besatta av onda andar.

Psykoanalytikern Otto Rank, av Freud utsedd att i senare utgåvor av Die Traumdeutung skriva de kapitel som handlar om skönlitteratur, förespådde att all diktning så småningom kommer att försvinna och att diktaren då ersätts av psykoanalytiker och psykoterapeuter. Den som lever får se.

Mest lästa just nu

1) Fascismens gröna våg av Linda Jerneck

2) Det växande hatet av Magnus Ranstorp

3) De upplystas intolerans av Svend Dahl

4) Så illa är det inte av Peter Santesson

5) Politikens analfabeter av Susanne Wigorts Yngvesson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Inte den virriga typen av Ann-Sofie Dahl

2) Rysk hyrescirkus av Ulrika Carlsson

3) Känslostorm av Jonathan Rauch

4) De upplystas intolerans av Svend Dahl

5) Alla blev så arga av Katrine Marçal

NR 1 2020

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...